I väntan på Herta Müllers nobelföredrag botaniserar jag bland de tidigare pristagarnas föredrag på Svenska Akademiens hemsida och konstaterar att en slående stor del av författarskapen som belönats under senare år behandlar kulturella möten å ena sidan, och frågor om makt, maktlöshet och förtryck å andra sidan. Vittneslitteraturens Kertez, Afrika som motiv hos Le Clézio och Doris Lessing, den kvinnliga erfarenheten hos den senare, den utslagna hos Pinter, ondskan som föds ur rädslan för det främmande i Coezees I väntan på barbarerna. Många av författarna har – vid sidan av förmåga att göra konst av ord – ett uttryckligt socialt patos, en vilja att vittna om hur människan far illa.

Till skillnad från det mesta som berör den litterära världen har Nobelpriset en enorm genomslagskraft och den som får priset kan vänta sig att få både sitt liv och verk genomdiskuterade i allt från dagstidningar till akademiska avhandlingar. Då talar man gärna om hur den enskilda människans sårbarhet känsligt skildras i dess konkretion av det ena eller det andra verket.

I litteratur kan människan med en annan bakgrund och en annan slags historia bli verklig, med planer, hopp, relationer, känslor och begränsningar.

Men det finns också en annan verklighet, som framträder när man flyttar från kultursidorna till de sidor där den konkreta, ofta vardagliga maktens språk och perspektiv gör sig gällande. Här heter det att vi måste öppna gränserna för utbildad arbetskraft från hela världen. Eller att invandrare är bra för Finland oberoende av deras utbildningsnivå. Här behandlas solidaritet med andra människor i termer av biståndspengar som räknas i promille av bnp.

Hur kommer det här att se ut i historieskrivningen?

Människorna kring år 2000 såg kontraster och möten mellan människor från olika länder och kulturer som ett viktiga litterära motiv. Författare som med inlevelse och sympati för de svaga skrev om maktbruk, konflikter, ojämlikhet och förtvivlan skattades högt och belönades med priser. Den här sympatin syntes dock inte i den offentliga retoriken eller de administrativa praktikerna, vilka snarast befäste tanken att människor som etniskt, kulturellt eller ekonomiskt avvek från den lokala normen skulle presenteras och behandlas som främmande, problematiska eller i vissa fall instrumentella för majoritetens behov. Vi måste alltså förmoda att det rörde sig om en rent estetisk preferens.

Jag tror inte att man blir en bättre människa av att läsa litteratur, såsom vissa har tänkt sig, eller att väl valda litterära klassiker borde ingå i politikers, juristers och tjänstemäns grundläggande utbildning, såsom den amerikanska filosofen Martha Nussbaum argumenterat intill leda. Men man kan tänka att litteraturen stöder en form av seende som gör det svårare att resonera som de politiker och administratörer som Gellert Tamas beskriver i sin nya bok om apatiska flyktingbarn i Sverige (se sidan 3 och 5).

I det här numret kan du också läsa Jan-Erik Mansikkas artikel om den lyckade integrationen av invandrarbarn i de österbottniska skolorna. Något för en ljusare framtid.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.