Han började skriva dikter när han var 15 år och hade tråkigt i Paris. Då hade han redan ritat ett metrosystem för Helsingfors, inspirerad av Paris tunnelbana. Att skriva innebär en påtvingad, absolut generositet. Att skriva är att förlora, säger Peter Mickwitz.Skall jag vara ärlig så är jag både lite nervös och förväntansfull, inför intervjun med Peter Mickwitz.
Peter Mickwitz är november månads poet i Ny Tids poetkalender 2009. Årets sista poet i NT 51–52 är Carina Karlsson.
Det är något med hans attityd till skrivandet som väcker min respekt. Hans ord har tyngd. Hans diktsamlingar har varit omtumlande läsupplevelser för mig. Hans lyrik har tvingat mig att lära mig läsa och skriva på nytt. Det brustna, uppbrutna, stapplande, rabblande språket är vackert, lustfyllt och utmanande. Det finns en hel del svärta och tyngd i hans diktning. Vi har stämt träff på café Korjaamo i Tölö. Det är i Peter Mickwitz hemknutar. Han bor alldeles om hörnet, arbetsrummet ligger i
närheten, liksom dotterns dagis.
Vi slår oss ner vid ett bord strax intill den stora gröna spårvagnen som står inne i caféet.
– Min dotter älskar att leka i spårvagnarna i spårvagnsmuseet här
intill. Vi brukar gå hit ganska ofta.
Han säger sig vara lite obekväm i intervjusituationen.
– Jag är en långsam människa. Jag skriver långsamt i flere år, sen ska man snabbt svara på frågor.
Så han börjar fråga ut mig istället, hur det är att intervjua författare, varför jag gillar det och om jag inte blir besviken ibland när jag intervjuar någon vars texter jag gillar, men författaren sen bara svarar dumt.
Det händer förstås, men väldigt sällan. Vi konstaterar i alla fall att boken är viktigare än upphovsmannen, i alla fall ur läsarens synvinkel. Sen kör vi igång med mina frågor.
När började du skriva poesi?
– Det kan jag faktiskt svara väldigt exakt på: Det var i oktober eller november 1979. Jag hade svurit på att jag aldrig skulle syssla med sådant. Min pappa, som var poet, var ju inte enbart ett positiv exempel.
– Vi bodde i Paris då. Jag gick i Svenska skolan och mina klasskompisar var utspridda över hela staden. Det fanns inte så mycket att göra på kvällarna. Så jag sysslade bland annat med sådant som att planera metrosystem för Helsingfors,
inspirerad och imponerad av Paris tunnelbana. Jag läste Tolkiens Sagan om ringen för tredje gången den hösten och beslöt mig för att skriva en egen bok i liknande stil, men jag kom aldrig längre än till den inledande dikten. Jag fattade då vilka enorma möjligheter som poesin innebär.
Sen skrev han dagligen dikter i tio år.
– Mot bättre vetande. Då kunde jag skriva tio dikter om dagen, nuförtiden är jag glad om jag skriver tio dikter i året. Det var ett pinsamt och effektivt sätt att lära sig…
– Jag hade ju läst hela mitt liv, men bara prosa, om man nu kan säga så om barn- och ungdomslitteratur. Sen började jag så småningom läsa de finlandssvenska modernisterna och Gunnar Ekelöf. Ännu på 80-talet kunde man köpa originalutgåvor av Björling på Akademiska bokhandelns reor.
– Jag köpte en massa diktsamlingar på antikvariat, både bra och dåliga. De jag tyckte var dåliga förbättrade jag enligt mitt tycke, strök och skrev till i marginalen. Så lärde jag mig hur jag ville att dikt skulle vara.
Man måste vara slug
Peter Mickwitz debuterade 1991, 27 år gammal, med diktsamlingen i ljuset på Söderströms förlag.
Jag har beundrat dej för att du så konsekvent har fokuserat på lyriken i ditt yrkesverksamma liv, hur har du lyckats med det?
– Nå, när jag var färdig med studierna och min civiltjänstgöring 1991, var Finland på väg in en i djup lågkonjunktur. Det var omöjligt att få jobb. Jag gick till och från på grunddagpenning, men kunde i alla fall skriva. Jag har med åren byggt upp ett ganska bra nätverk också på finskt håll, så jag får en del frilansjobb. Jag har sysslat med översättningar, ombrytning, skriver utlåtanden och liknande. Det gör att jag i alla fall får syssla med böcker.
Ombrytningen började han med under de intensiva åren då han och tre vänner gav ut tidskriften ai-ai.
– Jag har själv brutit om alla mina böcker. De första var katastrofala, men jag har lärt mig med åren.
– Man måste vara lite slug för att överleva som författare. Jag skulle nog helst vilja göra bara hälften så mycket frilansjobb. Det går åt en massa tid och energi till att vara orolig för ekonomin, skriva budgetar och se till att få in sina frilansarvoden.
– Men det är också helt bra att bli lite störd och orolig, rädd att förlora skrivandet. Det får mig att
verkligen ägna mig åt det.
När vi talade om tidskriften och förlaget ai-ai blir Peter väldigt ivrig.
Varför startade ni ai-ai?
– Vi var fyra vänner: Mikael Kokkola, Mikael Björnberg, Tomas Hell-
én och jag. Idag är två av oss döda. Vi hade bland annat Nya Argus sådan den var på 1920-talet som
förebild och ville starta en tidskrift för kulturdebatt och politik. Vi gav ut ungefär 21 nummer på tre år, som oftast kom vi ut nästan varje månad. Vi ville komma ut så ofta som möjligt så att man kunde föra en meningsfull diskussion. Det fanns då en fin finlandssvensk, obruten tradition med den här typen av tidskrifter. Före ai-ai fanns tidskrifren Klo, som var viktig. Idag är traditionen bruten och delvis bortglömd.
– Vi hade en del debatter bland annat med Hufvudstadsbladet. Vi
var naiva och dryga, men tack till Tuva Korsström som ändå lät oss hållas.
– Det var lärorikt och roligt. En sorts utvecklingssamtal. Vi hade ambition. Det måste man ha och även om det kanske är ett slags
lögn så måste man tro på den.
– Den lilla högtidligheten det innebar att ha en deadline, föra tidningen till tryckeriet, få lådor med tidningar tillbaka, det krävde engagemang på ett helt annat sätt än vad en diskussion på nätet innebär.
– Sen fortsatte Mårten Westö
och jag och när vi slutade med tidskriften, gick det över i förlagsverksamhet.
Den finlandssvenska litenheten kan vara en fördel har du sagt, kan du förklara?
– Ja, det blir en frizon. Det kan låta som en dålig ursäkt och att man blundar för realiteterna, men det fungerar så helt konkret. Vi har ett dugligt stipendiesystem. Vi har förlag som är öppna och toleranta. Visst kan man känna sig ensam och
missförstådd, men vi har trots allt möjlighet att verka som författare, fria från många normkrav. Man kan säga mycket negativt om de finlandssvenska kretsarna, men jag har fått publicerat sådant som jag tror att inte hade varit möjligt på finska.
Flera projekt samtidigt
Vad betyder den finska kultursfären för dej?
– Den har betytt oerhört mycket. På 90-talet hade jag behov av att vidga mitt litterära liv, det finlandssvenska kändes snävt. Via bland
annat Nuoren Voiman liitto fick jag ett litterärt umgänge på finska, men jag slapp bära författarrollen eftersom inget av mig då ännu hade getts ut på finska.
– Idag får jag en hel del jobb
också från finskt håll. Jag tror faktiskt att jag har gjort betydligt mer uppläsningar, radio och teve på finska än på svenska.
Han tänker efter medan han tar en klunk av sin espresso och kommer till att han i höst haft tre
uppläsningstillfällen på finska och inget på svenska, trots att han inte är aktuell med någon ny bok.
– Men det är ett felslut när man på finskspråkigt håll säger att vi finlandssvenska författare har det så bra med våra egna stipendier och så. Visst har vi – liksom också våra finskspråkiga kolleger – dugligt med stipendier för tillfället, men de får verka i en kontext där de kan betrakta sig som professionella. Den finska litterära världen är kanske striktare och hårdare, men framförallt är den större. Det är avundsvärt att få ordentligt betalt för sitt skrivande. Det finns så oerhört mycket fler arbetsmöjligheter på finska: att skriva kolumner, göra uppläsningar och skriva utlåtanden, att undervisa. Och betalningen för det man gör på finska är ju helt i annan klass
än den är på svenska.
Kunde du tänka dej att syssla med
något annat än att skriva?
– Rent praktiskt är det för sent. Jag har efter många år förlikat mig med författarrollen. Så är jag egoistisk, det är så roligt. Allt berör en när man sysslar med poesi, allting går att använda, världen är öppen för en. Strukturen i språket är rolig och viktig. Allting är spännande. Det händer hela tiden saker.
I sin senaste diktsamling Där
bara diset återstår av paradiset visar Peter Mickwitz en delvis ny sida av sitt författarskap, ett mer hejdlöst ordlekeri, kryddat med mycket humor och samhällssatir. Strunt är roligt, och det blir uppenbart att strunt inte är strunt.
Hur kom det sig att du började skriva strunt?
– Jag tror det började med att jag har väldigt lät för att höra och säga fel, det ger upphov till allt möjligt, sen började jag aktivt höra och läsa fel. En enkel felsägelse kan förskjuta en hel värld!
– Det var egentligen inte meningen att det skulle bli en bok. Den föddes som biprocess till annat jag gjorde, men den var rolig att hålla på med. Jag gillar att ha flera projekt på gång samtidigt. Jag är så långsam i det jag gör. Det är en trygghet också att veta att man alltid har ett manus. Efter den senaste boken var jag manuslös i två år och det verkade hämmande på mig. Det kändes svårt att komma igång på nytt.
Vad håller du på med just nu?
– Jag håller på med att skriva färdigt en essäsamling som kommer ut i vår, den består av fyra essäer och en ordbok som löper i övre kanten. Grundtanken i boken är att man inte kan vinna något med att skriva. Att skriva är att förlora. Det måste oundvikligen vara att förlora. Att skriva innebär en påtvingad, absolut generositet. Man ger bort saker utan att få något tillbaka.
– Jag skall också nu alldeles snart börja skriva på nästa bok som är tänkt att bli en essäroman eller en romanessä. Jag var just i Florens och tittade på en tavla av Rubens som boken utgår från. Jag har också börjat forska lite för ett annat uppslag som jag har, och så finns det en handfull dikter.
– Jag funderade tidigare på att ta en paus med poesin, men nu har jag inte behovet att definiera det jag skriver på det sättet. De här kommande prosaprojekten kommer nog också att använda sig av någotslags hybridform.
Ett par timmar har gått. Peter skall iväg och hämta dottern från dagis. Jag står en stund i den grå novembereftermiddagen och funderar på det sista han sade, när jag frågade vad som är viktigt i livet. Han funderade en stund och sade sedan med eftertryck:
– Allting är viktigt på riktigt.
- Peter Mickwitz
- Född: 1964 i Helsingfors
- Studier i litteratur och historia vid Helsingfors universitet
- Under 80- och 90-talet redaktör för tidskrifterna ai-ai och Kontur.
- Ordförande i Nuoren Voiman Liitto 1996-1998
Bibliografi:
- Diktsamlingar:
- i ljuset, Söderströms 1991
- om, Söderströms 1993
- som du i mig nej, Söderströms 1997
- Detta sjunkande, Söderströms 2000
- För vad kroppen är värd. Sex diktsamlingar, Söderströms 2004
- En rymdfarkost av glas (samlingsvolym.), Norstedts 2004
- Lasinen avaruusalus (urval i översättning av Jyrki Kiiskinen), Tammi 2006
- Där bara diset återstår av paradiset, Söderströms 2007, Norstedts 2008.
Övrigt:
- Rudan, vanten och gangstern (essäer, redaktör tillsammans med Michel Ekman), Söderströms 1995
- Varför finns Vetil? (med Henrika Ringbom och Mårten Westö), Söderströms 1999
- Ett svart får i motljus (red.), Söderströms och FIB:s lyrikklubb 2000
- Poesi med andra ord (brevsamtalsbok tillsammans med Agneta Enckell och Henrika Ringbom), Söderströms 2003.
Diptyk
då är det som om en vägg av glas delade
mig i två hjärtat till vänster en klocka
utan visare till höger någonting mumifieratsom aldrig ville vara en del av mig insvept
i förhårdnad vävnad stanna här hos mig eller
kom fram om du vågar jag kan se men interöra jag kan se men inte röra dig jag kan se
men inte röra mig det är det samma ett rött
skynke fladdrar i solen det är ett utbrottII
då jag går på stan, längsmed Lönnrotsgatan
ner mot Stockman n, delas jag plötsligt i två, från
svål ner genom bål och buk, benen fortsätter gåvar för sig, jag går till vänster, jag går till höger,
jag säger farväl, jag säger hej, jag säger då jag säger hå,
nu måste jag gå skilda vägar, när ses jag nästa gång?
Katarina Gäddnäs