Den här artikeln kommer att handla om anständighet. Den handlar om det sätt på vilket de rumänska romerna i Helsingfors behandlades den 27 oktober, då deras fanerskjul revs av de kommunala myndigheterna för att deras mat och kläder därefter tillfälligt skulle placeras under Brändö bro.För tre dagar!

Staden med stadsdirektör Jussi Pajunen i spetsen menade att stadens sociala härbergen och tjänster finns för att stödja de svaga. Men om de använder sig av dem betyder det att de inte längre får stanna i landet. EU:s fria rörlighet betyder nämligen att t.ex. turister, vilket romerna i det här fallet är, ska stå för sitt eget uppehälle. Och de facto har det också visat sig att det i situationer som

denna inte lönar sig att vända sig till myndigheterna.

Vi lever i något som vi kallar välfärdsstaten som i princip bör ge alla rätt till tak över huvudet och rätt till sådana sociala förmåner som tryggar ett människovärdigt liv. Den första fråga man ställer sig är därför om det överhuvudtaget existerar något samband mellan lagar och regler och faktiskt myndighetshandlande i det land vi lever i. Den mera grundläggande frågan gäller om myndigheterna alls känner till begreppet anständighet.

Välfärdstanken är inte någon entydig tankegång; den har ett förflutet i kristna tankeströmmar, i socialistiska idéer och till och med i statsinriktade strävanden (Bismarcks Tyskland till exempel). En del menar att välfärden skyddar det kapitalistiska systemet medan andra ser välfärdstaten som en form av modererad socialism där staten har kontroll över hälso- och sjukvården, utbildningen och pensionssystemet.

Den kristna uppfattningen, som mycket länge hade en stark ställning i Europa, utgick ifrån att också den eländigaste fattigdomen var förädlande: munkarna och nunnorna utgjorde förebilderna. I Matteusevangeliet 5:3 sägs: ”Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till”.

Att vara fattig var att vara befriad från de materiella banden. Fattigdomen uppfattades som något ädelt och eftersträvansvärt.

Då pamfletten ”Varning för vård”, som jag själv var redaktör för, utkom 1967 reagerade en del av prästerskapet mot vårt budskap med kommentaren att författarna var ateister. Vårt budskap var att fångar, tvångsintagna på mentalsjukhus och skolhem, tvångsintagna på det som då kallades gäldsfängelse, förödmjukade romer o.s.v. måste ges möjligheter att leva ett människovärdigt liv. Vi visste inte då ännu att det låg något ädelt i att vara förödmjukad.

I vilket fall som helst blev jag därefter slutligt övertygad om att välfärdssamhället måste grundas på humanitära och sekulära värden. Problematiskt blev det då att ta ställning till hur vi borde förhålla oss till välgörenhetssamhället som ju bygger på medborgarnas känsla för socialt ansvar och inte på ett statligt ansvar för de hjälpbehövande, såsom i välfärdsstaten.

Orsaken till att vi har ett litet antal rumänska romer i Finland är att det gamla välgörenhetsidealet fortsättningsvis lever kvar bland en allt mindre grupp finländska medborgare. De så kallade ”tiggarna” lever på allmosor och på hjälp från frivilligorganisationer. Det beror på att vår välfärdsstat inte anser sig ha några skyldigheter gentemot dem beroende på att de å sin sida inte har några egentliga rättigheter gentemot de offentliga myndigheterna. Den anspråkslösa välgörenhet som en del helsingforsare visat romerna kommer alltså i praktiken att leda till att de fattigaste och mest uttsatta av alla européer kommer att utvisas ur landet till ytterligare elände.

Välgörenhetssamhället är ändå inte ett samhälle vi skulle vilja leva i. Det är i sina praktiska effekter förödmjukande för dem som måste leva under dess villkor. Det är till exempel svårt att föreställa sig att de tiggare som på gatorna – i regn och rusk – sitter eller står i väntan på en liten slant för sitt och sin familjs levebröd känner sig annat än förnedrade. Välgöraren kan  däremot känna sig väl till mods i sin givmildhet och i sitt ädelmod.

Ett ännu större problem med välgörenhetssamhället är att det inte bidrar till att förändra och förbättre villkoren för dem som är i verkligt behov av hjälp. Välgörenhetssamhället bygger inte nya sociala eller utbildningsmässiga institutioner och skapar inte heller arbetsplatser för dem som saknar alla band till samhället i stort.

Välfärdsstaten är tillsvidare den tryggaste och i viss utsträckning den mänskligaste välfärdsmodell som skapats. Dess inneboende styrka ligger i att välfärdssystemet är baserat på individuella och i vissa fall kollektiva rättigheter. Den som är i behov av stöd och hjälp kan hänvisa till sina rättigheter, en del av dem kan t.o.m. vara tryggade i grundlagen och i internationella människorättskonventioner, men det stora flertalet är enbart lagstadgade. I sista hand är det domstolarna som är rättigheternas väktare.

Att så här är fallet betyder att den enskilde – åtminstone i princip – har en relativt stark ställning i förhållande till de offentliga myndigheterna. Han eller hon kan göra rättsligt grundade anspråk på myndigheterna som för sin del är skyldiga att fullgöra sina rättsligt grundade skyldigheter.

Av framförallt de här skälen är välfärdsstaten att föredra framom välgörenhetssamhället. De etiskt-moraliska värden som utgör själva basen för välgörenhetssamhället är barmhärtighet och medlidande. De är värden som ännu idag av många uppfattas som i högsta grad hedervärda, men som framförallt Nietzsche men också Freud visat vara fullständigt ihåliga (för att använda ett milt uttryck).

En välfärdsstat, förtjänt av namnet, måste också vara anständigt även i de fall då paragrafryttarna, vilka ofta lever och verkar inom byråkratin, hävdar att det vore i strid med lag. Jag vill påstå att både Jussi Pajunen och Byggnadskontoret har handlat oanständigt gentemot romerna.

Ett anständigt beteende förutsätter att alla individer bemöts så att deras självaktning och deras värdighet som människor inte kränks. Ett beteende som är såväl förödmjukande som kränkande för självkänslan är inte ett beteende som anstår ett civiliserat välfärdssystem. Det finns med andra ord beteenderegler som går utöver det som vi kallar juridik och politik. Men varken juridiken eller politiken är slutna system; de är i stället system som är öppna för de etiskt-moraliska värderingar som är allmänt omfattade i  samhället. Anständighetsmoralen kan dessutom sägas ligga till grund för varje rättsordning, alltså också den finländska, som sagt sig omfatta de mänskliga rättigheterna.

Om Pajunen och de ansvariga myndigheterna förstått vad anständighet betyder och om de dessutom insett att ett välfärdssystem inte godtyckligt kan handla i strid med anständighetens krav, hade det också gått upp för dem att de både hade haft skyldigheten och möjligheten att i det här fallet bete sig på ett människovärdigt sätt.

Lars D. Eriksson

Lämna en kommentar