Fattigdomen i Nordenblir inför det europeiska fattigdomsåret temat för ett seminarium på Nifin, Nordens institut i Finland och frågan ställs om det nordiska välfärdsprojektet håller på att misslyckas. Ett av de centrala syftena med den nordiska modellen var ju att motarbeta fattigdom. Diskussionen om denna modell har den senaste tiden varit livlig, kanske speciellt i Sverige, där man ofta anser sig ha upphovsrätten till begreppet.

Den svenske ekonomihistorikern Urban Lundberg, som arbetar vid Institutet för framtidsstudier i Stockholm, inledde i september vid Kalevi Sorsa-stiftelsens fredags-universitet en diskussion om den nordiska modellens forntid och framtid.  En av dem som tidigt lanserade tanken om en väg mellan kapitalism och kommunism var den amerikanske journalisten Marquis Childs i boken Sweden the Middle Way år 1936. Men det var först på 1960-talet som man började tala om den nordiska modellen i akademiska kretsar och först på 1980-talet som begreppet slog igenom på allvar i den politiska debatten.

Gemensamma drag för de nordiska länderna är enligt Lundberg:

  • en stor offentlig sektor
  • en social välfärd som i hög grad finansieras av skatter
  • den offentliga servicen och de sociala trygghetssystemen är universella och inkluderande
  • arbetsmarknadens autonomi och ett välfungerande samarbete mellan staten och arbetsmarknadsorganisationerna
  • jämställdheten har stötts av en ambitiös familjepolitik
  • den nordiska modellen har befrämjats genom socialdemokratins starka ställning

Dansken Gøsta Esping-Andersen anser i sin bok Three Worlds of Capitalism (1990) att den nordiska modellen karakteriseras av en långt driven de-commodification, som innebär att också de som står utanför arbetsmarknaden, på grund av sjukdom eller arbetsoförmögenhet, arbetslöshet eller barnsbörd, kan bevara en rimlig levnadsstandard. På så sätt skiljer den sig från de anglosaxiska ländernas liberala modell som baserar sig på marknadskrafterna och den kontinentala eller korporativa modellen med en tydligare koppling till arbetsmarknaden.

Den nordiska modellen

skapades aldrig på ett målmedvetet sätt. Lundberg citerar historikern Bo Stråth, som skrivit att den inte ”konstruerades i förväg på ritbordet utan i efterhand i backspegeln”. Skillnaderna mellan de nordiska länderna är betydande – man talar också om en ”modell med fem undantag”. Nu står också modellen med sina universella och inkomstrelaterade socialförsäkringssystem, sin autonoma arbetsmarknad och sin skattefinansierade offentliga sektor inför växande problem. Globaliseringen av finansmarknaderna, europeiseringen av varu- och arbetsmarknaderna och flera andra fenomen sägs undergräva den nordiska modellens fundament.

Flera reformer under senaste tid har inneburit avsteg från denna modell. Lundberg räknar upp en del av dem: uppgivandet av keynesianismen, avregleringen av kredit- och valutamarknaderna, besluten att sänka ersättnings-

nivåer, införa karensdagar och skärpa kvalifikationskraven i socialförsäkringar, vidare privatiseringen och andra förvaltningsreformer i den offentliga servicen, liberaliseringen av arbetsmarknaden o.s.v.

Till detta kommer osäkerheten om man kan bevara arbetsmarknadens autonomi och det fria löneförhandlingssystemet i ett alltmer integrerat Europa. Flera utslag från Europadomstolen, t.ex. i fallen Vaxholm och Rosella,  har gått emot den nordiska synen på kollektivavtal. Detta är ett exempel på vad Lundberg kallar juridifieringen av det europeiska samarbetet, som snävar in utrymmet för politiken.

Ett annat utifrån kommande tryck är t.ex. OECD:s kontinuerliga utvärderingar och rekommendationer. Här står de kriterier som används, den normativa måttstocken, ofta i motsättning till värden eller egenskaper som är förknippade med den nordiska modellen: universalism, arbetsrätt, skattefinansierad välfärd o.s.v. OECD:s  rekommendationer används åtminstone i Finland mycket gärna av tjänstemän inom finansministeriet och borgerliga politiker som vill lösgöra Finland från den nordiska modellen och driva oss i en marknadsliberal riktning.

Åtgärder i denna riktning har enligt Lundberg lett till att själva ordet ’reform’ håller på att komprometteras: ”Vad som brukade stå för populära och demokratiskt förankrade förändringar till det bättre, markerar allt oftare impopulära beslut om begränsade kostnadsökningar, effektiviserade verksamheter eller skärpta ’incitamentstrukturer’.”

Som att rädda Venedig

kan det enligt Lundberg kännas för dem som vill försvara den nordiska välfärsstaten: ”Risken är att den nordiska arbetarrörelsen tillägnar sig samma uppgift som den armada av ingenjörer som arbetar med att rädda Venedig från att sjunka under ytan”.

Lundberg ser nu en avpolitisering av den nordiska modellen. Det finns i omvärlden fortfarande ett intresse för Norden, men nu som en ”tämligen opolitisk tillväxtmodell som består av lika delar dansk arbetsmarknadspolitik, svenska budgetåtstramningar och finsk humankapitalproduktion”. För läsaren som förundrar sig över den sista ingrediensen förklarar Lundberg: ”Enligt ekonomen Jeffrey Sachs – som inte är känd för sina socialdemokratiska värderingar utan för att ha ordinerat den så kallade ’chockterapin’ som lösning på de forna öststaternas ekonomiska problem – har Finland bättre än något annat land i världen lyckats ställa om till det nya så kallade informationssamhället.”

Den danska arbetsmarknadspolitiken som nu lanseras för hela EU kallas flexicurity, alltså flexibel trygghet, och går ut på att det görs lättare att säga upp folk, men att arbetslöshetsersättningarna görs generösare. Inom facket är inställningen till denna reform delad.  Den kanske ännu ryms inom ramen för den nordiska modellen, men mycket annat som nu tillkommer gör det nog inte.

”En ny legitimitet tycks vara under uppbyggnad som mindre betonar intressekonflikter mellan arbete och kapital och mera framhäver trygghet och välfärd som en förutsättning för tillväxt i globaliseringens tidevarv,” skriver Lundberg.

De reformer som nu genomförs gör modellen till ett neutralt projekt som lockar också borgerliga politiker och intellektuella. ”När arbetarrörelsen rör sig mot mitten, sluter upp bakom liberala dogmer och börjar bekänna sig till ett individualistiskt frihetsbegrepp blir dess politik lättare att efterlikna.”

Också moderaterna

ansluter sig till den urvattnade modellen. I sin kommentar i veckotidningen Internationalen skrev trotskistveteranen Göte Kildén att statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt linjetal vid moderaternas partistämma i slutet av augusti flaggade för att han ”gärna vill ses som en gammaldags gråsosse. Han vill bli landsfader”. Som Tage Erlander. Nu ska partiet i allt tona fram som ett välfärdsparti. Detta förvirrar naturligtvis många och på vänsterkanten viftar man bort den nya linjen som enbart retorik. Detta avvisar Kildén:

”Vad kritikerna inte ser är att den nyliberala våg som störtade fram vid 1980-talets början har skapat en helt ny flodfåra och att vi har fått ett helt nytt politiskt landskap. Vi lever i en tid där en helt ny generation exempelvis aldrig deltagit i en strejk. Än mindre i en vild strejk. Miljoner människor har bara en suddig uppfattning om gemensamma klassintressen. De flesta unga människor ser sig mest som individer. På en allt kärvare arbetsmarknad handlar det då om att ’rädda sig den som kan’. I stället för en gemensam social och politisk strid mot klassamhället.”

När arbetarrörelsen på detta sätt försvagats ser Reinfeldt alltså en reell chans att hans parti ska kunna erövra socialdemokraternas gamla dominans och lägger sig därför i politikens mittfåra. Många hade svårt att smälta detta vid partistämman, kanske speciellt bland ungdomarna. Men också utanför partiet uppstod förvirring, noterar Kildén:

”Många av ledarskribenterna i borgerlighetens tidningar häpnade också över Reinfeldts lovord över epoken Tage Erlander. I deras ideologiska fostran var själva begreppet ’statsbärande parti’ synonymt med byråkrati, översitteri och förtryck. De vill inte ha gråsossar vid makten utan ett pålitligt högerparti.”

Klassamarbete

är det centrala innehållet i den nordiska modellen, anser Daniel Ankarloo, också han ekonomihistoriker. I en inledning vid ett seminarium som Centrum för marxistiska studier (CMS) höll i juni 2008 tillsammans med den europeiska teoretiska vänstertidskriften Transform underströk han att den svenska modellen ”borde bedömas inte utgående från om den överlever, utan från hur den fungerar i förhållande till centrala värden som jämlikhet (beträffande klass, kön, etnicitet), frihet som social kontroll, folkmakt (demokrati) o.s.v.”

Han gillar inte uppfattningen om välfärdsstatsmodellen som ett exempel på en ”reformistisk socialistisk” strategi för socialism: ”en demokratisk socialistisk regim”. Reformism uppfattas vanligen som motsatsen till revolutionär (”odemokratisk”) socialism. Dessa begrepp är dock meningsfulla bara som skilda strategier för samma mål (alltså socialism).

Enligt Ankarloo baserar sig den svenska välfärdsmodellen på en förståelse av kapitalism och socialism som ett klassamarbete, så att socialismen växer fram ur kapitalismen genom socialisering av konsumtion och storskalig produktion. (Det låter som Gunnar Adler-Karlssons gamla begrepp funktionssocialism, även om GAK inte nämns.) Socialismen ses som ett ”rationellt” resultat av kapitalismen, som ett ”radikalt” förverkligande av de liberala idéerna om frihet och jämlikhet. Det innebär att ”socialismen” kan förverkas i samarbete med kapitalet, inte nödvändigtvis i kamp mot kapitalet.

Klasskamp

är då motsatsen till klassamarbetslinjen. Ankarloo ägnar en stor del av sitt högst intressanta inlägg (www.cmsmarx.org/transform08/paper-Ankarloo.pdf) åt att visa problemen med klassamarbetet. Läsaren som hoppas finna alternativet blir dock besviken. Ankarloo beklagar i den version som ligger ute på nätet att han inte hunnit slutföra sitt resonemang i tid för seminariet och lovar att färdigställa manuset så snart som möjligt. Så har ännu inte skett, av nätet att döma. Men han understryker avslutningsvis att vänsterns politik i förhållande till välfärdsmodellen inte behöver utgå från någon bestämd uppfattning om det kommande socialistiska samhället, det enda viktiga är hur vänstern kan enas och stärkas så att socialismen blir möjlig.

En tydligare vision, kanske i Ankarloos anda, finner man i Asbjørn Wahls artikel på s. 8-9.


”Välfärdsstaten är det jag äter, där jag sover, det jag köper och det jag tror på…” Foto av Casper Balslev ur boken Sort of Safe: Photo Essays on Nordic Welfare.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.