Om jag inte stretar emot kanske de inte gör mig illa. Om jag spelar medgörlig, låtsas tycka om det, är tillmötesgående, vänlig, medelklassig … Om jag villigt låter dem tränga in i minsta skrymsle, om jag själv är den som går före och öppnar alla dörrar. Om jag låtsas att jag inte ser deras blickar glida över mina gardinlösa fönster, fastna vid den trasiga teven, vid stoppningen som väller ut ur fåtöljen …Har du sett hur det ser ut i övre våningen? frågar hon praktikanten som går upp för trappan och kommer ner igen utan att se mig i ögonen. Jag vet det: i övre våningen syns torftigheten och slitaget ännu tydligare. Frågan är vem som är mer illa berörd, praktikanten eller jag.

När ska vi gå igenom din ekonomi? frågar hon en dag och jag hoppar till och försöker hålla huvudet kallt. Min ekonomi är för fucks sake i skick, varför ska de rota i den? Jag vet inte vilka rättigheter jag har, jag vet inte vad jag står anklagad för; ursprungligen hette det att man anmält mig för att vi har det så råddigt hemma men nu ska tydligen allt exponeras. En annan dag hittar hon ett gammalt kuvert på golvet, drar blixtsnabbt ut innehållet och ögnar vant igenom det: Vad är det här? Jag vet inte om jag ska våga fräsa det jag har på tungan: Vem har gett dig lov att röra min privata post?

Missförstå mig inte. Jag gillar ju Barnskyddet. Jag älskar att hon kan vika barnens kläder i precisa högar, att hon hittar på att vi ska ha en skoställning i tamburen, att hon går igenom mina kryddburkar och slänger alla som blivit gamla. Jag tycker hon är urhygglig som går med på att städa fast det inte ingår i hennes arbetsbeskrivning. Jag skulle vilja köpa henne en enorm blomsteruppsättning för att hon gör det där som jag har längtat efter och så väl behöver; tar hand om oss, pysslar, ställer till rätta.

Hon är effektiviteten själv, visst, men det hela är så fruktansvärt ambivalent.

När jag bad om städhjälp, fick jag höra att det inte finns. Nu påtvingas mig den hjälpen, eftersom en utomstående gjort en anmälan.

Mänska vore man väl inte heller om man inte undrade vilket nallekort småkillarna väljer under sina pratstunder med henne; det glada, det arga, det gråtande?

En hurdan Nalle var mamma? frågar jag spänt så fort hon försvunnit utom hörhåll. Och när barnen inte genast reagerar: Nåmen svara då, pojkar! En hurdan Nalle är jag!!!

Jag lyssnar på Melanie Safka: ”Look what they’ve done to my song, ma / Look, what they’ve done to my song / It’s the only thing that I could do half right and it’s turning out all wrong, ma …” och önskar att jag inte kände mig så smutsig. Jag önskar att jag slapp alla dessa skamkänslor, att barnen slapp underkasta sig förhör. Jag önskar att man hade tagit mig på orden då jag första gången nämnde mitt behov av städhjälp, att man utan åthävor börjat kartlägga behovet. Jag önskar att det fanns städerskor – också för ensamförsörjare med sämre köpkraft. Men det finns det alltså inte, det enda som finns är något som heter ”tidigt stöd”, där redan själva rubriken tycks innefatta ett underkännande. Jag önskar hela termen tidigt stöd så långt åt helvete som man kan komma. Jag önskar att det inte var skillnad på folk och folk, att städhjälp hette städhjälp också för den som inte har råd att betala. Vidare önskar jag att jag slapp vara så ambivalent inför dem vars välvilja jag är beroende av och vars arbete jag av hjärtat högaktar. Jag önskar att det var lättare för ensamförsörjare att få hjälp i vardagen. Och så önskar jag att jag var en kramgo Nalle.