– Den ekonomiska krisen fick mig att gå ut på gatorna för att filma. Jag kände att det var viktigt att dokumentera och förklara svälten i ett rikt land som Argentina, säger filmregissören Fernando ”Pino” Solanas.
Argentinas store dokumentärfilmare Fernando ”Pino” Solanas överraskade i parlamentsvalet i slutet av juni då han fick näst flest röster i huvudstaden Buenos Aires. Pino Solanas blev ett stort internationellt namn på 60-talet med sin episka dokumentär La Hora de los Hornos (Smältugnarnas timme), där han anklagade västvärlden för att begå rovdrift på Latinamerika. Under de senaste åren har han gjort en serie dokumentärer om det samtida Argentina. Serien är en grym uppgörelse med vad han kallar ”plundring” av ett land. – Den ekonomiska krisen 2001-02 fick mig att gå ut på gatorna för att filma. Jag kände att det var viktigt att dokumentera och förklara svälten och undernäringen i ett rikt land som Argentina. Inte minst för de yngre generationerna var det viktigt att förstå varför landet hade kollapsat och 60 procent av befolkningen plötsligt hade hamnat under fattigdomsstrecket, berättar Pino Solanas på ett café nära sin kommande arbetsplats, den väldiga kongressbyggnaden.
Pino Solanas, 73, visar inga tecken på trötthet. På senare år har han arbetat parallellt bakom kameran och inom politiken. Hans lilla parti på vänsterkanten heter Projekt Syd. Det samlar kända fackföreningsledare, vänsterintellektuella och folkrörelser. Som förste kandidat på partiets lista i Buenos Aires gick Solanas på kort tid från ett väljarstöd på drygt 10 procent till ett valresultat på över 24 procent och blev därmed tvåa i huvudstaden. För att finansiera sin lågbudgetkampanj sålde han dvd-versioner av sina dokumentärer.
– För mig är film och politik olika sätt att kommunicera. Att göra film, driva en valkampanj eller arbeta i kongressen är olika delar av en helhet: min politiska övertygelse, säger Solanas.
Film som motstånd
Pino Solanas blev känd i slutet av 60-talet tack vare sin fyra timmar långa dokumentär Smältugnarnas timme. Den handlar om motståndet mot den dåvarande militärdiktaturen och om den så kallade ”neokolonialismen”, utländska storföretags exploatering av Latinamerika. Smältugnarnas timme spelades in och visades i hemlighet för att undslippa censuren och fick ”riktig” premiär först 1973. Solanas var med om att bilda filmgruppen Liberación, Frigörelse, som verkade för att demokratisera filmmediet och som samarbetade med fackföreningar och politiska rörelser.
1976 tog militärerna åter makten i Argentina och inledde en blodig jakt på vänstersympatisörer. Solanas undkom ett försök till kidnappning – och därmed även en säker död i ett hemligt tortyrcenter – och flydde till exil i Spanien och Frankrike.
Efter att ha gjort flera spelfilmer under 80- och 90-talen återvände Pino Solanas till dokumentärfilmandet, ett arbete som tar mer tid än en tevevan publik förstår, säger han lite besviket.
– TV handlar om att filma något här och nu och sända det omedelbart. För att göra en dokumentärfilm måste man sätta sig in i ämnet, resa ut i landet och undersöka. Sedan måste man hitta mänskliga berättelser och bilder för att göra en historia av det. Det tar ett och ett halvt år för mig att göra en dokumentär på en och en halv timme.
De två första filmerna i Pino Solanas berättelse om dagens Argentina är Memoria del saqueo (Minnen från plundringens tid, 2004) och La dignidad de los nadies (De osynligas heder, 2005). Båda handlar om 90-talets privatiseringspolitik och om hur utländska storföretag fick ta över offentliga företag på mycket fördelaktiga villkor. Pino kallar det för ”plundring”.
Dokumentärerna skildrar också den ekonomiska krisens följder för miljoner argentinare som slungades ut i arbetslöshet. Precis som i Smältugnarnas timme fyrtio år tidigare tittar hungriga barn rakt in i kameran – som om de anklagade åskådaren. Ett stort antal människor får berätta om sina liv: där finns paret som har nio barn och livnär sig på att återvinna kartonger, läraren som driver ett soppkök, arbetslösa som blockerar vägar i protest mot regeringen.
Hoppets manifest
På sistone har Solanas filmer blivit ljusare. De är ett slags manifest med vilka politikern Pino vill ingjuta hopp. Argentina Latente (Det slumrande Argentina) kom 2007 och La próxima estación (Nästa anhalt) 2008.
– Med Argentina latente vill jag visa att landets produktionsapparat åter kan sättas igång för att skapa arbetstillfällen och välstånd. La próxima estación handlar visserligen om att den statliga järnvägen har privatiserats för struntsummor och sedan lagts ned. Men jag visar också att det går att rusta upp den igen. I mina filmer berättar jag vad jag vill göra i parlamentet, säger Solanas.
Den 10 september hade hans senaste film Oro impuro (Smutsigt guld) premiär. Den handlar om utländska gruvbolags stora vinster och miljöförstöring i Argentina. Serien avslutas i februari när Oro negro (Svart guld) släpps. I den tar sig Solanas an oljekoncessionerna till utländska energibolag. Det är ingen hemlighet att Projekt Syd vill förstatliga de viktiga naturresurserna olja, naturgas och mineraler.
Solanas dokumentärer har vunnit priser på filmfestivaler världen över. Men han är ändå skeptisk till om hans filmer kan påverka samhällsdebatten i hemlandet.
– TV och tidningar har mycket mer genomslagskraft än filmer. Däremot kan en film dokumentera en tidsepok på ett sätt som inte andra medier kan.
- Född 1936 i Olivos, ett medelklassområde strax norr om Buenos Aires. Sedan tolv år tillbaka bor Solanas igen i Olivos.
- Under 80- och 90-talen gjorde Solanas en handfull spelfilmer som Tangos, Gardels exil (1985), Syd (1988), Resan (1992) och Moln (1998).
- 1991 sköts han av okända män kort efter att offentligt ha anklagat presidenten Carlos Menem (1989-99) för att leda ”ett gäng skurkar som plundrar staten på dess egendomar”. Solanas skottskadades i benen.
- Solanas fick en hedersguldbjörn för sitt livsverk på Berlins filmfestival 2004. Hans filmer har vunnit priser på bland annat filmfestivalerna i Cannes, Venedig och Havanna.
- Dokumentärerna skildrar den ekonomiska krisens följder för miljoner argentinare som slungades ut i arbetslöshet.
Martin Garat