Den rena, gröna politiksfären sänkte sig ner till en rent köttslig nivå, om än för bara en natts tid. Ravintola Tulisuudelma är på sitt sätt det mest proletära och icke-gröna man kan tänka sig, en dansrestaurang i Hotelli Vantaa, i Dickursby, Vanda. Den sortens hotell där uppklädda ensamförsörjare i 50-årsåldern föreslår snabba intima möten – ”Jag bor 200 meter härifrån, och dottern är ute på stan och firar” – redan klockan fem, på eftermiddagen. Så långt borta från den gröna självbilden: högt utbildad, behärskad och moralistisk, är de – vi – ett par timmar indragna i en sjudande köttgryta av kroppar, unga och gamla, som svettiga gnids mot varandra på dansgolvet.

De Gröna vill se sig som det moraliska partiet, det kroppslösa partiet. De gamla partierna är naturliga utväxter ur intressegrupper inom samhällskroppen, Samlingspartiet ur borgarskapet, vänstern ur arbetarklassen, Centern ur bönderna. De Gröna tror sig representera abstrakta värden, natur, framtid och så vidare, i stället för någon grupp eller klass. Skräpprat. Det genomskådar till och med ärkemoralisten Erkki Tuomioja. Han dyker upp och pratar i en av diskussionerna som ordnats för att underhålla partifolket innan festandet kommer i gång ordentligt, och observerar senare att det han ser är ett parti som leds av och representerar högt utbildade kvinnor. Ett parti där männen är bögar, mesar eller ingenjörer, enligt en av seminariefestens huvudarrangörer. Nej, det var inte Tuomiojas uttalande, han är sosse och bara gäst, utan verkligen en av de gröna arrangörerna. Han upprepar det gång på gång, det verkar störa honom.

Men i alla fall. Det ligger mycket i det Tuomioja (och arrangören, som får förbli namnlös) säger. Men det stör inte mig. Tuomioja har rätt i att De Gröna närmar sig sociala konflikter som något utanför sig själva, som statistik och nummer i stället för kött och blod. Men de är också det mest slagfärdiga partiet av dem alla, alltid redo med ett uttalande, ett pressmeddelande eller, om det verkligen hettar till, Anni Sinnemäki.

Trots sin självbild som ett kroppslöst och eteriskt parti har De Gröna medvetet doppat sina händer i en balja med blod och skit. Ända upp till armbågarna är de med i regeringen, och förundrat ser vänstern på hur De Gröna står där, rör om i baljan och fiskar upp guldklimp efter guldklimp. Deras popularitet har stigit medan resten av regeringens har sjunkit. För De Gröna har lyckats bygga upp det som vänstern en gång hade: en bas som ser partiet som sitt parti, oberoende av vilka kompromisser som görs, av hur skitiga händerna blir i processen. My party, right or wrong, för den urbana brainworkern.

Inget annat parti kunde ha tagit sin partikryssning till Hotelli Vantaa, de proletära lustarnas hemvist. Vänstern är för blind i sitt förhållande till den klass som skall representeras för att kunna bejaka det rent och rått roliga i sovstadsarbetarens veckoslutsfestande. De Gröna har råd att ironiskt klä upp sig, dra på drag-queen-stassen och för en natt bli något annat.

De Gröna, det kroppslösa och ideologiskt rena partiet, är det enda som kan ge sig ut i den kroppsliga djungel som är Hotelli Vantaa. För att kunna sänka sig till en brutal regeringspolitik måste man lita på att ens stödtrupper förstår ironi, och på att de uppskattar konflikten mellan tanke och verklighet, ideologi och realitet. En union av kropp och ande.