Nora Hämäläinen tar i sin ledare i Ny Tid nr 42 upp den eviga diskrepensen mellan konstnärliga visioner och realpolitik. Hon ställer det sociala patoset och vittnesmålen hos ett antal litterära nobelpristagare i kontrast till verkligheten för invandrare och flyktingar. Det kommer mig att tänka på min upprördhet över motsättningen mellan nobelpristagaren Harry Martinsons insikt i och engagemang för miljöfrågor på 1930-talet och nonchalansen för dessa i välfärdsländerna Sverige och Finland ännu vid tusenårsskiftet. “Vad är det för ett land som ger Nobelpriset åt sin författare och ger fan i vad han säger” var min naiva standardreplik för att provocera till miljödiskussioner vid diverse möten i Sverige. Nu, möjligen för sent, har diskussionen äntligen kommit synligt i gång både där och här. Hur annorlunda hade det inte varit om man tagit Martinsons naturessäer på allvar, om man sett Aniara som annat än skön poesi? Om raderna i trettonde sången:

Vi börjar ana att vår vilsegång

är ännu djupare än först vi trott

hade uppfattats som ett bekymmer för politikerna snarare än för piloten.

Det fanns de som gjorde det, men de var alltför få. I våra länder har man inte haft den goda isländska vanan att inleda riksdagssessionerna med diktläsning. Vanan att hylla konsten genom att ställa den på hyllan har varit vanligare.

Därför håller jag med Martha Nussbaum och inte med Nora Hämäläinen när den senare säger: “Jag tror inte att man blir en bättre människa av att läsa litteratur, såsom vissa har tänkt sig, eller att väl valda litterära klassiker borde ingå i politikers, juristers och tjänstemäns grundläggande utbildning såsom den amerikanska filosofen Martha Nussbaum argumenterat till leda. Men man kan tänka att litteraturen stöder en form av seende…”

Litet större potentiell betydelse än stödhjälp vill jag ge litteraturen.Visst måste jag av egen erfarenhet hålla med om att man inte blir en bättre människa av att läsa litteratur, men jag tror, likaså av erfarenhet, att man blir en bättre medmänniska. Och jag är helt övertygad om nödvändigheten av att politiker läser, inte bara litterära klassiker, utan överhuvudtaget skönlitteratur, inte bara samhällsengagerade vittnesmål utan också ren och skär poesi, så fjärran från nyttans värld som möjligt.