Den iranskfödda foto- och videokonstnären Shirin Neshats filmsvit Kvinnor utan män handlar om makt, förtryck och rädsla för den kvinnliga sexualiteten.
Just nu pågår en utställning av Shirin Neshats senaste videoverk Kvinnor utan män på Kulturhuset i Stockholm. Filmerna är baserade på olika karaktärer i romanen Kvinnor utan män av den iranska författaren Shahrnush Parsipur. I det här fallet handlar det inte om att göra en film av en bok, utan snarare om en kommentar till och fri tolkning av den. Detta märker åskådare som läst boken omedelbart. Neshat tar fasta på detaljer som läsaren nödvändigtvis inte uppmärksammat. Hon lägger även till eget innehåll.
Resultatet blir mera än summan av delarna. Det handlar om en dialog mellan de två konstnärerna, båda kvinnor i exil från sitt hemland Iran. Shahrnush Parsipurs roman Kvinnor utan män utspelar sig kring året 1953 då de amerikansk-brittisk allierade planerade och genomförde en statskupp i Iran. Den dåvarande statsministern Mohammed Mossadegh hade gjort sig mycket populär hos folket genom olika reformer liksom ett nationaliserande av oljetillgångarna. Britterna och CIA använde sig av diverse metoder, bla. religiös konservatism i kampanjen mot den sittande statsministern, och lyckades med operation Ajax placera Shahen vid makten i augusti 1953. Det var inledningen till en allt mer autokratisk period och som bieffekt den Khomeini-ledda utvecklingen fram till den iranska revolutionen år 1979, varefter landet varit en islamsk republik. Shirin Neshat föddes några år efter kuppen, år 1957, Parsipur var då 13 år. Neshat, vars familj emigrerat till USA vid tiden för revolutionen, fick se stora förändringar då hon 1990 för första gången besökte landet på nytt. Besöket ledde till hennes första internationellt uppmärksammade arbete, fotoserien Women of Allah. 1990 var också året då Parsipur efter några år av relativt stor framgång publicerade boken Kvinnor utan män, för vilken hon fick sitta i fängelse i fyra år och sju månader. Båda har sedermera skapat konstverk med starkt politiskt och kritiskt innehåll. De har gjort det utan sensationslystnad, trogna sin kultur, och utan att ge avkall på vare sig innehållsmässig komplexitet eller konstnärlig finess.
Desperation och magi
Parsipurs roman fluktuerar fritt mellan olika stilar och skapar på det sättet en alldeles säregen dynamik. Boken påminner litet om den argentiska författaren Adolfo Bioy Casares modernistiska verk Morels uppfinning, genom att den genomflödas av fysiska och realistiska erinringar av naturen, vatten, grönska, torka … men också i fråga om magin, världar som snuddar vid varandra, instängdheten, desperationen, finns det likheter. Olikheten ligger kanske i den avslöjande rättframheten hos Parsipur, och framförallt i de rykande aktuella, provokativa ämnen hon behandlar. Hennes bok tar fram flera tabun som också finns hos oss, t.ex. det mer eller mindre medvetet patriarkala samhällets struktur som lyckas slingra sig in i minsta vrå, också i relationer mellan kvinnor. Söndra och härska gäller också i frågor som berör kvinnoförtryck.
Shirin Neshats videoverk består av en serie på fem filmer av vilka fyra nu visas på Kulturhuset, i fyra olika utrymmen. Varje film är namngiven efter en av bokens kvinnliga huvudpersoner.
Det är viktigt att se filmerna i deras helhet. Filmerna kunde också visas på bio, med undantag av ”Mahkdouht” som projiceras på tre skärmar. Det är ändå minst sagt befogat att visa filmerna som videoprojektioner i en gallerikontext – man är tvungen att ta sig från rum till rum för att besöka de olika personerna, vilket ökar ens engagemang samtidigt som man blir en del av berättelsen.
Ett element som däremot inte hör hemma i gallerier är sluttexter. Filmerna ses oftast ändå inte från början till slut, snarare från mitt till mitt, beroende på när man kommit in i rummet. Det här blev speciellt markant i filmen om Zarrinkolah, en 26-årig prostituerad kvinna i Teheran. Om man bara ser filmen från dess mitt till slutet, ser man först Zarrinkolahs utmärglade kropp när hon frenetiskt tvättar sig i ett badhus. Hon skrubbar sina armar tills de blöder, klär på sig och beger sig sedan ut i staden. Varje gång en eller flera män kommer emot henne blir hon skräckslagen och viker undan. I den sista sekvensen kommer hon in i en moské där en stor grupp män ber med pannorna mot marken. Då de lyfter sina ansikten mot henne (filmat så att man endast ser deras ryggar) vänder hon sig om och rusar ut, lika skräckslagen som förut. Den konkreta förklaringen till hennes handlande finns däremot inte i slutet av filmen utan i början. Hon har samma dag på morgonen sett något hos sina kunder: deras ansikten har utplånats, de har inga ögon, ingen mun. Hon tror att hon har blivit besatt och vill tvätta bort det hemska med tvål. Men det hjälper inte, varje man hon ser på gatan eller i moskén, är ansiktslös.
Ett hav av yllegarn
Boken och filmerna skildrar kvinnors verklighet under en period av förtryck. Mahkdouht, en ensamstående lärare, ser maktlöst på när staten negligerar de hem- och föräldralösa barnen:
”Both the government and Mahdoukht were worried about the children. If only Mahkdouht had a thousand hands and could knit five hundred sweaters a week. Every two hands could knit one sweather, so that would make five hundred sweaters.
Neshat låter i sin filmversion Mahkdouhts dröm gå i uppfyllelse. Med hjäp av ett 3d animationsprogram lägger hon mycket skickligt till fem fingrar på var hand. Mahkdouht sitter i en ofattbart vacker trädgård i ett vidsträckt hav av gult yllegarn och stickar sina tröjor. Hon har bråttom, fingrarna stickar i rasande fart medan hon tänker högt på farsi.
Filmernas dialoger är medvetet varken översatta eller textade. Neshat vill passa på att ifrågasätta engelskans position. Enbart i scener där olika slogans skriks ut av demonstranter eller andra folkmassor, översätts fraserna.
Filmspråket är av högsta kvalitet och mycket rikt. Neshat säger att en av hennes största förebilder är den ryska regissören Andrej Tarkovskij, att hon hos honom tycker sig se samma teman, en gemensam erfarenhet av statligt förtryck. Både Ryssland och Iran har en tradition av förföljande och utplånande av konstnärer, journalister och författare. I båda kulturerna har detta lett till såväl självcensur som till en känslighet för poesi …
Titeln Kvinnor utan män relaterar till Ernst Hemingways novellsamling Män utan kvinnor (1927). I en videointervju säger Shirin Neshat att hennes film och boken den är baserad på lika litet som Hemingways bok vill svartmåla det andra könet. Istället vill Parsipur ta ut sin rätt till att beskriva kvinnor i sitt eget sammanhang, utan män, samt deras ofta svåra, tvetydiga men också bejakande och hoppfulla relation till män. De iranska männens och kvinnornas paradoxala förhållande till oskuld (detta ord!) behandlas i boken och i filmerna på ett mycket tankeväckande sätt.
I slutet av romanen hamnar alla kvinnorna under samma tak, i ett hus med en mytologisk trädgård (Makhdouht som har förvandlats till ett träd planterar sig själv där). Huset drivs av den äldsta av kvinnorna med en aning diffusa konstnärliga och politiska aspirationer. Kvinnorna kan en tid pusta ut och vara sig själva. Två älskvärda män hjälper dem med mat och hushåll… Det är en utopi och om berättelsen slutat där hade den varit för enkel. Det är inte Parsipurs pessimism utan hennes klarsynthet som låter mänskligheten, maktstrukturerna,
kvinnornas bakgrund, uppfostran, avund och deras egna olikheter slingra in i paradiset. De tvingas ut därifrån, både av varandra och sig själva. De får alla lov att själva definiera sina liv, vissa med män, andra utan. Makhdouht-trädet förvandlas till frön och transporteras med vattnet ut i hela världen.
Shirin Neshats utställning är i sig
värd ett Stockholmbesök.
Shahrnush Parsipur: Kvinnor utan män, Enskede TPB, 1996. Shirin Neshats filmserie med samma namn i Kulturhuset i Stockholm, till den 31 januari 2010.
Minna Långström
