– Vem är sist?

– Det är tjejen där i svart kappa.

– Hon där?

– Nej, inte hon, hon som gick ut genom dörren just när du kom in.

– Jaha. Men kommer hon tillbaka då?

– Ja hon skulle bara ut fem minuter.

– Okej. Då står jag sist. Jag kommer strax tillbaka.

Scenen utspelar sig på Sberbanks kontor dit jag har begett mig för att försöka öppna ett bankkonto. Kölappen har ännu inte nått Ryssland, en uppfinning som kunde ha varit till stor nytta i detta köernas förlovade land. Trots att Sovjetunionen för länge sedan försvunnit, finns köandet kvar. Visst köas det något mindre nu, men tillräckligt mycket för att de djupt rotade kötraditionerna ska kunna leva vidare. Folk är vana vid att köa. Länge. För att slippa stå upp i en lång rad tar man helt enkelt reda på vem som är sist i kön, förklarar högt att man ställer sig efter denne och när nästa köande dyker upp kungör man att man är sist i kön. På så sätt inrättas en hierarki där alla vet sin plats. En skock halvsovande köande trängs i ett hörn vid kassa åtta. Ständigt kommer nya kunder in.

– Är det här till kassa åtta?

– Är det här man ska stå om man ska öppna bankkonto?

– Är det här man ska stå om man ska hämta sitt bankkort?

– Är det här man ska stå om man ska ta ut pengar?

– Är det här man ska stå om man …

Skocken köande tittar slött upp. För varje gång blir redogörandena alltmer kortfattade och till slut består de bara av ögonkast och nickar.

Kassa sju tar paus. Flickan i kassa sju drar ner persiennerna och går på rast. På glasrutan ovanför kassan står: ”Kassan tar rast 14:15–14:45”. Människorna som köar suckar tyst. I Ryssland är det själva kassan som går på rast, och inte bara kassörskan. Det samma gäller på alla liknande inrättningar, såsom postkontor, tågstationer och myndigheter. Att man istället bara skulle kunna avlösa personen har ingen kommit på.

Min kassa – kassa åtta – har som väl är redan haft sin rast.

Att öppna ett bankkonto är ingen enkel sak. Många papper ska fyllas i. Tiden går. När det har gått nästan tre timmar sedan jag satte mig i kön till lucka nummer åtta, så kommer två ”tuffa” killar in och ställer sig vid luckan. De tittar mot kön och konstaterar tyst att om ingen säger vem som är sist i kön så kan de lika gärna gå före. Jag tror först att jag hör fel, men de tränger sig före hela kön. Då har jag bara en person före mig. Jag börjar med ett uppfordrande ”unge man!” Ingen reaktion. Då vaknar den lille spenslige kille som egentligen stod näst på tur. Han försöker att förklara för kassörskan att de båda unga herrarna trängt sig före. Kassörskan konstaterar bara torrt att hon tar hand om deras ärende nu. Jag förväntar mig slagsmål, uppror eller i varje fall lite arga kommentarer, men ingenting händer. De femton andra köande tittar bara upp hjälplöst mot luckan. Killen som stod på tur mumlar att de får diskutera saken utanför sedan. Det förtäckta hotet känns inte trovärdigt.

Varje bankärende tar nästan en halvtimme, så jag inser att jag måste agera om jag någonsin ska få ett ryskt bankkonto. Jag går bort och förklarar situationen för den s.k. rådgivaren som står bakom en disk vid ingången.

Hon verkar aningen förvånad över att jag fortfarande är där. Efter en stunds förhandlande tar hon mina papper och pass och försvinner in på ett rum. Efter en lång stund kommer hon tillbaka. Jag har glömt att skriva av några viktiga uppgifter som står i passet, passkopian och passöversättningen som jag redan lämnat in, på ytterligare ett papper. Självklart måste jag fylla i det.

– Vilken penna använde ni sist? frågar den unga rådgivaren och pekar på en kopp med fem identiska pennor.

– Hur menar du? frågar jag förvirrat.

– Ja, du måste ju givetvis använda samma penna, svarar hon beskäftigt.

– Ja, givetvis måste jag det, mumlar jag och tar en av pennorna.

– Om två veckor kan ni komma tillbaka och hämta ert kort, avslutar rådgivaren.

Jag ser framför mig ännu en förstörd eftermiddag på banken då jag äntligen kommer ut i kvällssolen – efter fyra timmar och 92 ”Vem är sist?”-frågor.

Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar