Efter några Europabaserade filmer med påtagliga inslag av noir (senast Vicky, Cristina, Barcelona) har Woody Allen återvänt till sina hemtrakter. Whatever Works är en tvättäkta New York-komedi. Den är tillräckligt charmig och rolig för att väcka ljuv nostalgi hos många äldre Woody Allen-fans, men de som väntat sig en thrilleraktig dimension blir besvikna. Den här gången klarar sig mästaren helt utan mörka undertoner.
Inte desto mindre nämns självmord, människoförakt och andra allvarstyngda saker i filmen stup i ett. Möt Boris Yellnikoff (Larry David), filmmakarens nya, vresiga alter ego. På ett kännetecknande sätt konfronterar han publiken direkt i början av filmen och pratar om livet i allmänhet och sina lidanden i synnerhet.
Vi får höra att Boris är en före detta fysiker som en gång ”nästan blev nominerad till Nobelpriset”. Numera är han en åldrande, frånskild och magsur lärare i schack – som inte sällan slår sina unga elever i huvudet med ett schackbräde.
En sådan typ vore outhärdlig till och med på filmduken, men här måste vi komma ihåg Woody Allens talang som ståuppkomiker. I flera filmer har han etablerat kontakt direkt med publiken. I The Purple Rose of Cairo (1985) kliver filmskådespelaren ner i salongen och börjar leva ”bland oss”, med dråpliga konsekvenser.
Boris i Whatever Works är en vandrande paradox, en misantrop med hjärta av guld – en judisk arketyp som skildrats redan av Sholom Aleichem. Att Woody Allen gör Boris till en ättling till ryska judar är knappast någon tillfällighet.
En kväll möter Boris en mycket ung, hungrig och hemlös flicka (Evan Rachel Wood) utanför sin port. Melody St. Ann Celestine – så heter hon! – har rymt från sina gammalmodiga, religiösa föräldrar i Södern och kommit till New York för att pröva lyckan. Melody som vunnit några skönhetstävlingar hemma är en avbild av oskuldsfullhet, impulsivitet, fräschör och inre godhet.
Aldrig har en modern skådespelerska påmint så pass mycket om Paulette Goddard, en av Chaplins musor. Det är som om Wood när som helst ska börja sjunga Smile från finalen av Moderna tider (1936). Inte så konstigt med tanke på att Woody Allen ofta jämförs med Chaplin.
Melody som misstar byfilosofen Boris för ett geni förälskar sig i honom. Det vore blott ett uttryck av Woody Allens gubbsjuka som vi sett i flera av hans senaste filmer om inte det hela skulle vara kryddat med en stor portion hälsosam självironi uppblandad med Pygmalionmotiv som för tankarna till My Fair Lady.
Så småningom hittar Melodys mamma (enastående Patricia Clarkson) till New York. I stället för att locka sin dotter tillbaka till Södern stannar hon kvar. Staden har en magisk inverkan på henne, hon frigör sig från sin gamla roll – med överraskande resultat. När även Melodys pappa (Ed Begley) dyker upp är det bäddat för förvandlingar på alla fronterna. Finalen eliminerar effektivt de varningsord som Boris kom med i introduktionen: ”Tro inte att det här är en må bra-film.”
Whatever Works är kanske alldeles för mycket av en må bra-film, den känns tillrättalagd, men samtidigt välspelad och upplyftande i höstrusket. Ingen skildrar New York lika kärleksfullt som Woody Allen – en härlig känsla som han lyckas förmedla till sin publik.
Whatever Works. Manus och regi: Woody Allen. Foto: Harris Savides. I rollerna: Larry David, Evan Rachel Wood, Patricia Clarkson, Ed Begley.
Zinaida Lindén
