Medan klimatskeptikerna fortsätter att fylla Hbl:s insändarsidor går den verkliga världen vidare.Hoppen om vissa framgångar vid klimattoppmötet i Köpenhamn har ökat sedan USA och Kina meddelat om sina utfästelser beträffande utsläppen av koldioxid. Kritiker har hunnit säga att dessa utfästelser inte är tillräckliga, och det är de säkert inte. Men redan det faktum att de båda stormakterna, och värsta luftförorenarna, medger att något måste göras och att både president Obama och premiärminister Wen Jiabao kommer att närvara i Köpenhamn visar att man inte längre sticker huvudena i sanden.Kinas utfästelse att minska sin kolintensitet – utsläppen av koldioxid per enhet av BNP – med 40–45 procent från 2005 till 2020 innebär visserligen att utsläppen inte minskar om den ekonomiska expansionen fortsätter i samma takt som nu, men den förutsätter en kraftig satsning på ny teknologi. Här har man de senaste åren redan hunnit långt.


Den skotska journalisten Isabel Hilton ser det kinesiska budet som otillräckligt, men tror att landet har möjligheter att gå vidare. I motsats till USA, där det fortfarande är relativt små kretsar av aktivister, vetenskapsmän och beslutsfattare som tar klimathotet på allvar, har man inom Kinas ledning redan i flera år aktivt satsat på nya energikällor, också som affärsidéer. Den auktoritära kinesiska formen av kapitalism gör det fortfarande möjligt att styra ekonomin i önskad riktning. Det är möjligt att planera strategiskt och ställa upp nationella mål som byråkratin tvingas acceptera.
Detta kan ske i stor skala. Kina håller redan på att bli världsledande på solenergins område och man kan räkna med motsvarande utveckling på andra områden – satsningen på vindkraft och elbilar är bred. (Köpet av Hummer är ett bisarrt snedsteg som kanske mest speglar marknadskomponenten i det kinesiska ekonomiska systemet.)
Det sägs att invånarna i Shanghai redan i medeltal har ett tyngre kolfotavtryck än invånare i Japan, Storbritannien eller Frankrike. Men samtidigt fylls stadens gator vid rusningstid inte enbart av bilar utan också av mängder av tysta, eldrivna mopeder och scootrar. Man ser glimtar av framtiden inte bara som dystopi utan också som utopi.
Den amerikanske kolumnisten Thomas Friedman har redan uttryckt en förhoppning om att Kinas pågående färgskifte från rött till grönt ska få en effekt som Sputnik år 1957 och framtvinga en massiv satsning på ny miljöteknik också i USA. Tyvärr är han antagligen alltför optimistisk. Medan sputniken var spektakulär och kunde uppfattas som ett hot ses knappast kinesiska klimatinsatser som något som USA måste konkurrera med. Friedman medger själv att starka ekonomiska intressen i USA bromsar en övergång till nya energikällor. Om vi har våra problem med valbidrag från tvivelaktiga källor är de problemen hundra gånger större i USA, och olje- och kolbolagen hör till dem som har stor makt över kongressen. Klimatskeptikerna är ännu starkare i USA än i Svenskfinland.
Men tanken på att Kina och USA i framtiden skulle konkurrera om vem som gör mest för att minska utsläppen och motverka klimatuppvärmningen är onekligen tilltalande.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar