Hur skriver man en utlovad kolumn för Ny Tid i slutet av två veckor i en liten by på Cypern, bortom all ära och redlighet? Ära och redlighet? Jag har i fjorton dagar varit bortom all den vanära och korruption som har fått namnet finanskris. Avskärmad från verkligheten. Utan tidningar, utan television, utan welho.com. I ett samhälle med 472 invånare utan mig, 473 när jag är där.En kolumn borde ha en anknytning till verkligheten. Vad är verklighet?
Man kan läsa den i Cyperns novemberhimmel. De grekiska myter som himlakropparna inspirerade till gömmer sanningar om mänskliga relationer som är lika eviga som som stjärnorna som berättar dem.
Under långa, ensamma kvällar lever jag i en annan verklighet, skapad av Kjell Westö. Fyrtio år av mitt liv. Varje kväll är jag åter där, trots att jag är utanför berättelsen.
Eller är verkligheten mitt pyssel i trädgården, lunchsalladerna med oliver och fetaost, five o’clock G&T med brittiska expats och middagar med skvaller om huspriser och människor (engelsmännen särar på klasserna här lika mycket som hemma).
Är verkligheten Sylvia som i citronträdet klarar strupen för att brista ut i ”Och nu är det jul i min älskade nord..”?
Av alla dessa verkligheter blev det bara en kvarts kolumn.

Lyckligtvis har jag BBC. I ett program om den ekonomiska vetenskapen avslöjar den brittiska radiokanalen – public service – hur världen i trettio års tid matats med en falsk bild av verkligheten. Med marknadsfundamentalismen.
”Ekonomisk teori är en fiktion”, sa Peter Mickwitz en kväll i en bar. Det begriper Mickwitz som poet, men det kan inte ekonomer fatta eftersom de inte begriper vad fiktion är.
Huvudfåran inom nationalekonomin har i tre årtionden i bästa fall varit oanvändbar, i värsta fall katastrofal. Kombinationen av ekonomiedoktorer och datorer har varit ödesdiger. Felet ligger i att smarta mänskor har blivit bankirer. Så länge bara de dumma började jobba på bank gick allt bra. Enkla mänskor skötte enkla problem. Sätt in och ta ut, precis som förut. 3-6-3-regeln. Låna in för 3 procent, låna ut för 6 procent och var på golfbanan klockan 3.
Med datorernas kommunikation och transaktioner i realtid räcker regeln inte till.
De intelligenta lät sig luras av sina egna gamla hjärnor och de artficiella nya, med gränslös kapacitet. Ägghjärnorna trodde sig ha eliminerat risken från ekonomin, att de hade skapat en verklighet som de kunde behärska. Det var ett slott byggt på sand. Sommaren 2008 rasade bygget. Det sköljdes bort av verklighetens tsunami. Ikaros vingar smalt när han flög för nära solen. Ekonomerna vaknade med äggula över hela ansiktet.
Smeten hindrar dem fortfarande från att se verkligheten.

Myron Scholes fick 1997 Sveriges Riksbanks ekonomipris, narcissistiskt kallat Nobelpris. Ekonomiedoktorer förstår inte att det som de kan räkna inte är det som räknas.
Scholes företag Long Term Capital Management förlorade nio miljarder dollar på fyra månader och måste räddas av verklighetens skattebetalare. I dag leder Scholes en hedgefond, som skall bygga häckar som håller riskerna utanför hans trädgård av modeller.
Han ångrar ingenting – je ne regrette rien. Men i motsats till Edith Piaf, som inte ångrar sitt eget liv, besväras Scholes samvete inte av den förödelse han åstadkommit i andras liv, genom att spekulera med deras pengar. ”Skyll inte på modellerna”, säger han åt BBC:s reporter. ”Vi behöver modeller. Var inte rädda för chocker. Använd dem för att ändra modellerna”.
Ingenting om de placerare som förlorade förmögenheter, skattebetalarna som måste lösa ut svindlarna, konkurserna, de arbetslösa, det nya proletariatet. Ingenting om verkligheten. Men en besatthet av modeller.
Under trettio år har samhällsvetare som påstått att det finns mänskor i ekonomin, att nationalekonomi är en beteendevetenskap, inte bara hånats av dem som simmat med strömmen i huvudfåran. De har eliminerats från verkligheten.
Jag vet, för jag är en av dem.
1999 skrev jag en bok med titeln Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi. De flesta förstod den inte, några höjde den till skyarna och nationalekonomerna förträngde den som en av sina egna ”externaliteter”. Ekonomiprofessor Klaus Kultti recenserade den i Kansantaloudellinen Aikakauskirja 4/1999 under rubriken ”Poikkeuksellisen huono kirja”. Kultti var kränkt på hela ekonomistskråets vägnar.
Anmälan var så sällsynt enfaldig att jag i mitt genmäle kunde skjuta den i sank (han anklagade mig bland annat för alltför hög ålder, då 64). Mitt svar gick in på min Google-sida som en av mina första träffar.

Tio år senare har marknadsfundamentalismens överstepräst Alan Greenspan, den amerikanska centralbankens mytiska chef, själv erkänt katastrofen. ”Vi som trodde att bankerna skyddade aktieägarnas intressen är chockerade,” sa han när ballongen sprack.
Konflikten är lika gammal som den ekonomiska vetenskapen, 300 år. Den gäller om marknaden är självreglerande eller inte. Den är självreglerande, men bara i de ekonomiska läroböckernas vackra modeller. De är skrivna av systembyggare, mänskor som är rädda för kaos. Som måste bygga strukturer som de tror sig kunna kontrollera, men som faller ihop när fiktionen möter det verkliga livet. Sådana människor får ångest av verkligheten.
Nu måste den ekonomiska vetenskapen hitta tillbaka till sin rätta väg. Torrt bröd i stället för kringlor och pepparkakor. Nationalekonomin måste byggas upp igen från grunden, med mänskor i modellerna, hur störande de än kan bete sig.
Det är dåliga tider för ekonomer men det är strålande tider för att studera ekonomi. Det finns så många teorier att falsifiera. Marknaden för ekonomiska ljushuvuden är långtifrån satisfierad. De kommer att leda sin vetenskap tillbaka till det mindre formalistiska, det mindre abstrakta, det mera normativa.
Framtidens teorier måste gälla det goda samhället, inte bara det effektiva. Det kommer att ta kanske trettio år innan lärdomarna från finanskrisen har sorterats ut, men om inte nationalekonomin skrivs om hamnar världen in i nya katastrofer.

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar