Litteraturvetarna måste också kunna formulera forskningsuppgifter som är intressanta för en bredare allmänhet, menar Claes Ahlund som tillträder som professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi från årsskiftet.

Claes Ahlund valdes i våras till professuren i nordisk litteratur vid Helsingfors Universitet, men tog tjänstledigt för hösten. Under hösten klarnade också tillsättningen av litteraturprofessuren vid Åbo akademi till Ahlunds fördel. Ahlund valde Åbo framom Helsingfors och ska tillträda sin tjänst efter årsskiftet. Ny Tid träffade honom i november i Uppsala där hans familj bor.

Modernism ur många synvinklar

– Jag började ju i den klassiska traditionen av svensk litteraturvetenskap, säger Ahlund, en idéhistoriskt komparativ inriktning som jag använde i min avhandling om skandinaviska universitetsromaner, om bildningsideal och universitetskritik från det moderna genombrottet. Med tiden började jag röra mig bort från det här rent idéhistoriska och blev mera intresserad av vad man skulle kunna kalla mentaliteter, föreställningar som inte bara är av den här medvetna reflexiva arten. Någonstans där i gränslandet ligger väl den här dekadensboken (Medusas huvud. Dekadensens tematik i svensk sekelskiftesprosa, 1994) som jag skrev. Den är både och.
– En annan väg eller ett alternativ provade jag när jag höll på med Stig Dagermans författarskap ett antal år. Det är ett textcentrerat studium, jag var ute efter vissa grundläggande strukturer i författarskapet, och definitivt inte då idéstrukturer, utan på en helt annan och mer fundamental nivå.
De senaste åren har Ahlund ägnat sig åt kopplingen mellan litteratur och politisk historia och opinionsbildning, särskilt i samband med första världskriget – ett ämne som han gärna fortsätter med i sin nya forskningsmiljö i Åbo. En ganska stor spännvidd alltså, när det gäller infallsvinklar på litteraturforskningen, även om han har uppehållit sig vid modernismen.
– Det är en av de stora fördelarna med ämnet litteraturvetenskap att vi har så många granndiscipliner. Man kan orientera sig i många olika riktningar, säger Ahlund.
Till utgången av 2009 är Ahlund verksam som professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet, i Härnösand.
– Jag är van att undervisa i stort sett vad som helst, men det finns ju sådant som jag har tyckt att är särskilt roligt att undervisa, som antika dramer eller populärlitteratur. Metodkurser av olika slag tycker jag blir mer och mer intressanta, kurser där man tar upp själva det vetenskapliga hantverket.
– Det har ju alltid funnits en bas för metodfrågor på högre seminarier och doktorandseminarier, men i själva kursinnehållen har de ofta överskuggats av teorifrågor. De är också viktiga, men med bara teori kommer man ingen vart. Där har seminarietraditionen en viktig roll som vi måste slå vakt om: den här vanan att sitta ner runt ett bord och diskutera både färdiga texter som andra har skrivit och texter som är under arbete.

Humaniorans uppgifter

Vi kommer in på den litteraturvetenskapliga utbildningens roll idag.
– Det är en intressant fråga den här om rollen, säger Ahlund. Ytterst skulle man kunna säga att vi ska bidra till den kritiska reflektionen över samhälls- och kulturutveckling även om det är något som ibland glöms bort. Det är viktigt, inte bara inom litteraturvetenskap utan också inom de andra ämnena inom humaniora, att vi engagerar oss i samhällsfrågorna. Sen är det ju, eller borde vara, en självklarhet att vi bedriver en verksamhet som står fri från politiska krav av olika typer.
Som många humanister är Ahlund kritisk till de krav på näringslivsanpassning som tvingas på universiteten, ofta utan en egentlig förståelse av vad olika forskningsområden och utbildningsprogram gör.
– Man försöker trycka på oss etiketter som anställbarhet, som om det var fråga om en praktisk yrkesutbildning.
Likväl ser Ahlund många viktiga roller för litteraturvetenskaplig utbildning idag.
– Av tradition är litteraturvetenskapen ett centralt ämne för många kategorier, för lärare naturligtvis, för bibliotekarier, för dem som tänker sig bli verksamma i förlagsvärlden, inom journalistik och i mediebranchen överhuvudtaget. Men det är bara den ena sidan av svaret, det traditionella svaret. Jag tycker också att vi borde försöka få fram en annan sida av vad litteraturvetenskapen kan ge. Det är ju nämligen också en kvalificerad skolning i textanalys som vi tillägnar oss. Det är en förmåga som är väldigt användbar inom helt andra områden, i analys av sådant som inte är litterära texter.
Hur ser du på litteraturforskningen idag? Forskningen är ju allt oftare internationell och snävt specialiserad, och glappet mellan akademiska samtal och andra samtal inom kritik, essäistik och allmän vitterhet blir större?
– Det där glappet är väldigt olyckligt, menar Ahlund. Det är möjligt att det glappet är mindre i en finlandssvensk kontext än vad det är i ett rikssvenskt sammanhang. Här är det i varje fall ett stort problem. Det är bara att se tillbaka några decennier och se vilken central roll litteraturvetenskapen och litteraturhistorien hade i mycket bredare sammanhang.
Det här kan man se på ur flera olika synvinklar. Å ena sidan kan man säga att litteraturvetenskapen har tappat mark eller prestige i samhället. Å andra sidan är det kanske litteraturvetarna som har blivit sämre på att göra sig synliga i olika debatter. Men i hög grad, menar Ahlund, handlar det också om att mycket av den litteraturvetenskapliga forskningen har blivit oläsbar för allmänheten.
– Där har vi en viktig uppgift att fylla, inte bara att vara synliga i olika sammanhang och ta till orda i olika debatter, utan framför allt formulera forskningsuppgifter som är intressanta för en bredare allmänhet, och som man skriver om på ett språk som är begripligt, till och med njutbart, för allmänheten. Och det är ju faktiskt ingen omöjlig uppgift.
Hur och om vad litteraturvetare skriver handlar givetvis inte bara om medvetna val utan om tradition och om vad som betonas i utbildningen.
– Men det är klart att vi kan påverka det här som individer också. Viktigt är att vi kan få till stånd en utveckling där litteraturforskaren utgår från att formulera verkliga frågeställningar, lokalisera intressanta problemområden. Det låter självklart kanske, men man borde börja i den ändan i stället för att, som under 80- och 90-talet, läsa romanen x med utgångspunkt i teoretikern y. Det har lätt urartat till ett slags stilövningar där relevansen inte alltid är tydlig.
I fråga om litteraturvetenskapens förhållande till essäistik och kritik betonar han dialogen.
– Det är väldigt viktigt att de inte avskärmar sig från varandra, utan att det finns ett utbyte mellan de här kategorierna. Både så att personer är verksamma i flera av dem, men också så att man läser varandra. Det tror jag man kan lära sig av på båda sidor om gränsen.

Den finlandssvenska litteraturen

Den finlandssvenska litteraturen, och dess roll i den svenska litteraturen överlag, är givetvis frågor som en professor i litteraturvetenskap vid Åbo akademi får ta ställning till.
– Redan frågan hur man ska beskriva den är intressant, om den ena är del av den andra eller om de båda är del av något större. Man kan i varje fall säga att det är en stor tillgång för den svenska litteraturen att det finns något som är en del av denna, men också är del av något annat.
– Du nämnde modernismen, men med jämna mellanrum händer det spännande saker inom den finlandssvenska litteraturen som får genklang också i den svenska litteraturen. Det är ju inte en fråga om något exotiskt småsyskon som vi betraktar, utan det går viktiga impulser därifrån också.
– Ska jag peka ut en favorit … Med risk för att vara tråkig och förutsägbar så måste jag ändå säga Edith Södergran som är en av de två svenska författare, och nu säger jag inte finlandssvenska utan svenska författare, som jag tycker är intressantast överhuvudtaget, som man kan läsa om flest gånger utan att tröttna.
Bland samtida författare som han läser med behållning nämner Ahlund Ulla Lena Lundberg och Kjell Westö.
– Men det finns definitivt en hel del områden där jag inte har så stora kunskaper, där har jag också en uppgift för framtiden.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar