Slavoj Žižek klandrar vänstern för oförmåga att formulera riktiga alternativ till den kapitalistiska världsordningen.
Liberalismens konkurs
Titeln First As Tragedy, Then As Farce anspelar på Marx variant av Hegels påstående att historien alltid upprepar sig två gånger. Marx instämde men tillade att det första gången sker som tragedi och andra som fars.
Fukuyamas utopi dog två gånger. Om den 11 september var tragedin så var finanskrisen 2008 farsen. Den politiska liberalismens konkurs åtföljdes av slutet på den ekonomiska delen av Fukuyamas dröm. Men uppbrottet är inte lika med slutet för kapitalismen. Det satte endast punkt för kapitalismen som idén om ett för alla människor tillgängligt välstånd med en inkluderande liberal demokrati.
Det är alltså ingen entydig dödförklaring Žižek förkunnar. Inför världsbranden har marknadsliberalismen tagit sig an postmateriella värderingar om socialt ansvar och ekologiskt hållbar kapitalism. Det senaste årtiondets kriser ges förklaringar som inte förkastar kapitalismen som system och teknokratiska lösningar som förnekas all ideologisk karaktär. Ur sprickorna i den här fasaden reser sig dock ett monster: som nödvändig konsekvens av marknadsliberalismens verkliga karaktär och ökande motstridigheter har en populistisk fundamentalism slagit rot.
“Men varje uppgång för fascismen är ett bevis på en misslyckad revolution”, skriver Žižek och citerar Walter Benjamin. Det centrala spåret i First As Tragedy, Then As Farce är vänsterns oförmåga att formulera alternativ till den rådande världsordningen. Žižek menar att vänstern måste finna aktuella motsättningar som skulle möjliggöra ett slut på den globala kapitalismens reproduktion. Han finner fyra stycken: den förestående ekologiska katastrofen, privategendomens otymplighet som form för immateriell produktion, de socio-etiska konsekvenserna av nya teknovetenskapliga utvecklingar (som biogenetik) och nya former av global apartheid.
De tre första motsättningarna är kvalitativt olika den sista. De har att göra med ”commons”, allmän rikedom som blivit allt mer central för den kapitalistiska ackumulationsprocessen. På varsitt sätt markerar deras ingärdande i vinstsyfte mänsklighetens undergång – i existentiell eller materiell bemärkelse. Den fjärde motsättningen däremot markerar gränsen mellan de Inkluderade och Exkluderade i den globala kapitalismen.
Angripa apartheiden
Den apokalyptiska framtidsutsikten och ett allt djupare allmänt missnöje kommer att tvinga kapitalismen in i något slags socialism, menar Žižek. Det är ett svar på de tre första kriserna. Den fjärde motsättningen vill man inte ens lösa. För det är inte socialism som något slags förfas till kommunism man vill skapa. Det är statlig intervention för att rädda marknaderna från sin egen orimlighet, må det kosta vad det vill. Auktoritär kapitalism enligt kinesisk modell, med liberal-demokratiska inslag bara på avspärrade öar i ett globalt hav av misär.
Att angripa Žižeks fjärde motsättning, de globala murarna och apartheiden, är att överskrida kapitalismens gränser och övergå i ”proletariatets singulära universalitet” – kommunism med andra ord. Den positionen skall vänstern inta idag, förklarar Žižek.
Kommunism idag innebär att bygga upp en politik som pekar ut den globala kapitalismen med dess lakejer som den verkliga fienden och våldsverkaren. En
politik som pekar ut fiender, istället för att tala om tolerans. Ett leninistiskt projekt, men med inga ambitioner till ett enda, monolitiskt revolutionärt Subjekt, utan med en mångfald av subjekt. Övertagande av statlig makt men utövande av “ostatlig” politik
(ja, det är här Žižek blir flummig).
När Žižek uppmanar till revolutionärt våld som svar på kapitalisternas våld, skall det också förstås både bokstavligen och mera övergripande. Vänstern måste göra
en radikal brytning med den politiska konflikt där teknokratisk liberalism och fundamentalism matar varandra i en nedåtgående spiral.
Det är dags att återuppliva det kommunistiska projektet, kanske misslyckas igen. Men misslyckas bättre.
Slavoj Žižek: First As Tragedy, Then As Farce. Verso 2009.Kimmo Jylhämö och Hanna Kuusela (red.): Poliikkaa, Idiotti!
Vastakkainasetteluja Žižekin kanssa. Into 2009. (Rekommenderas för den
som föredrar Žižeks intensiva flöde av realpolitiska teser utan utsvävningar i lacansk psykoanalys.)
Mikael Brunila