”Det är ingen skam att vara fattig”, säger ett judiskt ordspråk, ”men det är också det enda goda man kan säga om det”. Sauli Niinistö talar också han om att ”bära fattigdomen med heder” (se Ny Tids klassnummer, 47/09), men glömmer fortsättningen. Så brukar det gå när man talar med kluven tunga: bara halva sanningen ryms med. Och en halv sanning är värre än en odelad lögn.  Borgaren vill legitimera fortsatt utsugning och kallsinne mot de fattiga, och en klassisk och rent av lite gammaldags strategi är just att ställa Den Fattige (liksom chauvinister ofta ställt Kvinnan) på moralisk piedestal. Så länge den fattige utan att klaga accepterar sin lott utför han ju en nödvändig och hedervärd uppgift i det kapitalistiska samhället: då kan borgaren känna respekt, sympati och tacksamhet mot honom.

Men det här gäller den fattiga som idylliserad individ, till exempel den duktiga filippinska städerskan som man betalar svart och nästan ingenting och som ”ändå alltid ler och är glad”. Såna här individuella solskenshistorier spelar en helt central roll för den borgerliga ideologin, vars infantila kärna är idén att det inte finns några maktstrukturer och klassindelningar. Samhällsproblemen beror enbart på att alla tyvärr inte är så trevliga och kompetenta som Alexander Stubb.

Borgarens sol går i moln så fort de fattiga visar sig inte som idealiserade individer utan i konkret pluralis. Den välbeställde borgaren som gillar sin städerska vill absolut inte bo där ”såna som hon” bor, och om hon (än värre!) plötsligt skulle få för sig att tillsammans med andra i samma situation kräva rättigheter skulle borgaren känna sig personligen lurad och besviken. Tänk att hon som verkade så trevlig kan bete sig så otrevligt och otacksamt! Hur svart är inte människonaturen!

Borgaren talar med kluven tunga, men det stämmer att det inte är någon skam att vara fattig. Tvärtom, skammen ligger helt hos det samhälle som tillåter fattigdom. Sen är det förstås också sant att fattigdom blir så mycket värre för att det ofta upplevs som skamligt att vara fattig.

Skam är en av de absolut viktigaste, och alltså mest problematiska, politisk-samhälleliga känslorna. Den fattiga skäms för något som borde väcka hans heliga vrede, att han blir behandlad som skit. Om det inte vore så skulle det knappast finnas någon utbredd fattigdom. Om ingen av dem som står i brödkön skulle skämmas för att de står där skulle kön snabbt förvandlas till ett demonstrationståg. Lika litet som det går att förtrycka folk utan en stor mängd medlöpare som passivt drar nytta av orättvisan, går det att förtrycka folk som vägrar skämmas för att de blir förtryckta.

En annan känsla som också är central i politiken och för samhällets klassdynamik är avunden. Den är nära förbunden med skammen: man avundas dem som är fria från det man skäms för hos sig själv.

De rika som indignerat ropar ”Avund!” när man kritiserar de ökande inkomstklyftorna skulle aldrig stå ut med en värld utan avund, för det vore också en värld där vanligt folk inte blev det minsta imponerade av deras rikedom, där pengarna inte gav någon prestige. Men hela poängen med att ha mycket pengar än att ha mer än andra, alltså att ha större prestige i det sociala spelet. Vad skulle det vara för glädje med att vara rikast i landet om man inte fick gå förbi kön in på vip-krogen, till exempel?

De som talar för ökande inkomstklyftor vill i själva verket ha fler situationer där de på ett eller annat sätt får gå förbi i kön: ”ökad dynamik i ekonomin” är bara en efterrationalisering.

Pengar är bara en form av socialt kapital, det finns många köer att gå förbi. Kultur- och bildningskön, till exempel. ”Vad betyder klass när stålverksarbetaren tjänar bättre än lyrikkritikern,” frågar Anneli Jordahl retoriskt i Ny Tids klassnummer (nr 47). Själva frågan visar precis hur mycket klass betyder.

Representanterna för den högkulturella klassen blir indignerade över att den lön de får inte längre motsvarar deras ”sanna värde” (eller gör det i ännu mindre grad än under den korta guldåldern med expanderande public service inom kulturområdet). Det upprörande är inte lönens litenhet i förhållande till den ekonomiska eliten, utan i förhållande till arbetarklassen, till dem som inte ens läst på universitet.

Det är utmärkt om kulturfolk protesterar mot att de hela tiden får det sämre i arbetslivet, precis som så många andra grupper som misshandlas av den nyliberala omordningen i samhället. Men att klaga för att folk inte förstår att man är bättre än stålverksarbetaren är bara småsint klasshögmod, harm över att man blivit passerad i kön.

Fast hur roligt är det egentligen längre fram i kön? ”Jag åt på en av landets främsta krogar med en av landets främsta lyrikkritiker”. Det låter sig ännu sägas, kanske med inte så liten självtillfredsställelse. Men hur låter det med ”Vi hade en av landets främsta diskussioner”, eller ”Det var en av landets roligaste kvällar”? Här blir det väsentligen anonyma och därför meningslösa i hela det socialt jämförande perspektivet komiskt uppenbart.

Skam, avund och självtillfredsställelsen i att känna sig avundsvärd är futtiga reaktioner, hur starkt de än drabbar oss. Vår futtighet består just i att det futtigaste i oss ofta är det starkaste, i att det ytliga och anonyma känns så djupt personligt. Det är just i den här meningen som klass är en djupt personlig fråga: det handlar om svårigheten att inte tappa bort sig själv.

Och borttappade är vi. I brödkön skäms man för sånt som egentligen inte alls är skamligt, i vip-kön avundas man sånt som egentligen inte är något att ha, och på båda håll föreställer man sig att den andra kön är oändligt långt borta, som i en annan värld. I själva verket leder båda köerna till samma dörr, men från motsatta håll. Dörren leder ingen vart, den står bara där, för att köerna ska ha ett mål.

Joel Backström

Lämna en kommentar