Anders Ahlbäck_SVMed julen i antågande är det nu högsäsong för den speciella form av masochism det innebär att försöka vara en medveten konsument.

Den som är lite så där nyfiken på självplågeri kan till exempel gå till en leksaksavdelning och ta sig före att vara genusmedveten. Åtminstone för mig har genusgrubbel i leksakslandet flera gånger gjort införskaffandet av minsta lilla julklapp åt någon förväntansfull telning till en utdragen pina bland de dignande hyllorna. Det hela är ju egentligen väldigt enkelt och användarvänligt uppställt. Till vänster ljusrött, dockor, leksaker som har att göra med familj, hus och hem, tryfferat med lite söta lavendelfärgade ponnyer med långt lockigt hår som man kan kamma med en liten borste. Rakt fram bilar, truckar, flygplan, radiostyrt, modellsatser av hangarfartyget USS Enterprise och ett mångsidigt urval av robotar med fantasifull teknologi för död och förintelse. Till höger bollar, spel och pussel.
Vid en första snabb rundvandring på det Stora Varuhusets leksaksavdelning noterar jag ändå att det inte längre som för några år sen finns bilder av entusiastiska pojkar på bilpaketen och förtjusta flickor på dockpaketen. Det får väl betraktas som ett framsteg. Skjutvapnen och pansarvagnarna har också minskat radikalt, även om det fortfarande säljs en hel del stridsutrustning för de små änglarna. Bekvämt placerad nära bilarna och byggsatserna.
När jag tvekande stannar upp vid kassan hör jag en dam som säger åt expediten, ”…det är till en flicka som är fyra år.” Försäljaren styr genast iväg med bestämda steg mot det ljusröda havet, med kunden i släptåg. Jag känner nästan ett stygn av avund. Ack, om det vore så enkelt!
Min första impuls är förstås att jag borde köpa dockor, leksaksstrykjärn och vad-som-helst-bara-det-är-ljusrött åt pojkarna, så att de kan utveckla sina feminina och omvårdande sidor. Och strids-mördar-ninja-robotar åt flickorna, så att de blir tuffa och lär sig att stå på sig.
Men så börjar Tvivlen. Kommer ungarna att gilla sina grejer? Är det inte omvänd sexism att välja leksaker enligt kön, fastän tvärtom? Borde jag inte ta barnen som individer och tänka på vad de personligen gillar? Istället för att manipulera dem mot mina egna politiska idéer med gender-bender-presenter? Måste inte barn få utforska de traditionella könsrollerna för att sedan kunna frigöra sig från dem?
Därefter infinner sig de Störande Självreflektionerna. Varför känns det så mycket lättare att köpa ”pojkiga” grejer åt flickorna än att köpa ”flickiga” åt pojkarna? Varför har jag nästan ännu svårare för den näpna, plutmunnade och volangförsedda våpigheten bland dockhemmen och babydockorna än för muskel- och teknikkulten på bilhyllan? Min manliga smak? Eller ett stänk av undermedveten nedlåtenhet mot ”flickighet” och välkoafferade hemmamammor? Sådär, en knivsudd skuldkänsla ger krydda åt genustrubblet!
Så snurrar jag runt bland hyllorna med stigande beslutsångest. Klockan går och det blir hett under vinterkläderna. Jag vet varken ut eller in. Och undrar mer och mer vad det är för fel på mig när jag kan göra en så struntenkel sak till ett sådant moraliskt dilemma. Är leksaker ens så viktiga för formandet av personligheten? Är inte de vuxnas exempel mer avgörande?
Det finns olika sätt att ta sig ur knipan. Vanligen fegar jag ur genom att undvika de tydligast könskodade leksakerna på båda fronterna. Spelavdelningen är en oas. Där leker pojkar och flickor glatt tillsammans på förpackningarnas bilder, saligt ovetande om vuxenvärldens genustrubbel.
(Tips: Den självplågare som inte fått tillräckligt kan byta spår och börja fundera på vilka leksaker som är etiskt tillverkade och vad de har för miljöbelastning. Gör garanterat ont!)

Anders Ahlbäck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.