Temat och texten i Svenska Teaterns Lilla faster och saknaden är kanske inte banbrytande, men barnpjäsen förverkligas snyggt och med värme.

Att behandla frågor kring död och saknad genom skildringar av förhållandet mellan människa och djur är ingen ny idé inom barnlitteraturen. En av mina favoritböcker som barn var boken Vår vän Capy där en pojke till slut tvingas avstå från sitt älskade husdjur, och för några år sedan skrev jag om en barnpjäs i Åbo som var snarlik Lilla faster och saknaden. Den gången var det fråga om en flicka och hennes åldrande hamster, om jag inte missminner mig. Lilla faster och saknaden baserar sig på Harriet Abrahamssons bok, och hon har också skrivit manus och regisserat. Pjäsen sätts upp på Svenska Teaterns Amos-scen och är förverkligad i samarbete med Fraktteatern. I huvudrollerna ses tre dockor; Faster, Herr Hund och Kråkan och även Månen har en biroll. Skådespelarna Johanna af Schultén och Heidi Fredriksson växlar smidigt mellan rollerna som dockmästare och berättare.
Historien i sig är föga överraskande och ryms i princip i sin helhet på det lilla infoblad som delas ut till pressen. Lilla fasters kära hund dör, lilla faster sörjer hunden och hittar sedan en ny vän i kråkan, alltmedan hon funderar över livets förgänglighet. Men berättelsen är fylld med värme och lilla faster är faktiskt en bedårande liten faster med krulligt blått hår och en liten hatt.  Dessutom bor hon i en kaffepanna.
Det som lyfter pjäsen över många andra barnpjäser är den geniala scenografin och ett snyggt och innovativt ljusarbete, kompletterat med subtil, men stämningsfull musik. Här ska speciellt Heidi Fredriksson, som har skapat både dockor, dräkter och scenografi ha en eloge. Skådespelarna har ett lugnt och tryggt tilltal, som fungerar speciellt bra i de scener som behandlar de tunga frågorna. I de bitar där det är meningen att barnen ska skratta är det kanske ändå som om humorn – antingen i texten eller i regin – inte riktigt skulle ha nått ända fram. Något litet fnitter hörs från publiken under den föreställning då jag är på plats, men inte mer än så.
Både af Schultén och Fredriksson balanserar snyggt på gränsen mellan vuxen ton och lite barnsligt lekfullt agerande. Det är oerhört skönt med barnpjäser där det inte jollras och där man inte måste genomleva prutthurtigt fjantande. Texten är inte heller onödigt förklarande, utan den unga publiken förväntas också kunna tänka lite själv. Trots att den cirka 30 minuter långa pjäsen har en underliggande matta av värme, är nog de tyngre partierna just så gripande att de yngsta i publiken klättrar upp i famnen på mamma eller dagistanten.
Även en äldre recensent blir nog så förtjust i den lilla fastern och hennes lustiga vänner.

Svenska Teatern i samarbete med Fraktteatern: Lilla faster och saknaden. Manus & regi: Harriet Arbrahamsson. Ljud: Juuso Voltti. Ljus: Jyri Suominen. Dockor & kostymer: Heidi Fredriksson. Scenografi: Heidi Fredriksson & Jyri Suominen. Scenografiförverkligande: Heidi Fredriksson. I rollerna: Johanna af Schultén och Heidi Fredriksson. Pjäsen spelas på Svenska Teaterns Amos-scen fram till 26.3.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.