809
Tidskriften Arena vill se ett brett spektrum av vänstertänkande.
Arena kallar sig Sveriges ledande samhällsmagasin och anger som sitt mål ”politisk eftertanke och förändring”. Med sex nummer om året kan man upprätthålla en debatt, som i slutet av 2009 mest handlade om socialdemokratin och ”Arenavänstern”. För snabbare åsiktsutbyte har man dessutom nättidskriften Dagens Arena som utkommer med bloggar och ledare varje vardag. Man har dessutom den goda smaken att att låta en del av ledarna gå under rubriken Ny tid – i slutet av förra veckan körde man med ”Ny tid för kosmopolitik” och ”Ny tid för partierna”. Kommentarerna visar att de har sin läsekrets.
Kring tidskriften Arena har det också uppkommit en rad andra aktiviteter: två bokförlag, en tanke-
smedja, kurs- och programverksamhet. De idéer som känns viktiga kan utvecklas längre än i en artikel. dessutom gick åtminstone tidigare tidskriften med en förlust som kunde täckas genom den övriga verksamheten.
De som 1993 startade Arena ville återerövra en plats för vänstern i opinionsbildningen, sedan arbetsgivarna genom sin satsning på Timbro och liknande tankesmedjor fått nära nog hegemoni inom den samhällspolitiska diskussionen (detta var förstås inte enbart Timbros förtjänst, utan speglade marknadsliberalismens internationella segertåg). Man kan misstänka att grundarna sneglat på Timbro och dess olika verksamhetsformer.
Arena har sin redaktion i Drottningsgatans backe i Stockholm, nära Strindbergs Blå Tornet och den lär mycket riktigt kallas Blå Kontoret. Ny Tid gjorde i tiden ett besök där och vi blev smått avundsjuka, inte över redaktionen som var ganska anspråkslös (fast den var utrustad med eleganta iMac’ar), utan över det behändiga arrangemanget med en inre trappa ned till våningen under där en grupp frilansjournalister höll till. Under gemensamma kafferaster kunde man bolla med olika idéer. Andra impulser kunde komma från grannrummen där uppe – där höll förlaget Atlas och tankesmedjan Agora (numera Arena Idé) till.
Den lilla gruppen som startade Arena ville skapa en öppen plattform för vänsterdebatt, utan anknytning till något speciellt parti. Mest hade man kanske kontakter till vänstersocialdemokrater och radikala förbund inom facket.
Men Arena ser nog socialdemokratiska partiet snarare utifrån än inifrån. Efter en kritik av socialdemokratins apati i nr 4/09 intervjuar Arena i nr 5/09 visserligen fyra ledande socialdemokrater om partiets problem, men bilden man får är snarast att allt fortsätter som förut. Största ahaupplevelsen är att partisekreteraren heter Ibrahim Baylan – Sverige har kommit så mycket längre än vi med att utnyttja invandrare som resurser. Men också han låter lite väl integrerad …
I en ledare i nr 6/09 ser Karolina Ramqvist önskemålen om att man inte skulle tala så mycket om sexism och rasism och mera om de breda lagrens problem som ett utslag av nostalgi, en ”dröm om en enda gemensam banderoll under vilken en bred vänstervåg kan rulla fram precis som förr i tiden”.
”Tanken är att vi borde underordna oss ett enda gemensamt perspektiv och bygga på en enda stor rörelse i stället för nätet av många små allianser i enskilda frågor”. Men så går det inte. ”Enhetlighetens tid kommer aldrig att komma tillbaka. Vi kommer aldrig att tåga under den där banderollen och vi kommer aldrig att vara lojala med partier.”
I samma nummer publiceras också en intervju med den amerikanska filosofen Nancy Fraser, som i någon mån tangerar också dessa frågor. Det är numrets mest avancerade text, annars krävs inte någon akademisk träning för att läsa det.
Tema för numret är manlighetspolitik och pärmen visar en slips att hänga sig i (varför den är i de norska färgerna framgår inte, kanske norrmännen uppfattas som speciellt manliga?). Motpolen är en enkät om burka och niqab. Vidare diskuteras skolpolitik, ekomat, antivaccinationsrörelsen och Förintelsen, spektret är alltså brett. Layouten är efter en reform nyligen lyckad, det är lätt att få ett grepp om helheten.
Kring tidskriften Arena har det också uppkommit en rad andra aktiviteter: två bokförlag, en tanke-
smedja, kurs- och programverksamhet. De idéer som känns viktiga kan utvecklas längre än i en artikel. dessutom gick åtminstone tidigare tidskriften med en förlust som kunde täckas genom den övriga verksamheten.
De som 1993 startade Arena ville återerövra en plats för vänstern i opinionsbildningen, sedan arbetsgivarna genom sin satsning på Timbro och liknande tankesmedjor fått nära nog hegemoni inom den samhällspolitiska diskussionen (detta var förstås inte enbart Timbros förtjänst, utan speglade marknadsliberalismens internationella segertåg). Man kan misstänka att grundarna sneglat på Timbro och dess olika verksamhetsformer.
Arena har sin redaktion i Drottningsgatans backe i Stockholm, nära Strindbergs Blå Tornet och den lär mycket riktigt kallas Blå Kontoret. Ny Tid gjorde i tiden ett besök där och vi blev smått avundsjuka, inte över redaktionen som var ganska anspråkslös (fast den var utrustad med eleganta iMac’ar), utan över det behändiga arrangemanget med en inre trappa ned till våningen under där en grupp frilansjournalister höll till. Under gemensamma kafferaster kunde man bolla med olika idéer. Andra impulser kunde komma från grannrummen där uppe – där höll förlaget Atlas och tankesmedjan Agora (numera Arena Idé) till.
Den lilla gruppen som startade Arena ville skapa en öppen plattform för vänsterdebatt, utan anknytning till något speciellt parti. Mest hade man kanske kontakter till vänstersocialdemokrater och radikala förbund inom facket.
Men Arena ser nog socialdemokratiska partiet snarare utifrån än inifrån. Efter en kritik av socialdemokratins apati i nr 4/09 intervjuar Arena i nr 5/09 visserligen fyra ledande socialdemokrater om partiets problem, men bilden man får är snarast att allt fortsätter som förut. Största ahaupplevelsen är att partisekreteraren heter Ibrahim Baylan – Sverige har kommit så mycket längre än vi med att utnyttja invandrare som resurser. Men också han låter lite väl integrerad …
I en ledare i nr 6/09 ser Karolina Ramqvist önskemålen om att man inte skulle tala så mycket om sexism och rasism och mera om de breda lagrens problem som ett utslag av nostalgi, en ”dröm om en enda gemensam banderoll under vilken en bred vänstervåg kan rulla fram precis som förr i tiden”.
”Tanken är att vi borde underordna oss ett enda gemensamt perspektiv och bygga på en enda stor rörelse i stället för nätet av många små allianser i enskilda frågor”. Men så går det inte. ”Enhetlighetens tid kommer aldrig att komma tillbaka. Vi kommer aldrig att tåga under den där banderollen och vi kommer aldrig att vara lojala med partier.”
I samma nummer publiceras också en intervju med den amerikanska filosofen Nancy Fraser, som i någon mån tangerar också dessa frågor. Det är numrets mest avancerade text, annars krävs inte någon akademisk träning för att läsa det.
Tema för numret är manlighetspolitik och pärmen visar en slips att hänga sig i (varför den är i de norska färgerna framgår inte, kanske norrmännen uppfattas som speciellt manliga?). Motpolen är en enkät om burka och niqab. Vidare diskuteras skolpolitik, ekomat, antivaccinationsrörelsen och Förintelsen, spektret är alltså brett. Layouten är efter en reform nyligen lyckad, det är lätt att få ett grepp om helheten.
Peter Lodenius
