873
Jag närmar mig Clara Diesens tredje diktsamling som jag närmar mig farmors fotoalbum, sittandes vid köksbordet bredvid vedspisen, handens rörelse över vaxduken.
Den öppna åkern utanför släpper in ljus, handens rörelse över de torra pappsidorna i albumet, tunt sönderfallande flor som avskiljer dem. När du är som yngst tar avstamp i ”en familjs egna mytbildning” som författaren själv uttrycker det i prologen. Jag förstår varför den här boken har skrivits. Den uttalar någon betydelsefullt för oss alla. Varje familj välver sig i myter och dessa blir en del av identitetsskapandet. Diesen smyger oförsiktigt i de mörklagda hörnen som ligger närmast oss, lyser upp dem i ett varmt sken. Ett dammigt fotoalbum öppnas. Jag tar tid på mig att komma in i texten. Kan det ha att göra med att ämnet trots dess närhet är så enormt, ogripbart? Dessa lösa, utvalda minnen som trängs som andeväsen mellan pärmarna. Boken är, som förlaget lanserar den, ett slags släktkrönika som jag får kika in i genom bubbliga, handblåsta fönster. Men när jag väl får upp haspen är jag fullkomligt innesluten i värmen av denna bok.
Samlingen utgörs av tydliga expressiva bilder. Även om berättelserna genomsyras av ett sirligt ljus är När du är som yngst mestadels mörk, ett sorgespel som fäster i händelser – verkliga, spekulerade eller återberättade för författaren. Diesen arbetar med korta fragment, byggstenar, som tillåts avbryta de längre intima textpassagerna. De utgör tankepauser i läsningen: ”Det hänger garn i alla träden. / Men jag drar min sjal omkring dig nu.” Jag vill inte säga att de förklarar Diesens projekt och det är inte heller något jag önskar. Snarare fungerar de som slussar in i textens hemliga skikt: ”ser på dig. ögonen uråldriga: / en stare. sedan yngre och yngre / och yngre.”
Dikterna pendlar mellan många olika röster. Dessa disparata utrop från det förflutna ger texten en autentisk prägel. Ett jag är ständigt närvarande, som en analysator av det gemensamma förflutna. Likaså återkommer bland annat farfars fars telegrafistberättelser, senila Elsas spruckna röst i tomma stackatoartade dagboksanteckningar och passager med dialektal karaktär. Dessa intima skildringar gör anspråk på läsningen, bevisar äktheten i minnen och att de saknar ensamrätt. Minnen kan delas med obehöriga.
Diesen använder sig av små stilgrepp. Till exempel är punkteringar ovanliga. Rösterna i boken häver andefattigt ur sig vad som ryms i ett andetag. Tvunget ska allt ut. Hon använder sig även av en hel del repetitioner. Jag ser dessa som släktdrag, hur de reproduceras i generation efter generation. Repetitionerna har på så sätt en viktig innebörd som inte enbart är estetisk. Ändå måste ju någonting onekligen förändras mellan generationer och rösterna blir därför allt mer mångfacetterade ju längre in i boken man kommer. Släkthistorierna speglas alltså djupare än enbart som reflektioner.
Boken utger sig inte för att vara helt och hållet en diktsamling, även om poesin alldeles tydligt är berättelsens verktyg. Släktkrönika möter i Diesens projekt både prosa och poesi. Jag tycker att detta genreöverskridande fungerar utmärkt. Det behövs i tider av litterära manifest och motmanifest. Enkla lösningar är passé. Diesen har fått kritik för att välja poesi som form för att berätta en så outtömlig historia. Varför har hon inte valt prosa som berättarmedel? Jag säger snarare, varför skulle hon? Vi behöver inte alltid till fullo definiera och begripliggöra. Vi behöver snarare utforska, lämna öppet. Ibland är fragmenten helheten.
Oavsett form lyckas Diesen förmedla sin historia, spinna vidare på myter och människor mellan pärmarna. Det hon vill berätta gör hon med ödmjukhet och skärpa – formen gör både hennes författarskap och berättelserna rättvisa. Diesen lyckas blotta något sårbart utan att föröva sig på stoffet. För alldeles naken blir aldrig När du är som yngst. I det finns en värdighet – någonting behöver hållas tillbaka om inte för hemligheternas skull så för mytbildningens.
Samlingen utgörs av tydliga expressiva bilder. Även om berättelserna genomsyras av ett sirligt ljus är När du är som yngst mestadels mörk, ett sorgespel som fäster i händelser – verkliga, spekulerade eller återberättade för författaren. Diesen arbetar med korta fragment, byggstenar, som tillåts avbryta de längre intima textpassagerna. De utgör tankepauser i läsningen: ”Det hänger garn i alla träden. / Men jag drar min sjal omkring dig nu.” Jag vill inte säga att de förklarar Diesens projekt och det är inte heller något jag önskar. Snarare fungerar de som slussar in i textens hemliga skikt: ”ser på dig. ögonen uråldriga: / en stare. sedan yngre och yngre / och yngre.”
Dikterna pendlar mellan många olika röster. Dessa disparata utrop från det förflutna ger texten en autentisk prägel. Ett jag är ständigt närvarande, som en analysator av det gemensamma förflutna. Likaså återkommer bland annat farfars fars telegrafistberättelser, senila Elsas spruckna röst i tomma stackatoartade dagboksanteckningar och passager med dialektal karaktär. Dessa intima skildringar gör anspråk på läsningen, bevisar äktheten i minnen och att de saknar ensamrätt. Minnen kan delas med obehöriga.
Diesen använder sig av små stilgrepp. Till exempel är punkteringar ovanliga. Rösterna i boken häver andefattigt ur sig vad som ryms i ett andetag. Tvunget ska allt ut. Hon använder sig även av en hel del repetitioner. Jag ser dessa som släktdrag, hur de reproduceras i generation efter generation. Repetitionerna har på så sätt en viktig innebörd som inte enbart är estetisk. Ändå måste ju någonting onekligen förändras mellan generationer och rösterna blir därför allt mer mångfacetterade ju längre in i boken man kommer. Släkthistorierna speglas alltså djupare än enbart som reflektioner.
Boken utger sig inte för att vara helt och hållet en diktsamling, även om poesin alldeles tydligt är berättelsens verktyg. Släktkrönika möter i Diesens projekt både prosa och poesi. Jag tycker att detta genreöverskridande fungerar utmärkt. Det behövs i tider av litterära manifest och motmanifest. Enkla lösningar är passé. Diesen har fått kritik för att välja poesi som form för att berätta en så outtömlig historia. Varför har hon inte valt prosa som berättarmedel? Jag säger snarare, varför skulle hon? Vi behöver inte alltid till fullo definiera och begripliggöra. Vi behöver snarare utforska, lämna öppet. Ibland är fragmenten helheten.
Oavsett form lyckas Diesen förmedla sin historia, spinna vidare på myter och människor mellan pärmarna. Det hon vill berätta gör hon med ödmjukhet och skärpa – formen gör både hennes författarskap och berättelserna rättvisa. Diesen lyckas blotta något sårbart utan att föröva sig på stoffet. För alldeles naken blir aldrig När du är som yngst. I det finns en värdighet – någonting behöver hållas tillbaka om inte för hemligheternas skull så för mytbildningens.
Clara Diesen: När du är som yngst, Albert Bonniers förlag 2009.
Matilda Södergran
