935
Fronesis bjuder på orientering i kulturpolitiken.
Kulturpolitik var ett tema som väckte livlig debatt i Sverige ifjol då den borgerliga regeringen gjorde upp med 30 år av socialdemokratisk dito. Den offentliga debatten handlade naturligt nog långt om formuleringar i regeringens kulturutredning och kulturproposition, jämte allmänt smutskastande mellan moderaterna och kulturfolket. Det man i sådana fall kan sakna är någon som tar ett steg bakåt och försöker se det hela i ett vidare perspektiv. Tidskriften Fronesis nr 31, 2009, erbjuder en samling texter som hjälper till att placera dagens kulturpolitiska debatter i ett vidare perspektiv av internationella kulturpolitiska trender. Här finns både nyskrivna svenska texter och översatta texter från 00-talet.
Två teman träder fram framom andra. Det första är kampen om att få definiera digitaliseringens och ”de nya mediernas” roll och betydelse i dagens och framtidens kulturlandskap. Det andra är den pågående marknadsanpassningen av kultursektorn.
Inom det första huvudspåret sätts tonen av Felix Stalders lovsång till en öppen, nätverksbaserad utbyteskultur och McKenzie Warks ode till vad han kallar ”hackerklassen”. Båda texterna irriterar med karakteristiskt hög abstraktionsnivå och svepande gester mot en helt ny samhällsordning, men är likväl viktiga inlägg i den pågående diskussionen om ägande- och upphovsrätt.
En tidsmässig avvikare som anknyter till det andra huvudspåret är William Baumols text ”Scenkonst: Den permanenta krisen” från 1967. Den handlar om de ekonomiska villkoren för scenkonsten som framstår allt dyrare i drift i ett samhälle där produktionen ständigt effektiveras och de flesta funktioner inom till exempel industrin kan skötas med allt färre anställda. Det här leder till vad Baumol kallar en ”kostnadssjuka” där scenkonsten behöver mer och mer anslag utan att ändå hållas med i den gängse löneutvecklingen. Men, menar Baumol, de ökade kostnaderna är något som samhället har råd med just tack vare att tillverkningsindustrin blir allt kostnadseffektivare. Resonemanget är fortfarande medryckande eftersom det är lätt att dra paralleller till andra sektorer, såsom vård, omsorg och undervisning, där det väl utförda arbetet inte kan effektiveras utan att resultatet blir lidande.
Inom ramen för just kultursektorn är det dock inte idag fullt så enkelt att säga vad som är ”närande” och vad som är ”tärande” ens i rent ekonomisk bemärkelse, menar Per Möller i sin kommentar till Baumols text. Enligt Möller kan man idag skönja hur kultursektorn ”som producent av de för senkapitalismen avgörande produktionsmedlen kreativitet, kommunikation och estetik” intar en allt centralare roll i den kapitalistiska ekonomin.
Ett mycket läsvärt bidrag inom det här spåret är Angela MacRobbies text om hur den offentliga idealiseringen av kreativa individer döljer en omfattande grov exploatering av människor som arbetar eller vill arbeta inom de lovordade kreativa branscherna.
Ett positivt udda och angenämt konkret bidrag är Rasmus Fleischers berättelse om kampen mot amatörerna inom Musikerförbundet under större delen av 1900-talet. Sensmoralen är att professionalism inte nödvändigtvis är det samma som kvalitet, och att ett levande kulturliv inte kan genomprofessionaliseras.
Som alltid när man talar om kultur glider begreppen hit och dit. Än handlar det om begränsade typer av verksamheter som man önskar ska formas på det ena eller andra sättet, med eller utan statlig inblandning eller finansiering, och än ska det förstås, med Felix Stalders ord, ”i vidare bemärkelse som ett system där mening förstås genom symboler”. De här glidningarna är inget som man kan lägga Fronesis till last eftersom det mer eller mindre ligger i frågornas natur.
Om man har tålamod med artiklarnas akademiska ton och ställvisa jargong är det här ett bra läspaket. Åtminstone för mig som inte är beläst på den här diskussionen är många av texterna provocerande både till ämnesval och till de sätt på vilka man talar om de synnerligen livsviktiga frågorna. Det framgår med all önskvärd klarhet att kulturpolitiken inte idag inte är en perifer specialfråga, utan hänger intimt ihop med samhällsutvecklingen överlag, på tekniskt och ideologiskt likväl som mentalitetsmässigt plan.
Två teman träder fram framom andra. Det första är kampen om att få definiera digitaliseringens och ”de nya mediernas” roll och betydelse i dagens och framtidens kulturlandskap. Det andra är den pågående marknadsanpassningen av kultursektorn.
Inom det första huvudspåret sätts tonen av Felix Stalders lovsång till en öppen, nätverksbaserad utbyteskultur och McKenzie Warks ode till vad han kallar ”hackerklassen”. Båda texterna irriterar med karakteristiskt hög abstraktionsnivå och svepande gester mot en helt ny samhällsordning, men är likväl viktiga inlägg i den pågående diskussionen om ägande- och upphovsrätt.
En tidsmässig avvikare som anknyter till det andra huvudspåret är William Baumols text ”Scenkonst: Den permanenta krisen” från 1967. Den handlar om de ekonomiska villkoren för scenkonsten som framstår allt dyrare i drift i ett samhälle där produktionen ständigt effektiveras och de flesta funktioner inom till exempel industrin kan skötas med allt färre anställda. Det här leder till vad Baumol kallar en ”kostnadssjuka” där scenkonsten behöver mer och mer anslag utan att ändå hållas med i den gängse löneutvecklingen. Men, menar Baumol, de ökade kostnaderna är något som samhället har råd med just tack vare att tillverkningsindustrin blir allt kostnadseffektivare. Resonemanget är fortfarande medryckande eftersom det är lätt att dra paralleller till andra sektorer, såsom vård, omsorg och undervisning, där det väl utförda arbetet inte kan effektiveras utan att resultatet blir lidande.
Inom ramen för just kultursektorn är det dock inte idag fullt så enkelt att säga vad som är ”närande” och vad som är ”tärande” ens i rent ekonomisk bemärkelse, menar Per Möller i sin kommentar till Baumols text. Enligt Möller kan man idag skönja hur kultursektorn ”som producent av de för senkapitalismen avgörande produktionsmedlen kreativitet, kommunikation och estetik” intar en allt centralare roll i den kapitalistiska ekonomin.
Ett mycket läsvärt bidrag inom det här spåret är Angela MacRobbies text om hur den offentliga idealiseringen av kreativa individer döljer en omfattande grov exploatering av människor som arbetar eller vill arbeta inom de lovordade kreativa branscherna.
Ett positivt udda och angenämt konkret bidrag är Rasmus Fleischers berättelse om kampen mot amatörerna inom Musikerförbundet under större delen av 1900-talet. Sensmoralen är att professionalism inte nödvändigtvis är det samma som kvalitet, och att ett levande kulturliv inte kan genomprofessionaliseras.
Som alltid när man talar om kultur glider begreppen hit och dit. Än handlar det om begränsade typer av verksamheter som man önskar ska formas på det ena eller andra sättet, med eller utan statlig inblandning eller finansiering, och än ska det förstås, med Felix Stalders ord, ”i vidare bemärkelse som ett system där mening förstås genom symboler”. De här glidningarna är inget som man kan lägga Fronesis till last eftersom det mer eller mindre ligger i frågornas natur.
Om man har tålamod med artiklarnas akademiska ton och ställvisa jargong är det här ett bra läspaket. Åtminstone för mig som inte är beläst på den här diskussionen är många av texterna provocerande både till ämnesval och till de sätt på vilka man talar om de synnerligen livsviktiga frågorna. Det framgår med all önskvärd klarhet att kulturpolitiken inte idag inte är en perifer specialfråga, utan hänger intimt ihop med samhällsutvecklingen överlag, på tekniskt och ideologiskt likväl som mentalitetsmässigt plan.
Fronesis nr 31, 2009: Kultur och politik. www.fronesis.nu
Nora Hämäläinen
