Mängder av undantryckta tankar och minnen från den egna tiden som volontär tränger på nytt fram då jag under julhelgerna återvänder till ett av sommarens mest stimulerande bokmöten: den på Umeå universitet verksamma etnologen Linda Bergs doktorsavhandling från 2007:
InterNacionalistas – Identifikation och främlingskap i svenska solidaritetsarbetares berättelser från Nicaragua. Berg har i sin forskning samtalat med svenskar som i egenskap av volontärer jobbat i Nicaragua, samt läst rapporterna de skrivit från sin arbetsperiod, varpå hon analyserat materialet ur ett postkolonialt perspektiv.I intervjuerna speglas ångesten över att vara utsänd och utrustad med demokratins evangelium som om ens eget land var demokratiskt fulländat, den skamfulla insikten att man förväntat sig få se ”de fattigas kamp”, ett slags ren, obesudlad idealism i fråga om de lokala organisationerna, att envetet tvingas erbjuda ”kunskapsutveckling” när samarbetsorganisationen vänligt men bestämt vidhåller att kunskapen finns – bara inte pengarna. I många fall den smärtsamma insikten att bistånd i givarländer ofta blir en hobby som speglar de just då i styrelserna aktivas vänkrets. Återstod till exempel för ”Johanna”, en av de intervjuade i boken, att försöka förklara varför det pedagogiska stödprojektet som precis byggts upp inte längre skulle få finansiering ”för att de har bestämt sig för att […] stöda ett latrinprojekt i San José”.
Ett av minnena som kryper fram är daterat våren 2002 då jag befann mig på en volontärorganisations kontor i Finland, förbluffad över vilken form ”arbetsintervjun” tog. Den återkommande frågan ”men vad skulle du vilja göra i Ecuador?” tedde sig absurd för mig, och jag fick till slut ur mig en motfråga om ”hurdana slags insatser skulle behövas just nu då?”. Intervjuaren preciserade då lite otåligt tågordningen för mig, det vill säga först skulle jag berätta vad jag har lust att göra i Ecuador, och sedan skulle organisationen försöka hitta någon instans i landet som kunde ta emot mig och som motsvarade mina önskemål. Så förutom allt annat ska den så kallade tredje världen dessutom stå till tjänst med sandlådor för unga från s.k. i-länder som ska plocka på sig CV-nyttiga erfarenheter av u-landsliv och få en livslång känsla av att ha uträttat något viktigt!
Det där med att ”göra nytta” är föga överraskande en fråga som många av Bergs intervjuade tar upp. I ett samtal, som också citeras på bokens bakpärm, låter det så här:
”Varför sökte du dig till jobbet som volontär i Nicaragua?” frågar [Berg].
”Vet inte riktigt, för att jag ville förändra något” svarar [den intervjuade] och fortsätter, ”men jag vet inte vad som egentligen förändrades – situationen bland människor jag arbetade med eller bara mina perspektiv. Kanske hade det varit bättre med pengar … ”
Varför går det ofta så här? Var utbyts idealismen i desillusion? Kanske verkligheten här smakar speciellt krasst för att de flesta volontärorganisationer uttryckligen anger att de jobbar med ”samarbete”, ”samverkan”, ”solidaritetsarbete” och ”på syds villkor”. Kanske är vi också till en del blinda inför hur djupt rotade en del av våra snedvridna tankegångar är. Jag tänker speciellt på en högskolekoordinators förvånade min när jag efter hennes förklaring om vilka värdefulla erfarenheter deras studerande fått i Nicaragua frågade om de också tar emot studerande från Nicaragua på motbesök. Hennes uppsyn skvallrade om att hon nog aldrig ens tänkt den tanken.
Heidi Johansson
