Dramatikern och journalisten Tomas Janssons debutpjäs Bunden gör en djupdykning ner i de mörkaste sidorna av tonåren – ur både barnets och förälderns synvinkel.

– Det är en upplevelse det här också, säger Tomas Jansson då han bänkar sig för sin n:te intervju för dagen. Jansson sitter vanligtvis på andra sidan mikrofonen, eller i det här fallet anteckningsblocket, som kulturredaktör på Svenska Yle. Nu sätter Svenska Teatern upp pjäsen Bunden, som är Janssons debut som dramatiker. Från teaterns sida slår man på stortrumman. Att en finlandssvensk dramatikers debutpjäs sätts upp på Svenskis är något av en historisk händelse. Senast hände det år 1993 och debutanten var då
Per-Erik Lönnfors. Själv säger Tomas Jansson att han har försökt sitt bästa att inte tänka på saken. Då premiären närmar sig börjar fjärilarna ändå fladdra i magen.
Erfarenheter från Åbo
Det höjs ofta röster för mer samhällsengagerad teater, och där fyller Bunden otvivelaktigt en funktion. Handlingen cirkulerar kring en far och en tonårig son som har svårt att nå fram till varandra. Sonen lever sitt tonårsliv med alla de problem, drömmar och glädjeämnen som det innebär, och dras snart ner i ett drogträsk som leder till skulder, brottslighet och personliga problem. Texten skyggar inte för att ta tag i de allra mörkaste sidorna av vad det betyder att vara tonåring, men också av vad det betyder att vara pappa till en son som lever ett liv som är utom räckhåll för en förälder.
– Jag bor i Åbo, och i slutet av nittiotalet lär det ha varit så att Åbo var den stad i Europa där drogmissbruket ökade allra snabbast. Av nån orsak började dessutom speciellt unga personer mycket snabbt med tunga droger. Jag ska inte gå in på detaljer, men det finns ganska hemska historier om det här. Så att det var omöjligt att inte lägga märke till det. Men det som jag reagerade på var att skulden ofta lades på föräldrarna. Oberoende av hur vanlig eller bra familjen var, skuldbelades alltid föräldrarna.
Haltande
välfärdssamhälle
Jansson berättar i pjäsen historien om en i grund och botten fungerande och lycklig familj, och om en pappa som faktiskt gör allting rätt. Han finns där och försöker på sitt eget sätt att diskutera och ta hand om sin son. Men ändå går saker och ting snett.
– Ofta när man berättar historier om droger, så lyfter man fram orsaker som är väldigt tydliga och enkla, som en hemsk uppväxt och ett för jävligt liv. Men det är inte så enkelt. Det finns helt vanliga familjer där det går fel. Ibland kan man inte ens förklara varför det går som det går. Alla har säkert upplevelser av att tonåringar lever ett liv med familjen och ett helt annat ute i den verklighet som de delar med sina vänner, och det är omöjligt för föräldrarna att känna till allt som händer i en tonårings liv. Jag ville hitta en historia som beskriver det här, för jag tycker att det på nåt sätt är viktigt.
En annan tematik i pjäsen är hur samhället tar hand om dem som behöver hjälp. Enligt Jansson tvår vårdmaskineriet sina händer genom att peka ut föräldrarna som bovarna i dramat.
– Jag har en känsla av att det i samband med nittiotalets depression hände nåt med vårdmaskineriet som sedan inte har byggts upp igen. När jag växte upp hade jag bilden av Finland som det bästa välfärdssamhället i världen. Men om man jämför med resten av Norden, så är det inte alltid så bra, inte ens om man jämför med vissa andra länder i Europa. Jag vill absolut inte skuldbelägga de människor som arbetar inom vården, utan det är systemet det är fel på. Det känns som om man ska ta emot den hjälp man får och inte klaga, och det väntas att samma typ av hjälp ska passa alla personer. Man får liksom inte ställa krav. Fast den slutgiltiga versionen av pjäsen var klar redan för 5 år sen, så diskuteras det här väldigt mycket i dag. Och det gör mig glad att läsa insändare där folk faktiskt protesterar mot att systemet lägger skulden på föräldrarna.
Inte en drogpjäs
Jansson vill ändå inte tala om sin pjäs som en drogpjäs. Drogproblemet finns med som en del av en större historia, och det är just historien om svårigheten att kunna kommunicera över generationsgränserna i en familj, speciellt då barn i puberteten är inblandade. På frågan om hur mycket det här är självupplevt skrattar Jansson.
– Tja, jag har ju upplevt det både som tonåring och förälder. Jag antar att det är nåt som de flesta föräldrar tycker att är komplicerat. Inte tror jag att jag som barn heller sa så mycket till mina föräldrar om vad jag egentligen tänkte och kände. Och det här behöver inte betyda att det egenligen skulle ha funnits några problem, ofta är det bara en tonårsfas. Det kan göra det ännu svårare för föräldrar att veta hur de ska reagera, då man inte kan förklara saker och ting som pågår med annat än just – pubertet.
Tomas Jansson säger att han hoppas att de i publiken som inte har upplevt de problem som huvudpersonerna går igenom kunde se pjäsen med ett öppet sinne, och inte bara som en värld som inte berör dem. De som går igenom sådana här familjeproblem hoppas han att ska känna att de inte är ensamma.
– Jag frågade en gång Lars Norén, då han satte upp Personkrets 3.1, om han trodde att teatern kunde rädda världen. Han sa ”Klart teatern kan förändra världen” … paus … ”eller lika mycket som något annat kan förändra världen”. Och det kan jag kanske hålla med om. Jag tror på teaterns känslomässiga kraft.


Bunden har premiär 15.1.2010 på Svenska Teaterns mini-scen. Pjäsen recenseras i nästa Ny Tid.

Janne Wass

Lämna en kommentar