– Vänstern i Västafrika måste samla alla de folkliga krafter vars kamp fragmentiserats av den nya ekonomin, säger Samir Amin, framstående marxist verksam i Senegal. – Här i Västafrika har merparten av statscheferna en vision av sitt ämbete som påminner om feodaltiden eller slavtiden, det handlar bara om att berika sig själv. Därför manipulerar de konstitutionerna, och förfalskar valen. Det begås blodiga brott mot journalisterna som bara berättar sanningen och mot militärer som de misstänker för att genomföra samma kupper som förde dem själva till makten. Efter att ha begått alla dessa brott mot folket blir deras nästa uppgift att sätta sina söner och bröder som efterträdare på tronen. Så är det i Guinea, Niger, Senegal och helt klart här i Burkina Faso.

Så här inleder Phillipe Ouédraogo, generalsekreterare för PAI – partiet för afrikanskt oberoende i Burkina Faso – den första samlingen för vänsterpartier i Västafrika.
Till samlingen i Ouagadougou har det kommit partier från fem andra länder och ett dussintal oppositionspartier från det egna landet. Mötet stöds ekonomiskt av svenska Vänsterns internationella forum (VIF). Stämningen på mötet är vänlig, men Phillipe Ouédraogo fortsätter tala klarspråk och nu om den sittande presidenten.
– Blaise Compaoré som kom till makten genom en blodig kupp för 22 år sedan vill nu ändra konstitutionen för att förbli president för evigt och sedan efterträdas av sin bror. Vi progressiva krafter tror på något annat. Vi tror på folket och dess resurser. På framsteg, rättvisa och solidaritet mellan folken.
Inget enat Afrika
Vänstern i Västafrika har historiskt haft en stark ställning med sina rötter i kampen för oberoende. Tidigare hade det franska kommunistpartiet ett starkt inflytande bland studenter och intellektuella. Det fanns partier som kallade sig PAI i flera länder och i praktiken var dessa de lokala kommunistpartierna. Rörelsen för ett enat Afrika var stark då, och nu är det panafrikanismen som är temat för denna första vänstersamling.
Flera av deltagarna har sina rötter i de olika PAI – partierna, men de har gått olika vägar. Några partier är nu närmast socialdemokratiska, medan efterföljaren i Senegal – PIT – fortfarande är ett mycket radikalt parti.
Samir Amin är en av Afrikas viktigaste marxister. Han har arbetat i Västafrika under hela denna tid och känner väl till utvecklingen.
– I Västafrika hade vänstern ett genomtänkt panafrikanskt projekt som inte bara stöttades av en grupp intellektuella. Studenterna var då inte ännu en potentiellt borgerlig klass, de hade förbindelser med folket, var radikala. I projektet ingick alla grupper, även den nationella eliten. Projektet var starkt länkat till statens roll. En elit skulle nationalisera och genomföra jordreform, massutbildning, offentliga tjänster, hälsovård. Det var populärt, det var det folk ville ha. Kalla det socialism eller vad du vill.
Men det gick inte som vänstern tänkt sig. De gamla kolonialmakterna förstod att de kunde behålla sitt inflytande genom att samarbeta med de lokala eliterna.
– Eliterna kidnappade helt enkelt det nationella projektet och gjorde det till sitt eget. De var inte intresserade av ett starkt enat Afrika, de ville ha egna länder där de själva kunde utnyttja sin maktställning.
Ett exempel var den union som bildades av Senegal, Mali och det som idag är Burkina Faso. Fransmännen fick Burkina Faso att lämna unionen och president Léopold Senghor i Senegal ville ha kvar sitt lokala inflytande vilket gjorde att unionen sprack.
Men hur brett var stödet för denna socialistiska politik, var till exempel bondebefolkningen som utgör den absoluta majoriteten av befolkningen med? Samir Amin menar att det var olika i olika länder:
– Det bästa exemplet var Mali där man lyckades mobilisera bönderna. Där hade vänstern en bra relation till dem genom att de lyckades få in böndernas ledare i partiet. Bonderörelsen hade en vagt marxistisk syn på begrepp som klasser och kapitalism. I Mali förstår alla fortfarande vad som menas med socialism och klassamhälle.
småBönderna viktiga
Samir Amin menar att det som händer med bonderörelsen är avgörande för vänstern i Afrika. Just nu har Via Campesina, det globala nätverket för småbönder, fått sina första medlemsorganisationer i Västafrika och han ser dem som en viktig allierad. De har en radikal syn på frågor som matsuveränitet, landgrabbing och agroenergi.
Men den viktigaste organisationen är fortfarande fackföreningarna.
– Fast de befinner sig i en motsägelsefull situation. De organiserar bara en minoritet av industriarbetarna. Många av dem tillhör medelklassen, som skollärare och sjuksköterskor. Men de är förvirrade, skall de bara kämpa för sina medlemmars behov, eller skall de försöka bredda sina allianser så att de kan samla de folkliga grupper som inte tillhör något fack?
– Jag menar att fackrörelsen i praktiken är den enda organisation som kan försvara nationella folkliga intressen: rätten att organisera sig  att protestera, att samlas, demonstrera – eller skall vi säga demokratin. Den viktigaste uppgiften nu är att samla alla de folkliga krafter vars kamp fragmentiserats av den nya ekonomin.
Det är också viktigt att organisera de växande grupper av fattiga i städerna, men här har man konkurrens av de religiösa grupperna. Här är det livsviktigt att vänstern utarbetar en strategi.
– Min slutsats är att det inte alls är en desperat situation, vänstern är svag, men potentialen är enorm.