934
Den känsliga politiska situationen i Sydafrika visas på flera plan. Mandela vann valet, men kan han styra landet? I början av 90-talet befinner sig Sydafrika nästan i inbördeskrig. En före detta ”terroristsång” har upphöjts till en nationalsång. Plötsligt ska den nyvalda presidentens mörkhyade livvakter samarbeta med sina vita kolleger som skyddade de Klerk. Ättlingar till boerna är rädda för att det ska gå till som i Zimbabwe. I kåkstäderna förblindar hatet själar. Urbefolkningen tampas med sociala problem, fattigdom, kriminalitet, HIV för att inte nämna de usla bussförbindelserna.
Ändå prioriterar filmens Nelson Mandela rugby. Han peppar landets rugbyteam Springboks som under många år symboliserade apartheid. Visst har Springboks en mörkhyad spelare, men Idrottsrådet vill lägga ner teamet som på sistone har förlorat stup i ett.
Under sina 23 år i fängelse hejade Mandela jämt på Springboks motståndare. Numera försöker han göra det splittrade landet till en enhetlig nation med hjälp av det universella intresset för idrott: ”Landet törstar efter storslagenhet.” Målet är världscupen i rugby.
Invictus för tankarna till två filmer som handlar om Indien: Richard Attenboroughs Gandhi och Ashutosh Gowarikers Lagaan: Once Upon A Time In India.
Gandhi-eposet har mera kött på benen än Invictus (som ibland glider på ytan och kan upplevas som smått naiv), men Gandhi bjuder på samma slags försonande, existentiella visdom som Eastwoods film. I Lagaan som handlar om en cricketmatch står det nationella medvetandet och enandet också i fokus.
Trots att skådespelarnas förmåga att imitera afrikaans och sydafrikansk engelska ifrågasätts av en del kritiker är det fina rollprestationer som utmärker Invictus. Freeman levererar repliker som ”Min familj är 42 miljoner människor” på ett naturligt sätt, utan onödigt patos. Matt Damon spelar en traditionell good guy som råkar komma från en rasistisk familj. När dessa två, en president och en lagkapten möts vid ett tebord (en fin brittisk uppfinning enligt Mandela) ser vi två jämställda ledare och patrioter.
Berättelsens förutsägbara final kunde ha balanserats av ett mindre konventionellt regigrepp. Segermatchen tar alldeles för mycket utrymme. Den sista halvtimmen känns rätt konventionell, men innan dess har man tacksamt tagit emot allt det mänskliga, fina och inspirerande som filmmakarna har att ge.
Som före detta sovjetmedborgare van vid vackra visioner från Gorbatjovtiden vill jag ändå fråga: ”Hur gick det sen med de där usla bussförbindelserna?”
”Jag måste lära mig ett främmande språk, nu när jag är en utländsk regissör.”Sagt av Clint Eastwood efter att Letters from Iwo Jima (inspelad på japanska) belönats med en Golden Globe som bästa film på främmande språk.
Visst är han lite av en udda fågel i Hollywood. Den snart åttioårige stjärnskådespelaren är en av 2000-talets mest produktiva och humanistiska regissörer: Mystic River, Million Dollar Baby, Flags of Our Fathers, Changeling, m.fl.
Eastwoods passionerade önskan att utforska omvärlden och nutidshistoria präglar Invictus – en sann berättelse om hur Nelson Mandela (Morgan Freeman) tillsammans med Sydafrikas rugbyteam lett av François Pienaar (Matt Damon) försökte ena landet.
Visst är han lite av en udda fågel i Hollywood. Den snart åttioårige stjärnskådespelaren är en av 2000-talets mest produktiva och humanistiska regissörer: Mystic River, Million Dollar Baby, Flags of Our Fathers, Changeling, m.fl.
Eastwoods passionerade önskan att utforska omvärlden och nutidshistoria präglar Invictus – en sann berättelse om hur Nelson Mandela (Morgan Freeman) tillsammans med Sydafrikas rugbyteam lett av François Pienaar (Matt Damon) försökte ena landet.
Den känsliga politiska situationen i Sydafrika visas på flera plan. Mandela vann valet, men kan han styra landet? I början av 90-talet befinner sig Sydafrika nästan i inbördeskrig. En före detta ”terroristsång” har upphöjts till en nationalsång. Plötsligt ska den nyvalda presidentens mörkhyade livvakter samarbeta med sina vita kolleger som skyddade de Klerk. Ättlingar till boerna är rädda för att det ska gå till som i Zimbabwe. I kåkstäderna förblindar hatet själar. Urbefolkningen tampas med sociala problem, fattigdom, kriminalitet, HIV för att inte nämna de usla bussförbindelserna.
Ändå prioriterar filmens Nelson Mandela rugby. Han peppar landets rugbyteam Springboks som under många år symboliserade apartheid. Visst har Springboks en mörkhyad spelare, men Idrottsrådet vill lägga ner teamet som på sistone har förlorat stup i ett.
Under sina 23 år i fängelse hejade Mandela jämt på Springboks motståndare. Numera försöker han göra det splittrade landet till en enhetlig nation med hjälp av det universella intresset för idrott: ”Landet törstar efter storslagenhet.” Målet är världscupen i rugby.
Invictus för tankarna till två filmer som handlar om Indien: Richard Attenboroughs Gandhi och Ashutosh Gowarikers Lagaan: Once Upon A Time In India.
Gandhi-eposet har mera kött på benen än Invictus (som ibland glider på ytan och kan upplevas som smått naiv), men Gandhi bjuder på samma slags försonande, existentiella visdom som Eastwoods film. I Lagaan som handlar om en cricketmatch står det nationella medvetandet och enandet också i fokus.
Trots att skådespelarnas förmåga att imitera afrikaans och sydafrikansk engelska ifrågasätts av en del kritiker är det fina rollprestationer som utmärker Invictus. Freeman levererar repliker som ”Min familj är 42 miljoner människor” på ett naturligt sätt, utan onödigt patos. Matt Damon spelar en traditionell good guy som råkar komma från en rasistisk familj. När dessa två, en president och en lagkapten möts vid ett tebord (en fin brittisk uppfinning enligt Mandela) ser vi två jämställda ledare och patrioter.
Berättelsens förutsägbara final kunde ha balanserats av ett mindre konventionellt regigrepp. Segermatchen tar alldeles för mycket utrymme. Den sista halvtimmen känns rätt konventionell, men innan dess har man tacksamt tagit emot allt det mänskliga, fina och inspirerande som filmmakarna har att ge.
Som före detta sovjetmedborgare van vid vackra visioner från Gorbatjovtiden vill jag ändå fråga: ”Hur gick det sen med de där usla bussförbindelserna?”
Invictus / De oövervinnliga. Regi: Clint Eastwood. Manus: Anthony Peckham, efter en bok av John Carlin. Foto: Tom Stern. I rollerna: Morgan Freeman, Matt Damon, Tony Kgorore, Julian Lewis Jones
Zinaida Lindén
