De andra

Det skadar dock ingen att bli påmind om det som är bokens kärna: hur föreställda identiteter utvecklas genom samhörighetsskapande berättelser vars syfte huvudsakligen är negativ identifikation. Det handlar om hur idén om individen, finländaren, svensken, europén och västerlänningen växer fram inom modernitetens ram, hela tiden i kontrast mot exempelvis samen eller lappen, utlänningen, österlänningen (zigenaren, juden eller muslimen) och människor av annat än europeiskt ursprung.
Särskild vikt lägger Jonsson vid hur den europeiska identiteten skapas, rasismen och, inte minst, hur vi formar berättelserna om de Andra. Något som påfallande tydligt demonstrerades nyligen då en jordbävning drabbade Haiti.
Det tycktes då som om såväl journalister som fotografer släppte sina hämningar. Den oblyga närgångenhet som de normalt försöker undvika av hänsyn till offren, var som bortblåst. Men i närbilderna på döda, lidande och sörjande människor i Haiti uppstod bilder av oss själva. I de bilderna återfanns nämligen en spegelbild som visar oss vilka vi är: ”Vi tar reda på vilka vi är, inte genom att verkligen ta reda på vilka vi är, utan genom att peka ut vilka vi inte är” skriver Stefan Jonsson i den inledande essän.
Trots att många hjälparbetare rapporterat om att våldet i Haiti inte ökat, får vi dagligen läsa att säkerhetssituationen är prekär. Latinamerikas egen samarbetsorganisation Albas enorma hjälpinsatser i Haiti nämns knappast i radio och teve, inte ens då organisationen nyligen beslutade att avdela 120 miljoner dollar i bistånd till landet.
Däremot sprids dagligen nyheten om USA:s hjälpande hand trots att den hittills främst handlat om militärt stöd och en landsättning av en styrka på 10 000 man.
De här rapporterna är exempel på den negativa identifikationsprocessen. Våra nyhetsjournalister rapporterar om ett Haiti som är essentiellt olikt Nordamerika och Europa. Haitierna är inte européer, de bor inte som vi, de har en annan hudfärg, deras land är fattigare än andra länder i den västra hemisfären.

Vem är vi?

Jämfört med de många berättelserna i litteraturen om hur de andra är, är de positiva berättelser som bekräftar vår självbild få. Jonsson nämner några, fast inte heller de är entydiga menar han.
I essän ”Nordens hjärta”, tar Jonsson avstamp i Knut Hamsuns genesis i Markens gröda. Denna stora norska roman beskriver han som en ”kolonial urcell” som älskades av nazisterna. I Markens gröda möts vi av den första mannen eller människan som bryter ny mark där bara några ”djur och lappar,” funnits tidigare. Den första människan heter Isak och han anlägger det första samhället Sellanrå.
Det här, menar Jonsson, är ett vanligt återkommande tema i nordisk litteratur. Den agrara männ-
iskotypen som från att ha varit en del av naturen, bryter sig ur den för att instifta samhället. Han drar gränser mellan de egna och andra. De bildade och de vilda, de blonda och de mörka.
Ett annat exempel är berättelsen om Erik Röde som sägs ha anlagt den första kolonin på Grönland. Kolonins kristna invånare försvann på 1400-talet då kontakterna med Europa helt upphörde. Spekulationerna om vad som hände dem pågick in på 1900-talet: hade kolonin gått under och dess invånare blandat sig med inuiterna eller förolyckats eller fanns det ett urnordiskt samhälle någonstans på Grönland. Så sent som 1883 utforskade Adolf Erik Nordenskiöld Grönlands ostkust i jakt på Erik Rödes ättlingar, och begav sig inåt land mot Grönlands inre.
Frågan som Stefan Jonsson ställer sig är varför föreställningen om dessa urnordiska första män är så viktig. ”För att arbeta vidare sida vid sida med Isak och Erik Röde/…/? Eller /…/ för att berätta om dem som redan fanns där, men som sedan jagades bort och glömdes, när den första människan kom vandrande över det herrelösa landet med sin yxa.”

Sanningen i konsten

I en av essäsamlingens centrala texter om ”Estetikens fakta och journalistikens fiktioner” menar Jonsson att ”om vi vill ha sanningar får vi gå till konstmuseerna, eftersom journalistiken blivit etnocentrerad underhållning genom mediernas struktur”.
Den så kallade objektiva journalistiken är ideologisk och spekulativ eftersom den görs av västerlänningar som inte själva är medvetna om det perspektiv de förmedlar. Det finns inte längre plats för kritisk analys i nyhetsmedia. I konsten är djupanalyserande projekt desto vanligare, exempelvis i reportageböcker, installationskonst, dokumentärfilmer och tidskriftsessäer.
Bilderna som förmedlas genom västerländska nyhetsmedia, blir rasistiska då bilden av de Andra ständigt implicit ställs i hierarkisk relation till den positiva självbilden, liksom i mitt exempel med rapporteringen från Haiti.
I västvärlden yvs vi över hur mycket pengar vi lyckats samla in till haitierna. Vi gläds över rapporterna om att hjälpsändningarna kommit fram och när amerikanerna väl landat kom så även lag och ordning. De rika västländerna är i journalisternas berättelser, verkar Jonsson mena, kulturländer: hjälpsamma, civiliserade och demokratiska.
Haiti blir i vår självbild, som Rudyard Kipling skrivit, ”den vite mannens börda”. Liksom under det engelska imperiets glansdagar står Haiti i rapporteringen för motsatsen till Nordamerika och Europa: kaos, svält och barbari.
Amerikanerna och de europeiska hjälporganisationerna får symbolisera humanism, kultur och demokrati. Och inte mycket sägs om det orättvisa västerländska världssystem som gjorde Haiti till det utarmade land det är i dag.