Isländska möjligheter och omöjligheter

av Anton Schüller

Ekonomiskt Tjernobyl eller nya möjligheter för social och kulturell företagsamhet? Småskalighet eller stordrift? Island står vid ett vägskäl efter den ekonomiska kraschen, enligt Andri Snær Magnason.

Senast Andri Snær Magnason hade vägarna förbi Ny Tid var i januari 2009. Då hade den isländska ekonomin precis kraschat och Magnasons bok Draumalandið: sjálfshjálparhandbók handa hræddri jó (Drömlandet: självhjälpshandbok för en rädd nation) utkommit på engelska. I Draumalandið beskriver Magnason bland annat hur den isländska samhällsutvecklingen under det senaste decenniet kantats av aluminiumsmältverk och riskkapitalism – och prognostiserar den kommande utvecklingen. Detta gjorde Magnason till något av en intellektuell talesman då den isländska finanskrisen var ett faktum. Den här gången är den isländska författaren, konstmångsysslaren och nu senast regissören i Helsingfors för att presentera sin dokumentärfilm Draumalandið som bygger på boken.


Vad är nytt sedan januari 2009?
– Även om den ekonomiska krisen är akut på Island har det visat sig att den ändå inte var så djup på vissa plan som man först befarade. Arbetslösheten ligger till exempel i dag på åtta procent vilket inte är värre än i resten av Europa, säger Magnason.
– Och så filmen förstås, som jag turnerat med sedan slutet av förra året.
Magnason gör vid första anblicken ett ganska sakligt och lågmält intryck. Under det senaste året har han talat åtskilliga timmar om Island, Islands ekonomi och nödvändigheten av en ny väg för Island och det verkar som han inte längre lätt blir upphetsad av det besvärliga ämnet. Två saker får honom dock att börja gestikulera vilt och tala snabbare på den ”skandengelska” vi kommunicerar på. Det första är bankerna och Icesave, det andra återkommer vi till senare:
– Det som händer just nu med Icesave och skulden till de utländska placerarna är oacceptabelt. Vi håller på att skapa ett slags ekonomiskt Tjernobyl, ett område som är ekonomiskt radioaktivt och obeboeligt långt framöver. Islänningarna är språkkunniga människor och kan röra sig fritt inom Norden. I en situation där man föds till skuld i ett visst land, men blir kvitt skulden om man lämnar landet, är det inte svårt att gissa vart det bär hän.
Konsekvensen av det här stavas b-r-a-i-n-d-r-a-i-n enligt Magnason, eftersom läkare, ingenjörer och andra högutbildade personer kommer att lämna landet för att inte tvingas leva med en ekonomisk skuld som arvedel.
– Den enda hållbara lösningen just nu skulle vara att begrava Icesavefrågan i något trevligt kabinett i Bryssel i låt säga fyra år, för läget är så inflammerat just nu. Om till exempel islänningarna får folkomrösta i frågan som det nu planerats kommer det att bli ett rungande nej och ett ännu mer inflammerat läge.

Krisen som möjlighet

Trots att den isländska krisen varit och fortsättningsvis är djup har den också varit ett språngbräde för många nya möjligheter.
– När folket totalt tappat förtroendet för politikerna och bankväsendet, som ledde in oss i krisen, har de på sätt och vis tagit Islands sak i egna händer, menar Magnason, och nämner Folkets parlament som exempel.
Folkets parlament ordnades i november, 1400 människor valdes på måfå ur telefonkatalogen och samlades för att diskutera det framtida Island. Bland resultaten från mötet finns en kläm om att det framtida Island ska byggas på ärlighet.
– Det här låter kanske banalt men för islänningarna är det djupt traumatiskt att hela nationen blivit stämplad som oärlig i internationell media, trots att det bara var några promille av befolkningen inom bankväsendet som var oärliga.
Efter krisen har det också fötts mycket annan ny social och kulturell företagsamhet på Island. Bland annat har konsthögskolan och handelshögskolan i Reykjavik inlett ett intensivt samarbete för att ta fram nya former av företagsamhet. När bankväsendet delvis kollapsat har också mycket kreativ arbetskraft frigjorts från de monetära branscherna vilket möjliggjort att nya slags företag grundats.
– Tiden som föregick krisen präglades av en djupt rotad desillusion och t.o.m. många som mist nästan allt och tvingats börja om talar nu om att det egentligen är bättre än före krisen. För nu vilar allt på verkliga hållbara grunder, sammanfattar Magnason.
Den isländska desillusionen är också det bärande temat i Magnasons bok och film. Tesen i båda verken är, något tillspetsat, att Island under hela sin historia varit kolonialiserat. Före självständigheten av Norge och Danmark och efter självständigheten först av USA och senare av amerikanska storbolag. Sekler av kolonialt förtryck har skapat en isländsk självbild som varit svår att förändra. Den isländska nationalmyten och drömmen, beskrivs som en övertygelse om att landet är i grunden fattigt och därför måste räddas – det lilla landet i den stora, stora välden. Detta trots att medelinkomsten för en isländsk familj steg med nästan femtio procent under de fem år som föregick kraschen.
Enligt Draumalandið har vägen till att bli ett modernt land framför allt gått via den multinationella aluminiumtillverkaren Alcoa på Island. Alcoas smältverk har dock ödelagt delar av det isländska nationallandskapet och förbrukar ensamt dubbelt så mycket elektricitet som alla isländska hushåll, företag och offentliga lokaler tillsammans. Smältverket släpper också ut mer koldioxid i luften än vad samtliga bilar på Island gör. Trots detta planeras ytterligare tre nya smältverk på Island.
– Det som i första hand överraskat mig med filmen är hur global berättelsen upplevts. Och nu talar jag inte bara om länder som Grönland, där Alcoa håller på att anlägga verksamhet, utan publik runtom världen som brukar säga att det här är deras berättelse, fast vi uttryckligen berättar om en isländsk kamp mot miljöförstöring och storbolag, säger Magnason och sammanfattar resonemanget med:
– Kanske det här uttrycket ”det lokala är det globala” faktiskt stämmer!
Boken är en bästsäljare på Island och har fått mycket uppmärksamhet internationellt, varför ville du göra om berättelsen som film?
– Vi ville investera i en helikopterfilmning i bästa 35 mm-filmkvalitet över vildmarksområdet norr om Vatnajökull. Det här området dränktes 2008 när kraftverksdammen Kárahnjúkar öppnades för att producera billig energi åt Alcoas smältverk. Trots att det handlar om ett nationallandskap är det häpnadsväckande få islänningar som sett området, så nu har eftervärlden helt enkelt möjlighet att se det som gick förlorat.
En av huvudtankarna i Draumalandið är att Island står vid ett vägskäl där man måste välja mellan sin unika natur och småskalighet å ena sidan eller stordrift och naturförstörelse å andra sidan – naturromantik eller industrialism.
– Island producerar en procent av världens fisk, två procent av världens aluminium, mängder av förnyelsebar energi och har en blomstrande turismnäring. Det här borde kunna försörja ett litet folk på trehundratusen. Vi behöver inte fördubbla energiproduktionen ännu en gång som vi gjorde mellan 2000 och 2006.
Vilken är attityden mot nya smältverk på Island i dag?
– Den nya regeringen är egentligen negativt inställd till dem och det är också merparten av folket.
– Men, säger Magnason och gestikulerar för andra gången under intervjun genom att gnida tummen mot fingerspetsarna. Sedan korrigerar han hållningen och säger på klockren, dov engelska: The gravity of a billion dollars, jag undrar om politikerna ändå kan stå emot the gravity of a billion dollars.


Andri Snær Magnason intervjuades senast i NT 4/2009 och hans film Draumalandið recenserades i förra numret.

Anton Schüller

Lämna en kommentar