Moralen som en inre motsättning

Hannes Nykänens Samvetet och det dolda – om kärlek och kollektivet (Dualis, 2009) är en svår bok som förutsätter en hel del av sin läsare, inte minst sittfläsk. Men det är inte en teknisk eller akademisk svårighet man möts av. Nykänen gör inte ett inlägg i någon enkel och väletablerad debatt – även om flertalet
nutida akademiska debatter naturligtvis berörs. Den är allvarligare än så. Nykänen vill tala från hjärtat, säga hur det egentligen är.

Det finns något som är mycket uppfriskande med detta. Allt
för mycket av samtidens akademiska filosofi har blivit en intern angelägenhet.
Boken är en lång resa genom ett stort och mycket komplicerat textmaterial. Nykänen hämtar näring från och stöter sina tankar mot de han, i likhet med Paul Ricoeur,
kallar ”misstankens hermeneutiker”: Freud, Heidegger, Nietzsche och Jung. Ledstången genom texten är ”samvetet” och ”kärleken”, begrepp som utgör två sidor av samma mynt. ”’Kärlek’ och ’samvete’ är två olika sätt att tala om samma möjlighet.” Den möjlighet som Nykänen här talar om är öppenhetens möjlighet, att ta in och vara öppen för den andre.
Många av de moralfilosofiska skolbildningar som florerar idag utgår från att moralfilosofin måste fungera som guide för handling. Moralfilosofin skall avtäcka principer eller regler som individen har att följa (eller bryta mot). I detta tänkesätt finns föreställningen att moralen är något överindividuellt som individen följer eller inte följer och det är detta följande eller dessa avsteg som skiljer det onda från det goda. I denna bild är individen – jaget – något enhetligt och helt. Moral blir en fråga om individ i förhållande till system. Den överhängande faran med denna syn är att moralen reduceras till en juridisk fråga. Följde hon boken eller inte? En god människa blir en laglydig människa. Jag misstänker att Nykänen skulle kalla en sådan moralsyn för omoralisk.
Detta sätt att närma sig moralen kan alltså karaktäriseras som en motsättning mellan individ och kollektiv. Nykänen lokaliserar moralens rötter i en annan motsättning. När den moraliska verkligheten river i oss beror det inte på att jag står i konflikt med kollektivet. Det är en intern motsättning, inom mig.

Depersonalisering

En av Nykänens mest intressanta tankar står att finna i begreppet ’depersonalisering’: ”vår flykt undan samvetet och den vidhängande tendensen att betrakta sig själv som ett objekt.”
Begreppet ’depersonalisering’ är avgörande för förståelsen av Nykänens position, för då idén om moralen som ett externt system (av regler eller principer) avfärdas är det väldigt lätt att tro att han därmed söker placera moralens grund i subjektet – med subjektivism som följd. Så är inte fallet. Subjektet som figurerar i motsättningen mellan moralsystemet och agenten är ett subjekt som uppstår just genom denna akt av depersonalisering. Subjektivism är depersonalisering. Depersonalisering är, som jag förstår Nykänen, avsteget från moralen snarare än inträdet i den.
Depersonaliseringen uppstår genom en förträngning, när vi vill frånsäga oss det moraliska ansvaret. Att ha ett regelverk att luta sig emot som garant för ens handlingar och val är att låtsas som om man inte har ansvar för sitt eget moraliska liv. Det är just denna flykt som Nykänen ser som roten till allt ont. ”All ondska, stor eller liten, indikerar, i likhet med psykiska störningar, något slags flykt hos människan, något slags blindhet.” Det vi flyr ifrån är samvetet.
Moraliska problem är ett tillstånd där människan är i konflikt med sig själv och konflikten uppstår på grund av att vi inte vill eller inte klarar av att lyssna till vårt samvete. Samvetet är inte en kontrollinstans i likhet med kollektivets normer. Samvetet är, enligt Nykänen, öppnande.
Notera nu att samvetet inte kan berätta något nytt för oss; det tillför så att säga ingen ny information. Men kanske kan man säga att det ställer ett krav. Det vill bli lyssnat till. När vi handlar dåligt har vi förträngt samvetet – inte lyssnat till det. Eller, med andra ord, vi har inte varit öppna för den andra människan, vi har inte älskat henne. ”Moral är samma sak som kärlek och öppenhet medan omoral är samma sak som depersonalisering och destruktivitet.”

Förträngd kärlek

Det är lätt att förstå att Nykänen dras till psykoanalysen. Mycket av den moderna moralfilosofin han vänder sig emot förutsätter att moral går att behandla i termer av förnuftigt och oförnuftigt, och att det finns ett subjekt som har velat det förnuftiga eller det oförnuftiga som vi kan straffa eller belöna. Detta gör att ondskan antingen banaliseras eller görs obegriplig. Nykänen försöker istället förstå ondskan genom att tala om den i termer av att vi misslyckats lyssna till vårt samvete, att vi har förträngt kärleken. ”Alla de fruktansvärda saker som sker i världen idag går att förstå enbart i termer av förträngd kärlek.”
Men varför förtränger vi kärleken? Svaret på den frågan måste påbörjas i tanken att det inte är något som vi väljer att göra medvetet. Men varför förtränger vi då kärleken omedvetet? ”Om samvetet pekar på en möjlighet till kärlek och lycka, varför skulle då någon vilja undvika det?” frågar sig Nykänen. Hans något överraskande svar är inte att det finns ett hot om att bli lämnad eller att det är arbetsamt att följa samvetet när kollektivet drar dig åt ett annat håll. Nej, det vi är rädda för, det som orsakar bortträngningen, är själva öppenheten, och om öppenhet är kärlek så är vi rädda för just kärleken.
I de här tankegångarna är Nykänen svår att följa. ’Öppenhet’ och ’kärlek’ är svåra begrepp att leva med och igenom, men de är ännu svårare att skriva om på ett allvarligt sätt utan att landa i banaliteter. Nykänen menar att man i kärleken är helt och hållet öppen för den andre. Man lever ”öppenhjärtigt”. Och detta betyder att man då skall ”bringa sin själ i enhet med en annan människas själ”. Här är man sårbar och utsatt. Denna utsatthet är säkert ganska skrämmande. Jag delar gärna mitt liv med den jag älskar, men att bli en enhet? Är inte det att förlora sig själv? Nykänen menar inte det. Om vi inte vågar älska så sårar vi inte bara den andre och gör onda handlingar; vi sårar också oss själva. ”Kärleken kan (…) inte deformeras för den är öppenhet. Det som går att deformera är ’jaget’. (…) Ju mer vi förnekar och förtränger kärleken desto mer inkrökta och förvirrade blir vi själva.”

En sluten diskussion

Att Nykänen i Samvetet och det dolda vill beskriva moralen utan omvägen via den akademiska filosofins debatter är både bokens förtjänst och dess akilleshäl. Här öppnar sig en riktigt stor fråga: Vem talar filosofin till?
Den sida av boken som besvärar mig mest sammanhänger med detta tema. Nykänens tankar om de problem som medföljer filosofins professionalisering – det faktum att det är ett akademiskt ämne som hör hemma på universitet, i vetenskapliga journaler och på konferenser – är mycket tänkvärda. Han har helt rätt i att en allt för stor del av filosofin av idag förs genom vad man skulle kunna kalla en buktalarlogik. Man använder sig av kommentarer av ett erkänt verk, eller en redan igångsatt debatt om en specifik fråga, för att undvika att tänka själv. Rädslan för att inte bli accepterad av forskarsamhället gör ofta att bra tänkare gömmer sig bakom andra, talar genom andras texter. Jag ser detta som mycket allvarliga hot mot ett självständigt och djuplodande tänkande.
Men det finns också en sida av Nykänens avståndstagande som gnager i mig. Nykänens motståndare här har lite av karaktären ”alla och ingen”. Det talas mycket om öppenhet men han går inte in i dialog med andra tänkare (utöver misstankens hermeneutiker som han hämtar näring ur och reviderar), utan söker beskriva vida tanketendenser och skolbildningsmönster. Detta gör att boken kommer att uppröra många, gå andra förbi, men också applåderas av några som redan delar Nykänens uppfattning. Nykänen är en allvarlig person, och han menar allvar med den här boken, så jag misstänker (och hoppas) att han räknar med att skaka om oss och att han skakas om tillbaka. Det är ingen bok man kan ta till sig med ett litet ”Åh, så trevligt med lite kärlek!”
Ett av problemen är de svepande generaliseringarna. Boken inleds med en beskrivning av Nykänens ”wittgensteinianska” syn på filosofin, och han ”nästan-citerar” Wittgenstein och säger att ”Filosofin kan inte argumentera för någon tes. Men filosofin kan beskriva vårt sätt att förstå och uppleva en värld och därmed klarlägga filosofiska problem.” Det upprepas gång på gång: ”Jag har alltså ingen hypotes att försvara.”
Nykänen säger sig också följa Wittgenstein, Heidegger och Derrida i deras kritiska hållning ”mot alla strävanden till essentialisering”. Men hur kan man då säga, knappa två sidor längre fram, att ”All ondska, stor eller liten, indikerar, i likhet med psykiska störningar, något slags blindhet hos människan, något slags flykt.” Eller som vi får läsa i baksidestexten: ”våra svårigheter med samvetet utgör bakgrund till alla våra relationsproblem, såväl moraliska, existentiella som psykiska.” Det är inte lite det! Och vad är detta om inte essentialism? Vad är detta om inte en tes? Det är svårt, mycket svårt, att se detta som blott och bart en beskrivning.
Hans avståndstagande från det akademiska samtalet återspeglas i texten, i hur han skriver. Att det är mycket problematiskt att forskningen idag styrs av politiker, marknaden och av de högst rankande vetenskapliga journalernas uppfattning om vad som är relevant och bra är helt sant. Det är skit. Men är verkligen ”ett krav på kommunikation” en del av problemet? Nykänen tycks mena det. Men att akademiker talar med akademiker är inte en fara som jag ser det. Och om de inte talar till varandra så måste de väl också, eller framför allt, kommunicera med samtiden. Också filosofiska tankar måste stötas mot varandra. Nykänens text är konfrontativ samtidigt som han säger sig inte vilja delta i diskussionen. När det sedan antyds att om man inte håller med så har man inte förstått, eller förträngt något, misslyckats vara öppen, så blir Nykänen snudd på provocerande. Han gör sig själv en björntjänst där, och flera av hans mycket tänkvärda poänger kommer inte att läsas och tas på allvar.

---

Hannes Nykänen Samvetet och det dolda – om kärlek och kollektivet. Dualis  2009.