I mirakellandet Finland finns det trots allt några växande problem. Det som vållat mest bekymmer är att vår förväntade livslängd inte visar tecken på att sluta växa. Egentligen borde vi ju glädja oss över att vi blir så gamla – men ack! Försörjningskvoten försämras, tillväxten avtar, statsfinanserna drabbas och åldringsvården saknar pengar och personal. Till dessa olyckor kommer att läkekonsten hela tiden blir bättre och att vi vanliga dödliga blir allt mer krävande. Bara det bästa duger och det blir ofta dyrt.

Inom underunionen EU har man uppmärksammat samma hot och där läggs stor möda på att följa upp om medlemsstaternas pensionssystem är ”hållbara”. Det sker med hjälp av ”den integrerade öppna samordningsmetoden”. Varje land ska rapportera på vilket sätt man har tänkt gå till väga för att finansieringen av pensionerna ska säkras på lång sikt. ”Den integrerade öppna samordningsmetoden” uppmuntrar länderna att skapa en tydlig koppling mellan inbetalda avgifter och förmåner och att få allt fler att arbeta allt längre, bland annat genom att minska möjligheterna till förtidspensionering. Så här kan det låta i ett ”meddelande från Kommissionen till Rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén”:

Trots pågående reformer kommer kostnaderna för pensioner, hälso- och sjukvård och långtidsvård att öka med fyra procentenheter i förhållande till BNP fram till 2050. Det finns fortfarande en risk för att de offentliga finansernas hållbarhet inte kan garanteras i längden … Att hitta en lösning på denna fråga är en av de viktigaste politiska utmaningarna och kräver en strategi på tre fronter för att minska statsskulden, öka sysselsättningen och reformera de sociala trygghetssystemen … Därför måste frågor som rör tillräckliga pensioner, hållbarhet och modernisering behandlas tillsammans.

I de här EU-granskningarna har
Finland hittills klarat sig relativt bra. Pensionsreformen från 2005 har framhållits som ett exempel på vad som kunde göras också i andra länder. Finlands pensionssystem är emellertid unikt. Trots att tjänstepensionerna är lagfästa och obligatoriska – och i EU-sammanhang räknas till den offentliga sektorn – så är det arbetsmarknadsorganisationer och försäkringsbolag som har hand om pensionsfonderna. Dessa uppgår till cirka två tredjedelar av vår BNP. I EU-jargongen är de en del av pensionssystemets ”första pelare” (de två andra pelarna omfattar olika former av privata pensionsförsäkringar). Inget annat EU-land har fonderat så mycket i denna ”första pelare” som Finland.
Men inte är det så bra för det. Det finns omkring 200 000 fattiga pensionärer i Finland. Andelen fattiga bland pensionärerna är skamligt hög i jämförelse med andra nordiska länder. I Finland är det också många som går i pension i förtid. Endel orkar inte tills de fyllt 63, andra får gå från sina jobb och hålls flytande på arbetslöshetsbidrag tills de får sin pension. Dessa för tidigt pensionerade kostar samhället tiotals miljarder euro i form av reda pengar och utebliven produktion. Extra dramatik kan manas fram med hjälp av den omständigheten att babyboomspensionärerna är flera och faktiskt också äldre i Finland än i andra länder i Europa. Vi står därför närmare ruinens brant.

Så alla är eniga – regeringen,
näringslivet, facket, nationalekonomerna. Vi borde arbeta minst tre år till. Regeringen har utsett pensionsskyddscentralens chef Jukka Rantala till ordförande för en arbetsgrupp i vilken företrädare för arbetsmarknadens parter är
medlemmar. Statsmaktens representant i gruppen är Raimo Sailas, mannen bakom bland annat regeringens ökända produktivitetsprogram.
Representanterna för arbetsköparna – inklusive Sailas – vill använda sig av käppar: inga slussar från arbetslöshetsförsäkring till pension, inga deltidspensioner och minst fyrtio år i arbetslivet för rätt till full pension. De vill också försämra de grunder på vilka pensionerna beräknas. Företrädarna för arbetssäljarna vill ha bättre morötter: mindre stress på arbetsplatsen, rätt att arbeta till 70 för den som så vill samt goda möjligheter till deltidspensionering. Undra på att det inte tycks vara möjligt att nå en samförståndslösning på den här konflikten.
Arbetsköparnas argumentation verkar syfta till andra saker än att faktiskt förlänga den tid man deltar för fullt i arbetslivet. Jag tror att man egentligen är ute efter att en större del av pensionerna ska skötas genom privata försäkringar och att fackens inflytande över pensionsfonderna ska upphävas.

Att mer eller mindre tvinga gamlingar att fortsätta i arbetslivet trots att de själva saknar inre motivation leder inte bara till problem för gamlingarna själva; också på arbetsplatsen kommer de att uppfattas som mindre välkomna. De kan inte förnya sig i den takt som krävs. De arbetar inte med samma intensitet som andra och antagligen är de gnälligare än yngre anställda.
Friska människor i pensionsåldern är emellertid en utmärkt resurs i många olika sammanhang, bara de får uppgifter som passar just dem i stället för att behöva hävda sig i konkurrensen på den normala arbetsmarknaden. Många är bra sällskap åt barn och unga. Många tar hand om anhöriga som har svårt att klara sig utan hjälp. Många satsar obegripligt mycket på föreningsarbete. De flesta som närmar sig pensioneringen har hunnit samla på sig så många åtaganden och intressen att de ogärna förvärvsarbetar på heltid.
Men också de som är i ”arbetsför ålder” har mycket att hålla reda på vid sidan om yrkeslivet. De har mer ork och motivation än äldre, men de har ett större ansvar för studier och barn, omgivning och framtid. Också de är stressade i arbetslivet och blir därför deprimerade, utbrända och förtidspensionerade.

Som EU-dokumentet säger bör
man se pensioner, modernisering och hållbarhet i ett. Därför borde frågan om pensionsreformerna bäddas in i ett stort paket som innehåller en ny syn på arbetslivet. I paketet borde det ingå arbetstidsförkortningar av det slag som Guy Ahonen och Harri Vainio från Arbetshälsoinstitutet föreslagit (Helsingin Sanomat 17.1). Det borde beröra arbetslöshetsersättningar, vårdnad av anhöriga och helst en grundinkomst som gäller i alla livets skeden.
Vi borde rentav ställa oss frågan om vi verkligen måste satsa på ekonomisk tillväxt och internationell konkurrenskraft så mycket som vi gör. Räcker inte den materiella standard som vi redan uppnått mer än väl, bara den skulle fördelas lite jämnare? I ett redan rikt samhälle där medelåldern blir allt högre är det egentligen befängt att vilja vara den som arbetar hårdast, växer snabbast och är mest innovativ. Det goda livet är ju något helt annat. Till exempel tid för omtanke, omsorg och omvärlden.
Bästa partier, låt inte pensionsfrågan bli en fråga som bara handlar om hur vi ska få pengarna att räcka till eller hur vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen. Låt den bli en fråga om hur vi ska fördela arbete och ansvar så att vi kan bygga ett gott samhälle utan att göra oss beroende av en fortsatt ekonomisk tillväxt.