I Kansan Uutisets Viikkolehti 29.1.2009 noterar arbetsminister Anni Sinnemäki att det finns tre typer av lösningar på finansieringen av de offentliga tjänsterna: att förlänga arbetskarriärerna, att höja skatterna och att skära i eller frysa ner offentliga utgifter.”Regeringen har tagit det beslutet att en förlängning av arbetskarriärerna är den primära av dessa målsättningar.”

Samma tre åtgärder lyftes fram i början av veckan som lösningar på det s.k. hållbarhetsgapet i den offentliga ekonomin. Viktigt är givetvis att den offentliga ekonomin fås i balans, men den nuvarande situationen erbjuder också ypperliga chanser att försämra livsvillkoren både för arbetstagarna och för dem som står utanför arbetslivet.
Ta t.ex. beslutet att arbetskarriärerna ska förlängas. Det kan vara ett fullständigt förnuftigt beslut: människor som lever allt längre kan säkert viga lite fler år åt en eller annan typ av förvärvsarbete, om det är möjligt och behövs. Men det finns skäl att fråga vem som gynnas av de åtgärder som vidtagits eller diskuterats.
1) Man har under en lång tid strävat efter att förkorta studietiderna för att snabbare få ut de unga i arbetslivet. Detta har delvis förverkligats genom att skära ner arbetsmängden inom olika studieprogram, med resultatet att de utexaminerade kan mindre än förut. I den offentliga debatten skuldbeläggs studenter ofta för att de studerar länge, även om de i förhållande till arbetsmarknadssituationen fungerar fullständigt rationellt: vem anställer en 23 – årig pol.mag. utan arbetserfarenhet?
2) Den aktuella debatten om att avskaffa det så kallade pensionsröret präglas av arbetsgivarparternas intressen. Man ser tillfälle att bli av med ett system som kostar pengar och kanske, kanske lockar någon att förbli arbetslös. Men arbetsgivarna kommer fortsättningsvis att vilja bli av med äldre arbetstagare och de äldre kommer att ha svårt att hitta nya jobb.
O.s.v.
Nedskärningar inom den offentliga sektorn försämrar ytterligare möjligheterna för arbetslösa, studerande och pensionärer att leva ett normalt liv. Skuldbeläggande och nedskärningar riktade mot dem som inte förvärvsarbetar slår i längden också hårt mot dem som har arbete. Arbetsplatser uppstår inte av sig själva bara för att flera människor är ”i arbetslivet” som arbetande eller arbetssökande. Det man uppnår är en ökad konkurrens om de arbetstillfällen som finns. Med ökad konkurrens kan man dels få människor att arbeta billigare och dels skruva upp arbetstakten; faller den här ur ledet finns det alltid nya i kö. En sådan situation är kanske i arbetsgivarparternas intresse, men knappast något som samhället som helhet kan önska.
För att återgå till Sinnemäki: det är viktigt för en sund diskussion om dessa frågor att vi inte accepterar förlängningen av arbetskarriärerna, eller någon annan av de föreslagna lösningarna, som en nödvändighet. Som Sinnemäki säger handlar det om politiska beslut. Det är också viktigt att de pengar som våra extra år i arbete genererar inte i tysthet glider ner i fickorna på de rikaste, medan vi lallar på om försörjningsbalansen och hållbarhetsgapet.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.