I sin nya film undersöker Aleksi Salmenperä (Lapsia ja aikuisia, Ett mansjobb) sambandet mellan de myter vi uppfostras i och för vidare och det liv vi lever. Här är denna linje lika stark som i Veikko Aaltonens filmatisering av Kari Hotakainens roman Löpgravsvägen. Hos Salmenperä personifieras den finska mannens sorg av den fåordige domaren Mikael (Ville Virtanen). I sitt korta första äktenskap har han sonen Dani som han uppfostrat själv och dottern Tilda som bott utomlands med sin mor.


Snart skriver Dani (Lauri Tilkanen) studenten. Mikael undervisar Dani i bilkörning, drillar honom i att fäkta (en idrottsgren som både Mikael och hans numera förlamade far idkat) och är inställd på att göra en riktig karlakarl av pojken.
Mikaels dröm håller på att gå i kras när den förlorade dottern (Pihla Viitala) dyker upp i Finland. Hennes bohemiska mor är död, nu vill Tilda bo hos sin pappa. Problemet är att Tilda och Dani blir förtjusta i varandra.
Ett komplicerat relationsdrama växer fram. Det handlar om att leva upp till en inbillad mansroll, att acceptera sina vuxna barns val – och mycket annat. Kanske lite väl mycket. Vissa filmer kritiseras för att vara övertydliga och undervärdera åskådarens fantasi. I En dålig familj överskattas publikens förmåga att tyda karaktärernas beteende.
Skådespelartrion Virtanen – Tilkanen – Viitala gör ett fantastiskt jobb och tillfogar handlingen en nästan skrämmande intensitet. Likväl ser de ofta ut att kippa efter luft: de saknar repliker att leverera. Tildas karaktär är skissartad och vi får aldrig veta några detaljer om hennes uppväxt. Lika lite kan vi förstå Mikaels livsval. Hans relation till den nya frun (Vera Kiiskinen) förblir oklar. I sin dotter ser Mikael en förhatlig främling som är en ”dålig influens” på hans gullgosse, men hur sjutton resonerade han för femton år sedan då han lät sin oberäkneliga ex-fru uppfostra flickan? Slåss han mot inbillade väderkvarnar eller har hans barn verkligen en affär? En sak är klar: Mikael vill inte låta sonen göra några egna val.
Undertoner från Löpgravsvägen framträder tydligt här. Mikaels stumma träningspass på en roddmaskin för tankarna till de skruvade löprundor som huvudpersonen i Löpgravsvägen ägnar sig åt. För att värna om sina myter blir Mikael hemmapappa och möblerar om i sin omgivning. Han tar till desperata metoder, men någon riktig tragedi blir det inte. I finalen (en av de bästa scenerna) tvingas Mikael att söka male bonding på annat håll.
Utöver från de fina skådespelarprestationerna har denna rätt så diffusa film en hel del ljuspunkter. Att Mikael är domare är en detalj som utnyttjas skickligt (t.ex. i en dråplig episod då han läser upp strafflagen bakom en dörr). Att han är så oförklarligt hård mot sin dotter kan bero på att han ser hennes mor i henne.
Salmenperä tycks ha svårt att hålla ihop sin historia och bestämma åt vilket håll den ska utvecklas. Det är synd. Med sin iakttagelseförmåga och talang för det absurda kunde han ha gjort en mera nyanserad och begriplig film.


Paha perhe / En dålig familj. Tragikomedi. Manus och regi: Aleksi Salmenperä. I rollerna: Ville Virtanen, Pihla Viitala, Lauri Tilkanen, Vera Kiiskinen.

Zinaida Lindén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.