Stefan de Vylders Världens springnota är den rätta boken för den som vill förstå finanskrisen, vad den inneburit och vad det är som borde göras för att minska risken för liknande kriser i framtiden, skriver Jan Otto Andersson.

Stefan de Vylder, nationalekonom och författare, skriver sakkunnigt, pedagogiskt och medryckande. På pärmomslaget presenteras han som ”en lysande folkbildare” och efter att ha läst Världens springnota håller jag med om den beskrivningen.


Jag måste fråga en rikssvensk kollega vad en springnota är för något. Det visade sig att det är en restaurangnota, som man helt sonika lämnar obetald när man har ätit vad man beställt. Det tycks vara ett allt populärare tilltag; kanske av det skälet att polisen inte bryr sig om att utreda den här typen av småstölder.
Den springnota de Vylder skriver om är emellertid av en helt annan storleksordning. Enbart de räddningsoperationer som man vidtagit i USA har redan kostat staten över 2000 miljarder dollar. Dessutom har man utställt garantier för det tiodubbla värdet. Vilka de reala kostnaderna kan bli för världsekonomin i sin helhet – i synnerhet för låg- och medelinkomstländerna – hör till de frågor de Vylder försöker svara på. Men inte heller han är särskilt intresserad av att sätta fast dem som sprungit från notan; vad han blottlägger är mekanismerna som leder till prisbubblor och finanskriser.
Finanskriser har varit rätt vanliga efter det att kapitalrörelserna liberaliserades. De började med skuldkriserna i u-länderna på 1980-talet och fortsatte med sparbankskrisen i Reagans USA och 1990-talskriserna i bland annat Sverige och Finland. Stefan de Vylder går mera detaljerat genom kriserna i Sverige (1992), Mexiko (1994), Sydostasien (1997), Ryssland (1998) och Argentina (2001). Trots endel olikheter mellan dem kännetecknades de alla av att valuta- och kapitalmarknaderna hade liberaliserats före krisen och att man försökte hålla en fast växelkurs trots att valutan var övervärderad. Två andra gemensamma nämnare är också tydliga: stora privata kapitalinflöden föregick kriserna och den förda politiken hade fått ett massivt stöd från Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. De här kriserna berodde inte på stora underskott i den offentliga sektorn utan var en följd av privata placeringsbeslut. Detta trots att IMF:s ekonomer uppfattade off-entliga underskott som en styggelse, men privata kapitalflöden som ”effektiva”.
Åren 2003 till 2007 var så gott som krisfria och världsekonomin växte som kanske aldrig tidigare. Under de här åren byggdes emellertid stora obalanser upp, och det är dessa obalanser som låg bakom den amerikanska bolånekrisen och den efterföljande världsdepressionen. Tillväxten hölls uppe tack vare att konsumtionen i USA växte snabbare än inkomsterna. Amerikanerna lånade helt enkelt av asiater och andra och spred pengarna via banksystemet som bolån och konsumtionslån – ofta med bostaden som säkerhet. Enligt en uppgift skulle 70 procent av alla prylar som gavs i julklapp i amerikanska hem år 2007 ha tillverkats i Kina. Det enorma och växande underskottet i USA:s bytesbalans betydde att varje amerikansk familj på fyra personer årligen i snitt lånade nästan 10 000 dollar från omvärlden. Trots att männ-iskorna levde på skuld uppfattade de sig som rikare tack vare stigande huspriser och aktiekurser.

Nord och Syd

De Vylder ger en värdefull översikt över de politiska beslut och finansiella innovationer som ledde till bubblorna på tillgångsmarknaderna och som bara kunde sluta i en kris. Många seriösa bedömare visste och varnade, men varken de som var satta att övervaka finanssystemet ell-
er ekonomijournalisterna klarade av att ta sitt ansvar. Beskrivningen av hur t.ex. IMF efter hand ändrade sin bedömning av utvecklingen i USA finner jag dråplig. Den instans som tycks ha klarat sig bäst var BIS, centralbankernas samarbetsbank i Basel. The Economist som ju är en notorisk försvarare av den fria marknadsekonomin hörde också till dem som tidigt varnade för att finansbubblorna kunde spricka.
Men i de Vylders berättelse finns en lång rad prisbelönade och högt uppsatta som bär delansvar för springnotans storlek. Till dessa hör Obamas nuvarande ekonomiska rådgivare, som i slutet på 1990-talet drev på avskaffandet av Glass-Steagall Act, vilket upphävde den åtskillnad som på 1930-talet hade införts mellan vanliga inlånings- och utlåningsbanker och mer riskbenägna investmentbanker. Till denna skara hör också nobelprisbelönade nationalekonomer som konstruerade matematiska modeller för riskhantering, den explosionsartade derivathandeln ”över disk” och de ogenomskinliga värdepapperiseringarna av alla slags tillgångar, de tre dominerande riskvärderingsföretagen, de nya procykliska bokföringsprinciperna, bonussystemen och de i finanssystemet inbyggda moraliska riskerna. Till de Vylders förtjänst hör att han inte skuldbelägger de enskilda aktörerna och instrumenten utan de väldiga obalanser som uppstod i försöken att upprätthålla en stark ekonomisk tillväxt – om nödvändigt med finanssektorn som motor.
Om de Vylder rör sig på ganska bekant mark när han beskriver framväxten av krisen och krishanteringen, bryter han nyare mark i de fyra avslutande kapitlen. I dem behandlar han spridningsmekanismerna från Nord till Syd, Sverige i krisen och tankar om hur vägar mot en mindre krisbenägen värld kunde se ut.
Syd var bättre rustad inför den här krisen än inför den skuldkris som utbröt på 1980-talet. Den här krisen var i alla fall inte låginkomstländernas fel! Trots detta har många fattiga länder drabbats hårt eftersom de är så starkt integrerade i världsekonomin. Endel kan emell-
ertid bli vinnare på sikt och en av bokens huvudteser är att krisen kommer att innebära en maktförskjutning från Nord till Öst och Syd. Fyra länder med mycket olika utfall behandlas skilt för sig: Malawi (framgångssaga), Mexiko (en komm-ande ”failed state”), Lettland (fattigdomen breder ut sig) och Brasilien (hyggliga utsikter).

Allt värre kriser

de Vylder är en pessimist beträffande politikernas möjligheter att reformera världsekonomins spelregler, men han gör i varje fall ett tacknämligt försök att diskutera olika sätt att, om inte avskaffa finanskriserna, i varje fall dämpa deras styrka. Han talar för kontracykliska regleringar, statliga kreditvärderingsinstitut och en återgång till skillnaden mellan normala affärsbanker och investmentbolag. Han vill ha bort de procykliska redovisningsprinciperna, men ge BIS en starkare ställning. IMF måste totalreformeras så att länder i Syd kan få ett större utrymme för kontracyklisk ekonomisk politik, men den av IMF upprätthållna SDR-valutans roll borde stärkas i förhåll-ande till dollarns. de Vylder stöder UNCTAD:s förslag om att inrätta en internationell konkursdomstol för överskuldsatta länder. Däremot diskuterar han inte den så kallade Tobinskatten på valutatransaktioner. Den har kanske inte en så stor stabiliserande roll när valutorna flyter fritt i förhållande till varandra.
Boken avslutas med ”de riktigt hotfulla kriserna”. Dessa är livsmedelskrisen, klimatkrisen och en framtida olje- och energikris. Då dessa kommer att förvärra klassklyftorna och motsättningarna mellan Nord och Syd, riskerar vi att gå mot nya former av fascism, med ”starka” ledare, enkla lösningar, nationalism och främlingsfientlighet. ”De rika måste bli mindre rika och mäktiga. Jag ser ingen annan utväg”, skriver de Vylder på bokens sista sida. ”Fatt-iga människor i både rika och fattiga länder kommer inte att acceptera att de får stå för de ekonomiska och ekologiska springnotor som en obscent slösaktig överklass lämnar efter sig”.

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.