Den fjortonåriga Jenna (Josefine Mattsson) och hennes mamma (Annika Hallin) är mycket fästa vid varandra. Deras tvåsamhet innefattar förtroliga samtal, glädjefyllda shoppingturer och drömmar om en semester i Thailand.
Vi ser Jenna släpa hem tunga matkassar. Utan att knota gör hon allt hushållsarbete hemma. Jennas mamma som kännetecknande nog heter Liv är sjuk i cancer. Till sommaren blir hon säkert bättre, säger hon. Men ödet vill annorlunda.

Att göra filmer om kärlek är svårt. Därför har vi idag en hel del alternativa kärleksskildringar som är lätta att beundra: Brokeback Mountain, Transamerica.
Lisa Siwes regidebut I taket lyser stjärnorna har fått positiv respons i Sverige, men också kritiserats för att inte vara nydanande – jämfört med t.ex. Fucking Åmål.
Varför i fridens namn ska allting vara så nydanande? Har vi kanske tappat förmågan att ta till oss en enkel, rak historia om kärlek och lidande? I taket lyser stjärnorna är en sådan historia. Den saknar det pikanta. På många sätt är den förutsägbar. Jennas bittra mormor (Anki Lidén) klarar inte av att få kontakt med flickan, men det är förståeligt: hennes egen dotter ligger för döden. Jenna är en alldeles normal fjortonåring, hennes vänskap med skolans skönhet Ullis är på inget sätt ovanlig. Ullis har problem med sin egen mor. Flickorna försöker stötta varandra, men utan de vuxnas stöd är de utsatta och vilsna.
Liv är Jennas enda förälder. En dag går det inte längre att låtsas att allting är som vanligt. Ändå vill Jenna instinktivt fortsätta med det. Visst får man en klump i halsen då man hör flickan berätta för sin mamma att snorkelutrustning numera kan köpas billigt på rea eller att det kanske är dags att boka Thailandsresan. Livet kan vara förfärligt orättvist och rentav omänskligt.
Under en modersmålstimme i skolan får Jenna och hennes klasskamrater i uppdrag att skriva en dikt om kärlek. Först vill hon skriva om den snygge Sakke som hon länge svärmat för, men sedan stryker hon över det och skriver: ”Om du dör, mamma, då tar jag livet av mig.”
Det låter kanske skrämmande, men personligen är jag mera skrämd av den tioårige pojken i Richard Curtis Love, Actually som strax efter att ha förlorat sin mamma i cancer meddelar sin pappa att han inte alls saknar henne och att att hans enda bekymmer är att han är störtkär i en ung flicka.
Att göra filmer om cancer är också svårt. Reza Baghers familjedrama Capricciosa försökte vara verklighetsnära och gripande, men misslyckades med det sistnämnda.
I taket lyser stjärnorna som bygger på en roman av Johanna Thydell är både verklighetsnära och gripande. Starkt spelat, vackert regisserat och skickligt fotograferat. Varenda scen vibrerar och lever. Regissören är mogen sin uppgift. Hon ger oss en strimma hopp samtidigt som hon vågar stiga ner i dödsriket utan att frossa i svärta. I taker lyser stjärnorna är en ganska grym historia, men inte mera orättvis än verkligheten kan vara.

Zinaida Lindén

I taket lyser stjärnorna. Regi: Lisa Siwe. Manus: Lisa Siwe, Linn Gottfridsson, efter en roman av Johanna Thydell. I rollerna: Josefine Mattsson, Annika Hallin, Anki Lidén.
Filmen visas på Hanaholmen 29.3. kl. 18.00. Inträdet är fritt.

Lämna en kommentar