Ekonomer har en tendens att betrakta ojämlikhet som ett skäl för oss alla att arbeta hårdare. Genom hårt arbete kan vi tillägna oss flera statusprylar och därigenom bli lyckliga. Det här sättet att tänka vederläggs nu i boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Picket.

De båda brittiska akademikerna, medicinare i botten, Richard Wilkinson och Kate Picket menar att ojämlikhet är något dåligt för alla i ett samhälle. Till grund för sitt resonemang har de ett femtioårigt forskningsarbete, vars ursprungliga syfte var att försöka förstå skillnaderna i förväntad livslängd mellan människor på olika steg i samhällets hierarkiska trappor.

Enligt Wilkinson och Picket drabbar ojämlikheten i ett samhälle både landets rika och fattiga. Förutom att ojämlikheten gör oss sjukare så blir vi också olyckligare av den. Ju jämlikare ett land är desto bättre mår dess invånare, de lever längre, de blir friskare, de använder inte lika mycket droger och samhället är fredligare.

I Jämlikhetsanden studeras det här fenomenet inom en rad olika områden. Exempelvis klarläggs sambandet mellan ojämlikheten och den förväntade livslängden mellan olika samhällsgrupper, mellan rika och fattiga, mellan mer och mindre jämlika länder.

Till världens ekonomiskt mest ojämlika länder hör USA och Portugal. Till de mest jämlika hör Japan och de skandinaviska länderna. Skillnaderna är stora, och de syns exempelvis i statistiken över spädbarnsdödlighet och befolkningens förväntade livslängd.

Ett problem med den här uppdelningen – som författarna inte diskuterar tillräckligt – är ojämlikheten mellan könen, för det finns en stor skillnad mellan synen på kön i Japan och i Skandinavien. Bortsett från den invändningen, så håller uppdelningen igenom hela resonemanget.

Det går exempelvis att fastställa att en baby, född i ett av världens rikaste länder, USA, löper 40 procent större risk att dö under sitt första levnadsår än en baby född i ett av EU-områdets fattigaste länder, Grekland. Risken att dö är för ett barn i USA dubbelt så stor som för ett barn i Japan. Skillnaden i förväntad livslängd mellan ett barn fött i USA och Sverige är tre år, mellan Portugal och Japan över fem år.

positiv effekt av krigen

Men ojämlikhetens effekter är också synliga inom ett lands befolkning. Den självklara orättvisan är att de som tillhör arbetarklassen har att vänta sig ett flera år kortare liv än de som är akademiker. Det här kan inte bortförklaras, som många försöker göra, med skillnader i livsföringen. För det finns skillnader i förväntad livslängd mellan arbetarklassen i jämlikare samhällen och ojämlikare, inom samma land och mellan olika länder, samt under olika historiska perioder. Skillnaderna syns också i medelklassens förväntade livslängd.

En arbetare kan förvänta sig ett längre liv i de skandinaviska länderna än i USA. Men det kan en akademiker också. Så därför måste man söka sambandet någon annanstans än i klasstillhörigheten. Skillnader i förväntad livslängd är nämligen inte endast en klassfråga.

Den förväntade livslängden för både rika och fattiga invånare i Storbritannien ökade under de båda världskrigen med mellan sex och sju år, trots sänkt levnadsstandard, medan den mellan och efter krigen bara ökade med ett till fyra år.

Under andra världskriget tillgodosågs visserligen näringsbehovet via ransoneringskorten. Men det var inte fallet under första världskriget och den materiella levnadsstandarden sjönk under båda krigen. Under båda krigen rådde full sysselsättning och betydligt lägre inkomstskillnader – det var ett medvetet led i regeringspolitiken för att stärka samarbetet under krigsansträngningarna. Vid den här tiden höjdes exempelvis arbetarklassens inkomster med nio procent medan medelklassens inkomster sjönk med sju procent. Samtidigt halverades siffrorna för relativ fattigdom. Resultatet blev att kamratandan och den sociala sammanhållningen ökade, hälsan förbättrades och brottsligheten sjönk.

livsfarlig stress

En av de främsta orsakerna till skillnaden i livslängd mellan invånare i jämlika respektive ojämlika länder och samhällsmodeller är stress. Stress under en kortvarig period kan vara en positiv upplevelse. Men kronisk stress bryter istället ned den kroppsliga balansen. Resultatet blir negativt på en mängd olika sätt: ”då vi är stressade, deprimerade eller känner oss fientligt inställda är sannolikheten mycket större att vi drar på oss en mängd kroppsliga åkommor, inklusive hjärtsjukdomar, infektioner och snabbare åldrande.” Dessutom försvagas immunförsvaret och kan bland mycket annat leda till hämmad tillväxt hos barn, ägglossningsproblem hos kvinnor, erektionsstörningar hos män och matsmältningsstörningar hos alla.

Sambandet mellan ojämlikhet och ohälsa är kausalt menar författarna och deras uppfattning ”förstärks av den sammanhängande bild som framträder i forskning om industriländernas psykosociala determinanter och sociala hälsogradienter.”

Ett liknande mycket tydligt samband gäller för alla andra ohälsområden som sociala relationer, drogmissbruk, fetma, skillnader i utbildning, tonårsfödslar, våld, fängelsestraff och social rörlighet.

Jämlikhetsanden är rikt illustrerad med diagram och satiriska kommentarer. Den är pedagogiskt disponerad i tre tydliga avdelningar med formalia, fördjupning och slutledning. Texten gör dessutom intryck av att vara välargumenterad och gedigen. Flera av bokens diagram och argument finns också på en egen hemsida: www.equalitytrust.org.uk

Sammantaget gör allt detta att boken känns ganska torrt läroboksmässig – som en kursbok för gymnasiet där de ”häftiga” illustrationerna skall få studenterna att intressera sig för samhällsfrågor istället för att kasta suddgummin på varandra.

Jämlikhetsanden har blivit väldigt väl mottagen i såväl den brittiska pressen som i den svenska, framför allt av socialdemokraterna. Samtidigt har den sågats av liberalerna, vilket visar att de senare känner sig trampade på tårna. De resultat som Richard Wilkinson och Kate Picket kommit fram till strider ju mot liberalernas nära nog religiösa tro på ojämlikhetens välsignelse.

Richard Wilkinson och Kate Picket: Jämlikhetsanden. Karneval, 2009.

Joacim Blomqvist

Lämna en kommentar