I New York kan man både bli en del av staden liksom alla andra och samtidigt ha sin egen bakgrund kvar, skriver Jonas Sjöstedt i sitt avsked till invandrarkulturernas mecka.

Min frisör Gary är på många vis en typisk kille från New York. Han säger ”fogettaboutit” som en infödd Brooklynbo. Han har alltid slipsen löst knuten och en knapp uppknäppt i skjortan, en tandpetare i mungipan och nära till en spydighet och ett leende. Det är mycket attityd, men en skön och vänlig attityd. Han kastar sig ledigt mellan diskussioner om trafiken i Queens eller sista matchen för Mets eller Yankees i baseball. Jag frågade Gary var han var född.

– Tasjkent, sade han.

Liksom så många andra judar i det tidigare sovjetiska Centralasien så flyttade han till New York när den gamla unionen bröt samman. Nu bor judarna från Bukhara, Samarkand och Tasjkent i Queens och Brooklyn. De har sina egna stadsdelar, restauranger och affärer. Gary gav mig en del tips om hur jag kunde hitta bra ställen där.

Till New York har det alltid kommit nya grupper med invandrare, och de kommer fortfarande. De formar staden, de är staden. I våg efter våg formar de om stadsdelar. I Bay Ridge där svenskar och norrmän förut bodde finns idag gator dominerade av libaneser och palestinier. Italienarna i Bensonhurst blandas allt mer med kineser. I Yorkville finns bara spår – slakterier och restauranger – kvar av alla tyskarna som en gång dominerade stadsdelen. Nu bor – ja alla möjliga bor där. Man ser spåren av olika folk över hela staden.

Ibland uppstår ganska osannolika blandningar av etniciteter. I Jackson Heights hittar man indier, latinos från Colombia och Ecuador samt en hel del koreaner. I Astoria blandas greker och brasilianare plus en hel del slaver. I Crown Heights lever karibier och ortodoxa judar från Lubavitjsekten sida vid sida, dock med viss ömsesidig misstänksamhet. I mina kvarter bodde många judar, både ortodoxa och reformerade, men där bodde också många araber – såväl kristna som muslimer.

RIKT OCH BLANDAT

Det tog mig ett tag att få kläm på New York. Det första året vandrade jag runt i stora delar av staden, mest i Queens och i Brooklyn där jag trivs bäst. Manhattan har också mycket att erbjuda men delar av den stadsdelen är lite för snabba, lite för dyra och med lite för många turister och rika för att passa mig. Det blir vänligare och långsammare i andra delar av megastaden med nio miljoner invånare. Det första som slog mig var blandningen, den enorma blandningen av kulturer. Det andra hur dessa faktiskt samexisterar och ofta också möts. Det tredje den stora vänligheten, att du kan slå dig i slang med och prata med nästan vem som helst. Så är det ju inte riktigt i Stockholm eller i Helsingfors. Amerikaner, även de i New York, är sociala.

Det hänger nog ihop. Blandningen är så stor att det inte längre finns någon riktig norm för hur man ska vara förutom att man ska uppföra sig hyfsat mot varandra. Den som tror att andra är som man själv får snart problem, man måste vara mer öppen för att ta sig fram. Plötsligt blev de starka normer efter vilka man bedöms hemma i Norden, i allt från klädsel till uppförande och kulturella koder, mycket tydliga som kontrast. Som invandrare kan man bli amerikan, det är hela tanken med projektet. Men man kan aldrig riktigt bli svensk eller finländsk. Till och med barnen till våra invandrare, som bott i Norden hela sitt liv, får frågan om var de ”egentligen” kommer ifrån. I New York kan man både bli en del av staden som alla andra och ändå ha sin bakgrund kvar.

Idealiserande? Jo, jag kan själv invändningarna om rasism och klasskillnader som ofta är detsamma som etnicitet. De lågavlönade talar ofta spanska, de rika är nästan alltid vita. Men trots det finns också det andra där, blandningen, toleransen och i bästa fall det som kommer efter att vi slutat tänka i etnicitet. Då folk blandas, får vara de som de är och bedöms som sådana. Etnicitet kan också bli ett trubbigt begrepp efter någon generation. Vad är den vars farföräldrar var från Kina och Tyskland medan morföräldrarna var rutener och jamaicaner? Tja, amerikan och New Yorkbo kan man alltid vara. När det är som bäst blir det kreativt, tolerant och rikt på kultur.

KNEGARSTADENS SPÅR

I New York flockas världens rika, här finns hundratusentals miljonärer i dollar. En stor del av de andra i staden servar de rika. De lagar deras mat, stryker deras skjortor, tar hand om deras barn eller går ut med deras hundar. Som vanligt är de flesta inte rika. I grunden är New York en knegarstad. Här låg fabriker, slakterier och skeppsvarv. Du ser spåren av arbetarstaden överallt, men det mesta är borta och produktionen flyttad. Idag är det serviceyrken som gäller och spekulanterna på Wall street är stadens kungar. Men trots det lever mycket av knegarkulturen kvar. Det som så ofta beskrivs som just en kaxig New York-attityd formades av invandrarna och knegarna i de lite fattigare stadsdelarna.

När jag hade vandrat runt i stadsdelarna brukade jag ta med mig min fru, som inte hade samma tid att dröna runt, tillbaka till de favoritställen som jag hade upptäckt, ofta blev det restauranger. I New York finns det mesta från utmärkt georgisk mat via argentinska stekar till Chinatowns myller av ställen och ett enormt utbud av italiensk matkultur. Många för oss lite mer udda kök finns representerade som kinesisk mat från Guyana eller den uzbekiska koshermat som Gary rekommenderade. Den gillade dock inte min fru riktigt. Det enda som jag letade efter men aldrig riktigt fann i matväg var en bra ungersk restaurang. Men den finns säkert någonstans i staden där det öppnar och stänger fler än tusen restauranger varje år. Kanske måste jag flytta tillbaka till New York igen någon gång för att reda ut det hela.

Jonas Sjöstedt

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.