Ifall en spjuveraktig demon för fyra år sen hade viskat i mitt öra att mitt sociala umgänge vid decennieskiftet skulle ha reducerats till en tedrickande torsdagsstickklubb på en Arkhangelsks latitud, hade jag inte hånskrattat och sarkastiskt sagt ifrån att ”du är en stupid och obegåvad idiot till demon”, för jag hade gapskrattat.

Jag hade gapskrattat i en timme, skrattat och skrattat så jag hade trillat från stolen (som man enligt klichén gör när man skrattar sig tokig) och när jag väl hade repat mig aningen men ännu varit sugen på mera skratt hade jag ringt upp Minnette och bjudit henom på en Long Island Iced Tea till min lilla vita ask till lägenhet på Fabriksgatan, där jag då, för bara fyra år sen levde ett liv i fullständig frihet, (fast hur ska man beskriva frihet?) På balkongen hade vi skrattat och sjungit som Janis Joplin: Freedom’s just another word for nothing left to lose… och tänkt att om demonen en dag får rätt så kommer vi åtminstone alltid att behålla ögonkontakt via solen eller månen.

Men lika ljudlöst som solen och månen och Venus & Co. springer sina ärenden, tickar klockan sekund för sekund. Man vet aldrig varifrån klockan tar sina sekunder, men tickande sekunder slungade mig iväg till Island den första september år 2006. Och plötsligt finn-er jag mig gift och får en dotter som idag är litet på två, och som i slutet av mars – om jag stickar rabiat – ska få en tröja som på isländska går under namnet lopapeysa.

Jag hade aldrig börjat sticka om jag inte träffat Lina, en svensk knitaholic, som jag studerade isländsk grammatik med på universitetet under min första höst på Island. För något år sen, när hen visade mig sin stickblogg trodde jag på allvar att hen var galen. Jag visste att hen stickade mycket, att hen till och med stickar i bilen, men att upprätthålla en blogg där hen blott och bart skriver om sitt stickande framstår fortfarande som helt absurt för mig. Som att föra en blogg där man redogör för sina orkidéers komplicerade liv och inget annat.

Liksom alla människor med beroendeskap var Lina ända sen början fast besluten att försöka få mig att dela henoms mani genom att bjuda mig med på stickklubbar och efter ett drygt år gav jag med mig och stack sönder mina fördomar. Så en kväll, under vårvintern när min dotter var nyfödd, gick jag till Jamillas stickklubb på Njálsgata där jag i skräckinjagat tillstånd på grund av henoms fem katter, drack te och sakta började sticka på en tragikomisk filt. Inuti mig själv skrattade jag så mitt hjärta dansade capoeira (utanpå måste jag ha sett ut som den grinande Cheshirekatten som figurerar i Alice i Underlandet). Jag skrattade, och kände mig tvungen av ödet att göra det, för där satt jag ju och drack te och stickade bort en torsdagskväll på en Arkhangelsks latitud – även om jag också tror att katterna var med i spelet och gjorde mig nervös. Men med tiden vande jag mig vid katterna, och blev alltmer insatt i den konstiga aktivitet där man skapar något nytt genom att sticka hål i operfekta cirklar, om och om igen, dragande en tråd med sig från början till slut.

Med mitt aktuella lopapeysaprojekt deltar jag i ett fenomen som skvallrar om nån sorts nostalgisk hemlängtan till en jordnära kvinnlighet som dagens unga kvinnor verkar hysa. På Island ter sig denna nostalgi nästan överdimensionerad, speciellt nu, efter bankernas kollaps. Kreppan, som den ekonomiska krisen heter på isländska, tycks ha satt en geyseraktig fart på den isländska stickningsblomstring som bara är ett lokalt symptom på den gigantiska stickningsboom som sen början av 00-talet tagit den västerländska kvinnomedelklassen som gisslan. Enligt Kristín, som är en torsdagsklubbare, stickade ingen på Island för fem år sen, med undantag av de udda

lunnefåglar som uppenbarligen höll traditionen levande. Och nu när Island är ett land i kris, både vad gäller ekonomin och den nationella självkänslan, är efterfrågan på tradition, eller hefð, lika uppskruvad som efterfrågan på SUV:s var före oktober 2008. I den traditionella stickningen går Islands kvinnor idag i kollektiv terapi, där de bearbetar sina trauman från svunna tider av akut konsumtionshysteri genom att dricka ekologiskt nyponte snarare än Cosmopolitans, genom att sticka sina egna tröjor snarare än att slipa sina kreditkort på Prada, genom att åka till Mosfellsbær för att köpa garn direkt från producenten snarare än att flyga till New York över veckoslutet i brist på annat att göra. Med i dansen går även unga flickor som till och med överger sin trendiga fotograferingshobby och i stället fattar efter mormors gamla sticketui, för att sen sitta i en ring och enligt isländsk tradition hänge sig åt något berusande addiktivt.

En gång hos Jamilla på Njálsgata för två år sen, när jag stickade min otraditionella filt, lyssnade jag till ljudet av regnet som piskade mot fönsterrutorna och på den rasande vinden som löpte amok utanför. När jag riktade min uppmärksamhet mot vårt stickande tepartaj var det enda jag hörde en röst som viskande räknade maskor, ”rät avig rät avig rät avig”, ett bortschasande av en katt som lagt sig på ett mönster och mina egna tankar om livets underlighet. Efter en stund utbrast jag spontant att jag vågade svära på att det ute i världen fanns tusentals kvinnor som träskat ner sig så djupt att de försummar sina familjer och jobb på grund av stickning. Vinden fortsatte sin bärsärkagång.

Eftersom alla är som i trance koncentrerade på sina projekt; sina mönster, sina maskor, sina stickor och sitt garn, blir sättet att tala på ganska bisarrt på stickmöten. Lika ofta som plötsliga infall ibland avbryter långa stunder av tystnad, kan mållösa abysser ibland göra intrång i invecklade odysséer av svallande prat. Den sällsamma oregelbundenheten som omsluter pratet är oförutsebar, likt rytmen på en tvätterskas sång.

Det ligger en underbar frihet i att inte känna sig tvungen att tala alls på stickklubbar, utan bara lyssna och låta sig lockas med på slingriga vandringar i tilltrasslade persongallerier. Ibland gallopperar pratet iväg till ett kvickt fiasko på en islandshäst för att övergå i en töltande beskrivning av en dröm. Ibland springer en spontan förlossningsberättelse upp, varefter en stunds tystnad ingriper igen, kanske. Och det slår mig att detta prat som lever sitt eget oregisserade liv måste vara exakt det som den franska post-strukturalistiskt teoretiska feministen Luce Irigaray kallar le parler femme; ett omedvetet kvinnospråk som spontant uppstår när kvinnor ledigt umgås med varandra, men som upphör så fort det känns en vittring av en man. Hur detta kvinnospråk låter måste man tiga om (och bara le som Mona Lisa), för det är ett språk som endast existerar i sin kontext; det är ett språk kvinnor talar virtuost och impulsivt men som inte låter sig översättas till en metanivå.

Men jag tror att kvinnor som kurtiserar vid randen av ett nervöst sammanbrott representerar den språkriktigaste varianten, för ingen kvinna är en trankil Madonna.

Julia Kneževic´

är språkstuderande på Island

Julia Kneževic

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.