Nio jazzliv, sammanställd av litteraturvetarna och jazzspisarna Rolf Yrlid och Bo Everling, är en kärleksfylld hyllning till jazzens guldålder mellan 1940- och 1960-talen.
I Nio jazzliv lyfter redaktörerna Rolf Yrlid och Bo Everling fram nio legendariska jazzartister, även om de i förordet framhåller att de inte vill påstå att dessa nio var de främsta, utan att de snarare valt att satsa på intressanta texter som hittills inte översatts till svenska. Översättningarna är gjorda av Yrlid och Everling själva.
Ursprungstexterna är dels skrivna av erkända jazz kritiker som Nat Hentoff, Francis Davis och Mike Zwerin, men innehåller också alster av bland annat musiker och skivbolagsmänniskor. Framför allt är det här frågan om en underhållande bok. För den orutinerade jazzdiggaren kan texterna fungera som goda introduktioner till storheter som Charlie Parker, Billie Holiday, Miles Davis och Thelonius Monk. För den mer belästa jazzveteranen har boken i informationssyfte knappast hemskt mycket nytt att erbjuda, även om den innehåller en hel del intressanta detaljer.
Här finns både svepande (och ganska ytliga) resuméer över några artisters liv och karriärer, mer ingående texter om specifika skeenden och rent konstnärliga beskrivningar och upplevelser från möten, inspelningar och konserter. Bland annat får vi läsa om debaclet kring Lester Youngs armékommendering och påföljande fängelsetid, om förvirringen kring vem som egentligen kom på idén om att Billie Holiday skulle spela in sin mest kända låt ”Strange Fruit”, och huruvida hon alls förstod vad den handlade om, diskussioner om drogmissbruk, rasism och alkoholism, om stora egon i en sist och slutligen ganska liten jazzmusikervärld och om liv som inte riktigt blev så som det var tänkt. En av de vackraste texterna i boken är den argentinske författaren Julio Cortázars poetiska text om Thelonius Monks konsert i Geneve:
”När Thelonius Monk sätter sig vid pianot sätter sig hela salongen och ett kollektivt sorl av befrielse lyfter sig kort och koncist mot taket efter hans diagonala färd över scenen som har påmint en aning om en våghalsig fenicisk kustfarare ständigt beredd på att hamna på ett grund, och när det mörka honungsfärgade skeppet med sin skäggige kapten har nått hamn, möts det vid kajen Victoria Hall av hänfört införstådda fans med en suck som av vingar som upphör att slå när skeppsstäven har stannat. Nu blir det ”Pannonica” eller ”Blue Monk” och tre taggiga skuggor omger björnen när han börjar treva på tangenternas honungsgömmor och låter sina stora, godmodiga labbar kila fram och tillbaka mellan de förvirr-ade bina och ljudhexagonerna, och det har bara gått en minut och vi är redan fast i den tidlösa natten, Thelonius Monks urtida, delikata natt.”
Bokens utformning är både dess största behållning och dess akilleshäl. Som sådana är nästan alla de 19 essäerna/artiklarna välskrivna och mycket behagliga och underhållande att läsa. Problemet är att redaktörerna helt kallt har plockat upp några av sina favorittexter ur ett stort urval och satt in dem som sådana. Det korta formatet och de splittrade ämnesvalen gör att läsaren egentligen inte får fördjupa sig i någonting, innan nästa text komm-
er på. Det blir ofta antingen brottstycken ur artisternas liv eller schablonmässiga översikter, men inga mer djupgående analyser eller informationstunga partier.
Å andra sidan är texterna just på grund av formatet med flera skribenters kvalitetsalster koncisa, underhållande och stämningsfulla. Som läsare dras man oundvikligen in i en värld som existerat någon gång, och som fortfarande existerarar då vi sätter på en gammal knastrig vinylskiva med jazzklassiker. En värld som levdes i mörka rökiga jazzklubbar där kärleken till musiken och själen vänslades med whisky, heroin, brustna drömmar och rasism. En värld där ett enda solo kunde få allt runtomkring att försvinna och få lyssnaren att drömma sig bort, sjunka in i jazzens mysterium.
Janne Wass
Nio jazzliv, sammanförda av Bo Everling och Rolf Yrlid. Atlantis, 2009.
