Forskaren Hillevi Lenz Taguchi vill omforma tanken om förutbestämda normer, och istället uppmana barn att bli ”annorlunda i sig själva”.
Stereotypa könsroller i skolan kan leda till stora problem senare i livet, konstaterar professor Becky Francis i artikeln intill. Hur ska man då motverka stereotypifiering? Genusforskaren, docent Hillevi Lenz Taguchi som utbildar förskollärare på lärarhögskolan i Stockholm gav på seminariet ”Gender Awareness in Teacher Education” vid Helsingfors universitet några verktyg på vägen.
Grundproblemet ligger enligt Lenz Taguchi i de sociala normer enligt vilka barn uppmanas att passa in i olika förutbestämda fack. Som exempel lyfter hen fram Pippi Långstrump. Pippi ses över lag som något av en feministisk ikon, en självständig, passligt grabbig, men ändå omtänksam och varm person och som trots allt har en ”feminin” sida. Alltså en kvinnlig norm som flickor uppmanas att sträva efter. För mycket frigjordhet uppfattas som ”den liberala Pippi”, medan för mycket underkastelse leder till att man uppfattas som den spaka Annika i böckerna. För pojkar gäller det att bli sedda som Annikas bror Tommy, som är tillräckligt äventyrslysten för att vara maskulin, men ändå tillräckligt mjuk för att kunna umgås med flickor. Här är faran att bli för mjuk, vilket kan uppfattas som ”Nörd-Tommy” eller ”Bög-Tommy” – eller tvärtom för grabbig, då uppfattas man som bråkstake.
För att råda bot på de rigida uppfattningarna om maskulint och feminint lyfter Lenz Taguchi fram tre skolor. Den första kall-
ar hen för genuspedagogik. Genuspedagogiken är främst lärarcentrerad. Det gäller för läraren att i samröre med eleverna inte behandla dem olika på grund av kön eller sexuell läggning. Som exempel ska man till exempel inte presentera slöjd som ett alternativ främst för pojkar och handarbete för flickor. Eller låta pojkar busa mera än flickor. Genom att behandla alla elever på precis samma sätt hoppas man kunna bryta rolltänkandet. Problemet här är enligt Lenz Taguchi att eleverna försätts i en väldigt passiv situation och att lärarna dikterar villkoren.
Den andra skolan kallas för normkritisk pedagogik. Den normkritiska pedagogiken är språkbaserad och går ut på diskussioner med barnen. Här är tanken att barnen ska få lära sig och bli medvetna om vilka normer som existerar och kunna bryta sig ut ur dem. Problemet är att barnen på ett medvetet plan uppmanas att bryta sig fria från normerna och ändra sitt beteende. Om ett barn fortsätter att bete sig enligt en norm ses det som ett misslyckande.
Det som karaktäriserar båda de ovanstående exemplen är att de bygger på tanken om existerande normer. Normerna ska upptäckas, medvetandegöras och brytas. I båda fallen dikteras också villkoren från ovan och inte från barnens egna tankar och upplevelser.
Den modell som Lenz Taguchi själv är mest förtjust i är den interaktiva pedagogiken, där det inte så mycket gäller att bryta existerande normer, som att hitta sin egen nisch. Lenz Taguchi talar om att man måste låta barnen bli ”annorlunda i sig själva” i motsats till ”annorlunda än någon annan”. Tanken är att ens identitet uppstår i samband med ens handlingar. En flicka som gillar att klättra i ställningar blir ”Klätterställningsflickan” och en person som cyklar blir ”Cyklisten”. Läraren bör ge eleverna olika möjligheter att forma sin egen identitet utan att diskriminera på grund av kön eller andra variabler. Barnet ska inte behöva identifiera sig som pojke, flicka, heterosexuell, homosexuell etc, utan som en person med olika intressen och unika drag.
Janne Wass
