Vissa hävdar att man inte får säga det högt, för då blir det bara värre. Det tjänar vissa politiska intressen att de allt fler människor som lever under fattigdomsgränsen tystas av skam. För det är fortfarande en skam att vara fattig och nyfattigdomen sprider sig i takt med att välfärdssamhället monteras ner. Lite så där diskret med små, små steg i taget sker nedmonteringen.
Nedskärningarna motiveras med att alla måste vara med och betala oss upp ur den ekonomiska krisen som förorsakas av kasinoekonomins vilda spekulationer. Därför, just därför måste vi fortsätta att lika ivrigt streta emot. Ta bort skammen och misstänkliggörandet av fattigdom, tala ut, skapa förebilder och berättelser. Alla med dåliga tänder är inte missbrukare. Dålig tandstatus håller igen på att bli en skrämmande tydlig klassmarkör. Vi vet alla att antalet barn och vuxna som lever under fattigdomsgränsen har ökat i både Sverige och Finland. Vi är många snutt- och projektjobbande akademiker också inom forsknings- och kulturvärlden som har allt svårare att få månadsinkomsterna att räcka till trots att vi jobbar på så hårt vi kan. Det är lätt att säga att pengar inte betyder något om man har så man klarar sig. Det är lätt att starta en blogg om sitt köpfria år om man redan i princip har allt man behöver. Alla som fått känna på hur det är att vara utan pengar en lite längre tid vet att när man är pank, då betyder pengar allt. Precis allt. Mat, värme, kommunikationer, fritidssysselsättningar, allt är helt beroende av slantar i fickan. Det kan komma som en chock om man vant sig vid en helt annan livsstil. Människan är visserligen bra på att anpassa sig, men det kostar på och det drabbar lika skoningslöst barnen i vårt samhälle.
Det är otroligt påfrestande att varje dag, varje timme behöva oroa sig för mat på bordet, nya gymnastikskor, pengar till klassresor, telefon och mediciner. I skolvärlden blir det allt vanligare att det på skoltid ordnas aktiviteter som kostar. Visserligen finns det på alla skolornas frilufts- och temadagar aktiviteter som är gratis, men konstigt att det alltid är samma lilla grupp elever som älskar att gå ut och gå, istället för att rida islandshäst, köra go-cart eller paddla kajak. Också klassresorna kostar nuförtiden, inte bara i form av bullbakning och lottpengar, i många skolor skall det betalas in en viss summa pengar varje termin till klasskassan. Det krävs mycket mod av den förälder som vågar ifrågasätta sådant och stämplas som snål och missunnsam.
Efter varje skollov skrivs det uppsats eller samtalas i klass om vad eleverna gjort under lovet. Många lärare idag är lyhörda och har takt och förstånd att med eleven glädjas över skogsutfärder, biblioteksbesök eller i bästa fall en dag i simhallen, ändå jämför barnen sig med varandra och tävlar om vem som reste längst bort på sportlovet. Det är inte så konstigt att en hel del fantasiresor fabuleras fram av den elev som hängt hemma i kvarteret hela lovet. För den kämpande, men blinda medelklassen verkar det vara omöjligt att föreställa sig att det finns barnfamiljer som inte har råd att gå till frisören och köper alla sina kläder på secondhand.
Den ytliga positivt-tänkande vurmen breder ut sig som en kletig jordnötskräm över vår kultur och verkar ibland få de mest rörliga intellekten att helt kärva ihop. Tro på dina drömmar! Tänk dej frisk! Allt är möjligt! Med dagliga positiva affirmationer blir du rik! Detta är inget annat än opium för det folk som lärt sig tro att fattigdom är deras eget fel. Om du inte lyckas är det för att du inte tror eller drömmer tillräckligt mycket, för arbeta mer än du redan gör kan du inte.
Katarina Gäddnäs
