Jag kliver in i en offerritual. Våldsamt utlämnade objekt lägger upp sig på sidorna. I Darling River undersöker Sara Stridsberg den manliga blickens rov och barnets förutbestämda öde.
Sara Stridsberg har gjort sig känd för sina intertextuellt präglade verk, i de två föregående romanerna har verkliga personer stått som förlagor för fiktionen. Debuten Happy Sally var en fiktion kring Sally Bauer som simmade över Engelska kanalen 1939, och Drömfakulteten, som bland annat fick Nordiska rådets litteraturpris, var en berättelse kring Valerie Solanas som skrev SCUM-manifestet och sköt Andy Warhol.
Denna roman tar däremot avstamp i en redan från början fiktiv karaktär. I Darling River utmejslas Dolores, den förpubertala flickgestalten i Vladimir Nabokovs klassiker Lolita som utkom på 50-talet. Men när Dolores i Lolita enbart beskrivs genom huvudkaraktären Humbert Humberts ögon så får hon här sin egen röst. Här ställer Dolores frågorna som hon aldrig ställde i Lolita. Hon blir en aktör med rätt till tankar och framförallt sorg.
Romanens underrubrik ”Doloresvariationer” fångar projektet mycket koncist. Här ges röst åt Dolores potentiella öden. Vi släpps in i flera potentiella ”Lolitors” huvuden. Perspektiven som Stridsberg växlar mellan ger Dolores nytt liv. Vi möter henne i rollen som de olika varianter hon hade kunnat vara. Vi möter en människa istället för en fetisch. Smidigt använder sig Stridsberg av faktiska detaljer ur Lolita för att måla upp sina egna versioner. Dessa pusselbitar: tennisspelandet, jukeboxen, bilturerna, klänningarna etc. skapar ett samspel mellan Nabokovs och Stridsbergs texter.
Fyra olika spår löper parallellt genom Darling River. I ”Den dödas bok (Dolores)” får vi Stridsbergs version av vad som hände med Lolita efter att Nabokov övergav henne. I det påhittade förordet till Nabokovs roman nämns bara i förbifarten att Lolita dog i barnsäng. Sara Stridsberg ville ge Lolita en avslutning, fylla i tomrummet som uppstod efter att vi för sista gången möter Lolita som nygift, gravid och utfattig. Vad händer mellan det och döden? Vi får följa med Dolores i bilturen upp till Alaska. Vi får följa med henne ända ner i barnsängens blod.
I ett annat spår, ”Darling River (Lo)”, möter vi Lo – ett förvuxet flickebarn med en kropp som tagit över, en förändring bortom kontroll. Lo har överlåtit sin röst åt andra. Kör runt i bilen med sin far, lägger sig vid flodkanten och låter sig utnyttjas av man efter man. Hon lever i ett ständigt rus av socker. Kroppen sväller av det söta. Hennes barnklänningar spricker i ryggen, hålls ihop av säkerhetsnålar. Hon är vuxen men instängd i ett barns huvud.
Nabokovs apa
Nabokov skrev i efterordet till sin Lolita att fröet till hans berättelse såddes i något så apart som en tidningsartikel om en forskare i Paris som försökte få en apa att rita en teckning. Medan denna forskare inte ens omnämns i Lolita får han här sin helt egna berättelse – ”Jardin des Plantes”, ett tredje spår i boken. Stridsberg ville skriva den berättelse som Nabokov förmodligen ljög om – ingen har kunnat hitta den tidningsartikel han syftar på. Darling River gräver i denna påhittade källa, förverkligar den, kopplar samman den med versioner av Dolores.
Bokens sista spår ”Ur moderkartan” skildrar en mor på flykt. Från vad vet vi inte. Vi möter henne märkt, besudlad, påverkad. Hon flyr i sin bil, flyr med ett nyförvärvat flygcertifikat, flyr över landsgränserna. Just detta är centralt i Darling River. Vad är en mor utan sitt barn? ”En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros” är svaret som ges. Dolores letar efter sin (döda?) mor. Lo vet inte var hennes mor är. Forskaren substituerar den bortrövade apans mor samtidigt som han själv verkar söka efter en modersgestalt i apan samt i den prostituerade kvinna som han förälskar sig i. Det här utgör stommen för romanen: ett sökande efter berättigande, omvårdnad, vördnad – men inget finns att finna. Gestalterna i boken är tröstlösa, utnyttjade, utlämnade till världen.
Darling River är en dystopi om kvinnan utan framtid, barnabärandets skam – att föda in någon i den här världen, om kvinnan som inte upphör att vara barn, om härskande män och fadersgestalter med blanka ansikten. Det är en framförallt mörk berättelse som inte lämnar mycket hopp kvar hos läsaren.
Darling River rör sig i ett skitigt ödesomlopp. Det öde som kan tyckas vara predestinerat från Nabokovs gestaltning av Lolita får här en chans att omskrivas. Trots det är Lolitas, kvinnans, öde låst, hon är dömd till mörker. Karaktärerna är fullkomligt utlämnade till fördömelse. Skogen brinner, molnen letar sig in överallt, floden är en svart sörja, klänningar skjuts sönder, kroppen läcker bruna vätskor, djur körs över som i en lek, en prostituerad kvinna försöker dölja att hon är nyförlöst, en apa hålls under vatten i sin bur så länge att hon ber om nåd. Darling River sänker ner karaktärerna i svart olja. De drunknande Doloresvariationerna sväljer lungorna fulla. Det är hopplöst, ändå så vemodigt vackert som när kvinnan som är allt för långt gången aborterar sitt barn: ”På arbetet har hon bomullstussar instoppade i behån och en frottéhandduk mellan benen. Hon skrattar mot gästerna som hon inte gjort förut. Hon skrattar som någon som just kommit levande ur en bilkrasch. Överdrivet, malplacerat, vid fel tillfälle.”
Sara Stridsberg: Darling River. Bonniers, 2010.
Matilda Södergran
