H. P. Lovecraft är en av de där kultkändisarna som delar in världen i två läger. Antingen har man aldrig hört talas om honom eller så bryr man sig inte, och så finns det vi, de invigda. Om du tror att det konstiga tredje ordet i rubriken är ett tryckfel så hör du inte till oss.
Pulpförfattaren Lovecraft som skrev sina genreskapande skräcknoveller under det tidiga 1900-talet har en totalt oefterhärmlig stil med så bombastiska och högtflygande beskrivningar av utomvärldsliga fasor att hans texter blir en parodi på sig själva. Samtidigt håller han på något obegripligt sätt stilen. Resultatet blir en febrig, demonisk skildring av ett tomt världsallt där det enda som skyddar mänsklighetens sköra intellekt från total förintelse är dess ignorans och förmåga att blunda för kosmos fasor. Och ingen, ingen alls, har någonsin kunnat imitera honom utan att det blivit jättefånigt.
Karl Johnsson är en av många som inspirerats av Lovecrafts berättelser och som försökt sig på det vanskliga att göra ett eget tillägg till hans mytologi, men den här gången i serietidningsformat. Och resultatet, ska jag säga er, är inte alls illa.
Mara från Ulthar utspelar sig i en av Lovecrafts drömstäder, som har drag av Tusen och en natt och som befolkas av tusentals magiska katter. Mara är en flicka vars far säljer slavar åt otäcka handelsmän, som anländer till staden i svarta galärer och vars behov av slavar är omättligt. En dag försvinner Maras far spårlöst, men med hjälp av en kattklan lyckas Mara spåra handelsmännen till deras hemvist på månens mörka sida, och ger sig iväg för att reda ut vad som har hänt honom.
Karl Johnssons uttrycksfulla tuschteckningar av vindlande gator och orientalistiska landskap under van Gogh-aktiga virvlande stjärnhimlar förmedlar verkligen känslan av ett utomjordiskt landskap. Dialogen är uppstyltad på just det sätt som den får vara i episka fantasyäventyr, och handlingen förs framåt med schyssta actionsekvenser där katterna och Mara slaktar olika degenererade satansdyrkande missfoster. Johnsson lyckas till och med förmedla en kuslig och suggestiv bild av avgrunden mellan världarna där handlingen utspelas.
Det är en riktigt hyfsad serie, Mara från Ulthar. Berättelsen bäddar för en uppföljare, och personligen är jag i alla fall intresserad av att veta hur det gick sedan.
Men jag har en invändning. Som gammal Lovecraftfanatiker tycker jag det är ett stilbrott att låta någon över huvudtaget möta gudar som Nyarlathotep, Det Krälande Kaoset, utan att förlora liv och förstånd totalt. Alla borde ha dött på slutet, utom kanske en som skulle ha satt sig ner och skrivit en dagbok för att sedan slitas sönder av någon kosmisk fasa. Lyckliga slut hör liksom inte hemma i Lovecrafts världar.
Karl Johnsson: Mara från Ulthar. Kolik Förlag 2009.
Lasse Garoff
