Detta nummers pärmbildskonstnär Markus Åström är utan tvivel vad man kunde kalla för tvärkonstnärlig. I hans händer kombineras fotografi, video, installationer, skulpturer och teckning. Själv säger han att han gillar att treva i det okända.
Markus Åström ser ut som en blandning av en mc-knutte och en sotare då han vandrar in på krogen Base i centrum av Helsingfors med sina kännspaka polisonger och en svart mössa på hjässan. Också hans konst har en viss maskulin grovhet och rättframhet. Främst har han under den senaste tiden sysslat med skulpturer och installationer, men som så många andra började han med måleri.

– Jag blev trött på måleriet i konstskolan. Jag märkte att jag var tvungen att kämpa så hårt med tekniken för att få det att se bra ut att det förlorade sin charm. När vi började med skulpturer insåg jag att jag hade mycket lättare att skapa tredimensionellt.

Det som slår en då man bläddrar genom katalogen av Åströms arbeten är diversiteten. I bagaget finns videoinstallationer, träskulpturer, fotografier, masker, tekniska byggen och ljusbaserade installationer. Ofta verkar skulpturerna hastigt hoprafsade och enkla, men ju närmare man tittar, desto fler detaljer uppenbarar sig. Åström har dessutom en förmåga att genom enkla former och nyanser antyda en sinnesstämning eller en tanke som blir djupare ju längre man iakttar konstverket. Bland annat får vi se en jättelik människofigur av grovt tillyxat trä med en lysande mage som står och hänger inklämd i ett alldeles för litet galleri, orkidéer av stål, fotografier av en mystisk maskklädd figur som gömmer sig i skogen. Konstverken ger på samma gång en känsla av distans och nästan smärtsam intimitet. Som om man bjöds att genom ett nyckelhål spionera på något det inte är meningen att man ska se, eller som om Åströms skulpturer resignerat och till slut valt att blotta sig själva i sin eländighet. De är som bleknade ögonblickbilder ur en skalle full av halvfärdiga, förvirrade tankar.

Känslan viktig

Själv säger Åström att han drivs av en ständig nyfikenhet att prova på nya saker. Speciellt nya material att arbeta med.
– Ofta vet man inte hur slutresultatet kommer att bli innan man har börjat jobba med materialet. Med skulpturer är ju utmaningen att det ska se bra ut och vara intressant oberoende av från vilket håll man tittar. Jag minns hur frustrerande det kunde vara då vi i skolan började med att forma lera och man insåg att man inte kan stöda fingrarna bakpå lerklumpen medan man formar framsidan, för då skapar man avtryck på baksidan som inte ska vara där.

Intresset för skapande har funnits där sedan barnsben. Tecknandet har alltid varit viktigt för Åström och han har också periodvis lyckats skaffa sig en biinkomst genom att göra illustrationer till olika tidningar och tidskrifter, bland annat Ny Tid. Att syssla med konst är för Åström också ett slags terapi, nästan.
– Mycket av det jag gör är sådant som jag egentligen inte förstår innan det är klart, säger han och tar en klunk av sin öl. Han menar att han själv inte gillar att överanalysera saker och ting, det viktiga är att uppleva och känna.
– Det är lite som min inställning till musik. Musik är en jättestor del av mitt liv, men jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av texterna i musiken.

För en person som inte sätter så stor vikt vid ord och text, talar Markus Åström överraskande noggrannt. Ofta får jag vänta länge innan han svarar på en fråga och han avbryter sig flera gånger mitt i meningen för att leta reda på rätt ord för vad han menar. Många av hans konstverk föds i det undermedvetna och Åström har också i sina verk försökt utforska det som ligger bakom det medvetna. I ett av sina konstverk lät han det undermedvetna representeras av en figur iklädd kamouflagedräkt som gömde sig i skogen. En metafor, kunde man tänka sig, för något som man vet att finns där, man kan höra rasslet i gräset, kanske se en rörelse i ögon-
vrån, men då man försöker upptäcka vad det är, är det borta.
– Det var en ganska kuslig upplevelse. Jag hade själv klätt ut mig i kamouflagedräkten och smög omkring i skogen. I ett skede kom det en kvinna med en hund gående på vägen bredvid – och hunden blev alldeles galen och började skälla då den inte kunde se mig. Till sist måste jag ta av mig kamouflagehjälmen så att de skulle se att det bara var jag som kröp omkring.

Heraldik nästa

Ett klassiskt fall av då livet efterapar konsten, alltså. Åström medger att många av hans konstverk ofta blir ganska mörka då de nuddar vid det undermedvetna.
– Inte därför att mitt undermedvetna skulle vara mörkt, skrattar han ändå.
– Men det är ju ofta ganska skrämmande att utforska det okända.
Då vi träffas har Åström nyligen varit på guidad rundtur i Riddarhuset, den finländska adelsborgen. Nu har han inte snöat in sig på adelshistoria, utan familjevapen. Nästan upphetsat berättar han om sin fascination för heraldik och blasonering – om de strikta reglerna för hur vapen ska se ut, som ändå i slutändan kan tolkas med ganska stor frihet av en konstnär. I detta ämne faller jag slutgiltigt av kärran och väntar i stället med spänning på nästa utställning.

Janne Wass

Lämna en kommentar