Psykisk sjukdom formas i växelverkan med sin tid.

”Psykiatri är i vardagen en ahistorisk verksamhet. Jag förundras över detta ofta, hur lite man ser till kontexten av det vi gör, vad bakgrunden till en praxis är”, skriver Tove Hertzberg i sin text på sidan 5 i denna tidning.

Men det är förstås inte bara de psykiatriska praktikerna som har en historia. Också våra sjukdomar, känslor och upplevelser har sina historier, liksom deras uttryck och det språk som vi griper tag i allt detta med.

”Tiden är vårt hem”, skriver den svenska idéhistorikern Karin Johannisson i inledningen till sin betraktelse över melankolins historia, Melankoliska rum, som kom ut 2009. ”På både individuell och kollektiv nivå ingår känslorna i kulturella sammanhang. Olika tider accepterar eller förskjuter olika känslor och olika uttryck för känslor. Känslor formar sig också i de mönster som samtiden bekräftar.” Därför kan till exempel melankolin se drastiskt olika ut under olika tider. Därför har också enskilda känslouttryck, såsom tårar, vitt skilda innebörder under olika tider, från socialt förväntade uttryck för ett förfinat själsliv till besvärande tecken på bristande självbehärskning. Därför är också det sjuka och det friska flytande kategorier när man talar om människosjälen.

Svart, grå, vit

Melankoli är inte det samma som vi idag avser med depression. Depressionen är det som melankolin blev när den annekterades av den medicinska vetenskapen, menar Johannisson. ”Den saknar melankolins mångtydighet och existentiella karaktär.” Men likväl kan vi spåra många av den moderna depressionens utmärkande drag genom melankolins skiftande historia.

Den förmoderna melankolin, vanlig i beskrivningar av melankoliska tillstånd ännu på 1700-talet är bipolär, spektakulär och utlevande. Den här varianten kallar Johannisson för svart melankoli, ett tillstånd som man ända sedan antiken föreställde sig som producerat av ett övermått av svart galla. Den förknippas med en omättlig hunger och kraftiga självförvandlingar: melankolikern upplever att han förvandlas till varg eller att hans kropp är gjord av glas.

I början av 1800-talet, med romantikens föreställning om det ensamma skapande geniet odlas en ny form av melankoli fram, med en ny repertoar av känslor. Den här moderna melankolikern drar sig inåt och blir självreflektiv, inte så mycket utstött som frivilligt tillbakadragen, betraktande och klarsynt. Också den fysiologiska beskrivningen förändras och de svallande kroppsvätskorna ersätts av ett känsligt nervsystem, ofta avbildat i tidens anatomiska kartor. Den här melankolins färg är grått.

Närmare vår egen senmoderna tid är melankolins renodlade uttryck tomheten, det vita. Den är frihet från både moral och känslor, men samtidigt en längtan efter känsla och beröring; den är desillusionerad, tätt sammanslingrad med konsumtionssamhällets krav på omättligt begär, att utgående från ett intet köpa sig en identitet. ”Den bygger inte på att individen är avskärmad från ett autentiskt jag; den ifrågasätter själva föreställningen om något autentiskt att bota sig med.”

I de här skiftande ramarna placerar Johannisson in en rad begrepp som varit bärare av olika aspekter av melankolins breda register: sensibiliteten – 1700-talets överkänslighet som klassmarkör, acedia – munkens, akademikerns och den tänkande människans leda, hysterin – det sena 1800-talets modediagnos, ennui – den unge Werthers baneman, insomnia – vår tids gissel som kanske uppstod först i och med industrialiseringen då ett tidigare sömnmönster bröts.

I det förindustriella samhället, berättar Johannisson, var det vanligt att sömnen delades in i två pass. Den första sömnen präglades av kroppens utmattning efter dagens arbete. Kring midnatt kunde man vakna och tillbringa några timmar i vakenvila, då man kanske gick ut en sväng, rökte pipa, pratade med sin sängkamrat eller hade samlag. Därefter kom den andra sömmen som varade till morgonen.

Ganska angenämt kan man tro, jämfört med det tillstånd i vilket Max Weber, efter sitt sammanbrott vid 34 års ålder, vankar omkring på nätterna, jagad av ”demoner”, och smygäter stora mängder ost ur skafferiet.

En av rikedomarna i boken är Johannisons användning av illustrativa anekdoter ur kända personers liv och slående historiska detaljer. Men hon tappar aldrig bort sig i kuriosa, utan gör det också väldigt klart att uppsåtet med boken är samtidskritiskt.

Ett produktivt lidande

Melankolin, betonar Johannisson, är ända sedan antiken förknippad med ovanlig kreativitet; den har ”en dubbel innebörd av sjukdom och upphöjd klarsyn”. 1700-talets sensibilitet, liksom 1800-talets nervositet var privilegier som bäst kom till uttryck hos de högre klassernas manliga representanter. Den manliga melankolin var en smärtsam men produktiv dimension av det mänskliga.

Den kvinnliga melankolin, liksom de olika uttrycken för de lägre klassernas själsliga illamående har genom historien beskrivits i drastiskt annorlunda termer. Den melankoliska kvinnan är galen, irrationell och potentiellt hotfull, en som omyndigförklaras och spärras in. De lägre klassernas förmåga till själsligt lidande har ända in på 1900-talet ifrågasatts eller negligerats, bland annat med hänvisning till att deras nervsystem inte är lika utvecklat och således inte lika ömtåligt som de högre klassernas. Melankolins historia bekräftar också erfarenheten ”att när en diagnos byter kön (från manligt till kvinnligt) eller klass (från högre till lägre) degraderas den och tappar status”. Melankolin, representerad av den utvalda mannen byts med tiden ut mot depressionen, representerad av den namnlösa kvinnan.

Själva sättet att tala om själslig sjukdom och hälsa, förr som idag, framträder som ett oemotsägligt maktredskap som lätt kan dölja sig bakom en slöja av vetenskaplig objektivitet.

Melankolin har genom historien inte bara varit produktiv för individen, utan också ekonomiskt luckrativ. När man idag förfasar sig över läkemedelsindustrins massiva vinster på det växande bruket av antidepressiva mediciner, är det gott att veta att handeln kring psykiskt lidande inte är någon nyhet.

”Många tjänade på nervositeten,” skriver Johannisson med hänvisning till sekelsskiftet 1800–1900. ”Upphöjd till kulturtillstånd var den lönsam för en rad intressenter på jakt efter nya marknader: läkare, hälsoapostlar, vårdproducenter och den nya läkemedelsindustrin. … Behandling av ömtåliga nerver blir ett konsumtionsmönster.”

Omvänt är psykisk sjukdom något man måste ha pengar för att ha råd med.

”Det finns inget tröstlösare än en obemedlad nervös man”, skriver en läkare som Johannisson citerar. ”Vart ska han vända sig för att bli hjälpt? Har han något annat att gripa till än självmordet, när ångesten tar överhand?” Året är 1940, men tanken är bekant från vår egen tid. För de rika finns det privata terapier och kurer, bättre mediciner, en släkt som betalar räkningarna och tar hand om det praktiska under konvalescensen. Inte ens välfärdsstaten har kunnat erbjuda trygghet och värdighet åt den som är både fattig och psykiskt sjuk.

Samma dag som jag skriver det här läser jag i dagens Helsingin Sanomat att ett FPA har krävt att unga personer tar mediciner, även att de prövar flera olika sorters mediciner, innan psykoterapi beviljas. Ska man alltså ha råd att bekosta privat terapi för sitt barn om man önskar att han ska få professionell hjälp med att ta sig ur en depression utan psykofarmaka?

Och varför är det här upprörande? Inte nödvändigtvis för att det är något fel på de mediciner som erbjuds, eller för att kravet eventuellt är olagligt. Snarast för att villkoret framstår som en form av våld, för att psykofarmaka åtminstone i mitt medvetande inte är jämförbart med insulin för diabetiker eller antibiotika vid infektioner. Samtidigt kan man minnas att också den här praxisen, jämte mitt instinktiva motstånd, kan skrivas in i melankolins mångskiftande historia.

Orden och verkligheten

När nya diagnoser introducerats genom tiderna har de alltid dragit till sig lämpliga bärare, ibland i mängder. På 1890-talet fanns det fuguerer, personer som uppenbarligen omedvetet gav sig ut på långa tvångsmässiga vandringar. I vår tid finns det en stor mängd barn med ADHD eller Aspergers syndrom. Också det melankoliska registrets olika kulturellt betingade skepnader har korrelerat med en utbredd förekomst av passande fall. Men vilken är då den psykologiska verklighet som gömmer sig bakom de skiftande föreställningarna och uttrycken? Johannisson antyder att på det här området är dikotomin mellan föreställning och verklighet, liksom den mellan natur och kultur, alltför grova redskap.

”Slentrianmässigt har känslor betraktats som äkta bara i relation till en psykologiskt definierad grundrepertoar. Men känslor är verkliga också som producerade av kulturen – av tiden, normen och gruppen – det gäller för 1700-talets sensibilitetskultur likväl som för 1800-talets kontrollkultur eller dagens begärskultur; alla pekar ut en bestämd känslokod som den ’naturliga’.”

Både det som är sig likt och det som är nästan intill oigenkännlighet olikt i historien skapar orienteringspunkter i nuet. ”Förbluffande likheter kan skrapas fram mellan nervositet 1900 och stress 2000 som känslomässiga reaktioner på hög samhällelig förändringstakt med just trötthet som nyckelsymtom.” Mångt är lättare att få syn på i retrospektiv: hierarkier, maktbruk och rena missförstånd. Vi kan gå till en läkare och få en diagnos, men vad den diagnosen betyder i en vidare kulturell ram får vi knappast reda på vid samma besök, eftersom svaret på den frågan i viss bemärkelse ännu inte finns.

Med andra ord kan vårt illamående inte överlåtas vare sig åt psykiatrin eller självhjälpslitteraturen. Här finns begreppsligt arbete att göra för var och en, inte minst i dialog med en rik tradition av historisk forskning, humaniora och litteratur.

Karin Johannisson: Melankoliska rum.  Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid.Bonniers 2009.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.