Kanske det har att göra med perspektiv, men det verkar som om det skett fler katastrofer under 2000-talet än t.ex. under 90-talet. Det gäller åtminstone på nationellt plan. Tsunamin drabbade många familjer i Finland, några år senare utbröt skottlossning först i en skola i Jokela och ett knappt år senare i Kauhajoki. Senast blev flera människor skjutna i Alberga. Tragedierna har följts av intensivt arbete med de anhöriga, vittnen och andra som berörts av det skedda.

Många olika aktörer har engagerat sig i arbetet, bl.a. kyrkan, röda korset och olika föreningar har ingripit utöver kommunernas hälsovårds- och socialmyndigheter. Politiker har beklagat sig och stiftat nya lagar, lovat förbättring. Naturligtvis slås det hela upp stort i pressen, också psykologer som tillfrågas om reaktioner och råd har blivit ett återkommande fenomen. Folk tycks vara medvetna om att de kan söka hjälp hos professionella hjälpare, använder sig av det som erbjuds och många har också dragit nytta av stödet.

Ett motsvarande mediefenomen dök också upp i samband med jordskalvet i Haiti, vi fick läsa många rapporter om hur traumatiserade människorna var efter skalvet. Vem skulle inte vara det när en hel stad och alla dess innevånares liv slås i spillror. Haitis 380 000 föräldralösa barn fick säkert rikligt med nytt sällskap. Och alla vill hjälpa, utöver de stora organisationerna har en massa frivilliga ställt upp, alla från sin egen utgångspunkt och med sina egna motiv. Många människoliv har räddats och en tillstymmelse till vardag har kanske skapats på sina ställen. Småningom minskar kalabaliken och gamla problem börjar dyka upp bland de nyare.

I en artikel på New York Times hemsida publicerad den 19 mars 2010, beskrivs omständigheterna på Mars and Kline, Haitis enda akutpsykiatriska sjukhus, ett par månader efter jordskalvet. Situationen är katastrofal, sjukhusets knappa resurser har naturligtvis drabbats av jordskalvet. Många av de patienter som kommit tillbaka är oroliga och aggressiva och en del av dem hålls inlåsta för säkerhets skull. Det har också kommit en del nya patienter, bl.a. jordskalvschock är vanligt. I det tillståndet uppfattar patienten att marken skakar hela tiden och det förorsakar hjärtklappning och smärtor i bröstet.
Med DSM-IV eller ICD 10 i hand kan vi säkert konstatera otaliga fall av posttraumatiskt stressyndrom. Klara överspändhetssymptom, återupplevelsesymptom och att man undviker att gå in i byggnader, (= undvikandesymptom). Dessa borde kanske vårdas? Problemet, vilket artikeln på NYT:s hemsida låter oss veta, är att det fanns 15 psykiatrer på hela Haiti innan jordskalvet. Det är inte mycket på en befolkning på drygt 9 miljoner. Det är helt klart att behovet är enormt, men det man inte lyckats enas om är vad som kunde tänkas vara en bra intervention.

En av de mest aktiva kritikerna av diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, och traumaperspektivet inom den internationella nödhjälpen, är Patrick Bracken. I sin artikel Hidden Agendas: Deconstructing Post Traumatic Stress Disorder riktar han en bredsida mot tre grundantaganden inom traumadiskursen. Enligt Bracken utgår denna från ett individualistiskt, intrapsykiskt perspektiv där de kollektiva aspekterna av lidande och överlevnad underbetonas. Han hävdar vidare att man gör ett misstag då man utsträcker västerländska psykiatriska kategorier till att omfatta andra kulturer som har ett annat språk för det mentala och andliga. Det innebär också att västerländska terapiformer, med talet som medel och insikt som mål, kan vara helt olämpliga i andra kulturer och situationer. Då traumadiskursen är dominerande kan den också komma att underminera andra sätt att handskas med lidande. Då t.ex. kritiken av samhällets överpsykologisering i Älkää säätäkö päätänne, redigerad av Marko Hamilo, förefaller ytlig och rätt banal, känns Brackens kritik som en väsentlig öppning och möjlighet att se på hela traumadiskursen ur ett lite annat perspektiv. Bracken fördömer inte heller traumadiskursen kategoriskt, men påtalar de etiska och politiska risker som finns dolda i traumadiskursen, liksom i allt annat nödhjälpsarbete.

Ferdinand Garoff

Lämna en kommentar