Teater 90°s föreställning Godhet är är ett praktexempel på hur man kan koka soppa på en spik. I ärlighetens namn måste det sägas att utgångsläget, tre monologer om godhet, i vanliga fall skulle få mig att gäspa högt och gå och se en annan föreställning istället. Men sätt till tre goda skådespelare, intressant regigrepp och en så ovanlig skådeplats som Botaniska trädgårdens växthus i Helsingfors, så får man i stället något riktigt intressant.

Teater 90° har beställt tre monologer om godhet av tre framstående skribenter både på finska och svenska. De personer som svarat positivt på förfrågan är Emma Juslin, Antti Nylén och Tuomas Timonen. Gruppen har sedan under regissör Anna-Mari Karvonens ledning övat på olika ställen i staden där de tänkt sig att godhet kunde trivas och frodas. Till sist föll man för botaniska trädgården, ett intressant och överraskande välfungerande val.

Om vi börjar med det negativa, så är två av tre texter malplacerade. Det är egentligen bara Emma Juslins monolog som lika mycket behandlar vårt samhälles inställning till åldrande som godhet, som håller på ett rent dramaturgiskt plan. Robert Kock i vita långkalsonger gör också ett strongt jobb med den personliga texten och lyckas på ett snyggt sätt balansera mellan humor och allvar.
Tuomas Timonens monolog framförs av Willehard Korander, med flankstöd av Edith Holmström och här blir också Kristian Ekholms fyndiga ljudeffekter nästan som en rollfigur i sig. Det är svårt att veta hur mycket man ska avslöja utan att förta överraskningsmomenten i föreställningen, men vi kan säga att de tekniska lösningarna under monologen är roliga och lite annorlunda. Tyvärr är texten i sig rätt intetsägande och räddas helt och hållet av Koranders och Holmströms karismatiska spel och den innovativa regin, som gör publiken delaktig på ett behagligt sätt. I slutändan minns jag att det talades om pornografi och högtflygande abstrakter, men har egentligen ingen aning om vad texten behandlade.

Den tredje monologen av Antti Nylén behandlar godhet ur djurperspektiv. Här ligger Edith Holmström nedsänkt i en grön bassäng fylld med vattenväxter och styroxskräp som en annan sjöjungfru eller något annat mytiskt väsen. Men här är tyvärr igen texten snarare en essä än en monolog och jag tappar flera gånger tråden under framförandet. Tanken med texten är väl att få åskådaren att begrunda sin inställning till djur och djurens rätt, men det finns tyvärr inga krokar i själva monologen som skulle fånga mitt intresse. Texten intresserar mig måttligt på ett intellektuellt plan och inte alls på ett emotionellt plan. Det emotionella får i stället Holmström med sitt mästerliga spel och sin dragningskraft stå för. Men jag sitter bara och funderar på hur bra det kunde ha varit: Edith Holmström i en sjö omgiven av växter. Tänk vad man kunde ha gjort av det om man haft en riktigt bra och dramatisk text! Känns nästan som en bortkastad möjlighet.

Trots de ställvis svaga texterna, är slutintrycket av Godhet är ändå överväldigande gott. Jag gillar att man lyckats involvera publiken i föreställningen på ett naturligt och bekvämt sätt. Vi delas upp i grupper och får vandra omkring i växthuset medan vi följer med monologerna, och bara upplevelsen att att få ta del av konst i en så stimulerande omgivning är nästan tillräcklig. Dessutom har regissör och ensemble lyckats skapa en överraskande, intressant och varm föreställning som leker med gränserna för teater. Jag går inte från föreställningen med nya och insiktsfulla tankar om människans godhet, däremot nog med en känsla av att ha upplevt en alldeles unik föreställning.

Godhet är, Teater 90°, texter av Emma Juslin, Tuomas Timonen och Antti Nylén, regi: Anna-Mari Karvonen, på scenen: Robert Kock, Willehard Korander, Edith Holmström, ljudplanering: Kristian Ekholm, visualisering: Milja Aho, spelas i Botaniska trädgården i Helsingfors till 7.5.
Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.