Eller Varför inte på vår bakgård? är devisen för det i höstas startade nätverket för alla som vill vara med och välkomna asylsökande till den omdebatterade mottagningscentralen på Nylandsgatan 24. RHC, eller Refugee Hospitality Club, skapades av vännerna Sirkku Varjonen och Pauliina Seppälä. Sirkku träffade vi i Ny Tid 2.4. 2009, medan hon gick ”aktivistutbildningen” Intercultural Navigators i British Councils regi. Idag har nätverket 820 medlemmar – men låt oss för en stund spola bandet bakåt till tiden när de bara var två.
Allting fick sin början en dag när Pauliina Seppälä tillsammans med sin man och sonen Taavi sparkade boll i en park nära hemmet i Rödbergen, och de fick sällskap av en somalisk pojke. Händelsen fick Pauliina att fundera på olika sätt att mötas i en stad, och tillsammans med Sirkku började idéerna ta form. För Sirkku kom RHC dessutom att bli ett passande projekt som avslutning på navigatorutbildningen. Under samma tid överöstes många webbforum och tidningars insändarsidor av proteststormar gällande Marthahotellets omvandling till mottagningscentral för asylsökande. RHC-nätverket lanserades som en motreaktion till NIMBY-falangen, den omtalade Not In My Back-
yard-attityden.
Helt okomplicerat var det ändå inte att komma i kontakt med mottagningscentralens personal för att erbjuda dem hjälpen, berättar konstnären Nurri Kim, en av de aktiva i gruppen. Nurri har sysslat med volontärarbete var än hon bott, och hade som inflyttad till Helsingfors lätt att identifiera sig med känslan av att inte veta var man får tag på olika produkter och tjänster. Hon berättar att RHC-teamet länge bombarderade mottagningscentralens personal med e-post och telefonsamtal, men när de inte fick något svar stegade Nurri och Sirkku själva iväg till centralen med ett gammaldags pappersbrev. Brevet gjorde susen, och idag lär projektet vara mycket populärt hos personalen. En annan utmaning var sedan att utomstående egentligen inte får träffa de asylsökande.
Efter det första besöket på centralen var det en på väggen uppklistrad vit infolapp som fastnade djupast i Nurris minne, och som konstnär började hon leka med tanken på hur man kunde göra en mer praktisk och vacker variant bara genom att klippa ett jack i pappret och vika det till en bok som man kan ta med sig ut på stan. Kreativitet behövdes också i sättet att samla in de frågor som boken skulle försöka vara ett svar på: vad var det invånarna på mottagningscentralen ville veta om Helsingfors? Eftersom en träff inte var möjlig fick alla invånare skriva ner sina idéer på post-it lappar som de sedan klistrade på utsidan av sin ytterdörr där RHC-gänget kunde samla ihop dem. Bland frågorna på önskelapparna fanns bland annat var man kan köpa speciallivsmedel, var man hittar en moské, var man kan sporta, hur man kan träffa finländare, lära sig mer om finländsk historia, studera finska och gå på museum.
Förutom broschyren har nätverket bland annat sysslat med att samla in julklappar, vinterkläder och begagnad fotbollsutrustning. En satsning som fick mycket uppmärksamhet var när RHCarna i vintras fick möjlighet att tillsammans med några invånare på mottagningscentralen skotta snö på Nylandsgatan!
Sirkku hoppas att människorna som är med inte tycker att de ”uppoffrar sig” – tanken är att det ska vara roligt. För alla som känner sig hugade är det fritt fram att gå med i nätverket och bidra till en mer gemensam stad. Det är bara att gå till Facebook och söka upp Refugee Hospitality Club ifall du vill försäkra dig om att det inte är NIMBY-falangen som får sista ordet!
Heidi Johansson
Foto: Ben White/CAFOD
