1,2K

I boken När bojorna brast ifrågasätter Vijay Prashad den traditionella historieskrivningen om tredje världen.
Synen på afrikaner som svältande Biafrabarn har blivit mer nyanserad under senare år, etiopisk jazz och handkräm av sheasmör har blivit trendigt. Ändå sitter bilden av den hjälplösa tredje världen starkt kvar, och speciellt på det politiska planet är bristen på trovärdighet tydlig. I boken När bojorna brast – historien om tredje världens segrar och nederlag beskriver Vijay Prashad starka ledare och inspirerande möten, men också svårigheter och misslyckanden som de forna kolonierna råkade ut för efter självständigheten. Prashad vill ifrågasätta den traditionella historieskrivningen.

Bokens första del ägnas åt ”strävan”. Tredje världens strävan efter självständighet och en plats på världskartan, strävan efter att aktivt ta del av det världspolitiska beslutsfattandet. Kärnan i tredje världen var Sukarno, Nehru, U Nu och Nasser. De talade mot pakter som delade upp världen under det giftiga kalla kriget. År 1955 samlades många politiska ledare på den afro-asiatiska konferensen i Bandung, Indonesien. ”Bandungandan” som föddes var ”en vägran både gentemot underordning och kulturellt förtryck – två av imperialismens viktigaste politiska linjer. Djärvheten vid Bandungkonferensen skapade en stark självbild.”
FN blev ett viktigt forum för att bygga vidare på denna samhörighet mellan tredje världens nyblivna självständiga stater. I dag är det många som ifrågasätter grupperingar som G-77, som bygger på utvecklingsländernas gemenskap. Klimatkonferensen i Köpenhamn i vintras kan ses som ett exempel på att ländernas utgångspunkter och intressen i många fall skiljer sig.
Bolivias president Evo Morales hör till dem som ändå strävar efter att bygga nya starka alternativ till västvärldens nyliberala politik. I april 2010 sammankallade Morales konferensen World Peoples’ Conference on Climate Change and Mother Earth Rights i ett djärvt försök till att inte tala om klimatförändringen enbart på västvärldens villkor, utan att erbjuda hela jordens folk en möjlighet att definiera såväl problem som lösningar. På konferensen diskuterade man bland annat en universell deklaration om Moder Jords rättigheter och en internationell domstol för att granska anklagelser om brott mot dessa rättigheter.
Latinamerika har med sina starka politiska motrörelser utgjort en inspirationskälla också för många västerländska vänstersympatisörer. På 1960-talet var ECLAs ekonomer som Raul Prebisch skarpa kritiker av det rådande ekonomiska tänkesättet som bland annat legitimerade de nya självständiga staternas råvaruberoende med hänvisning till komparativa fördelar. Decennier senare insåg Prebisch även att ländernas interna strukturella problem med jordägare och klass var minst lika viktiga som ekonomisk tillväxt.
klass i vägen
Bokens andra del handlar om de fallgropar som tredje världen råkade ut för, och enligt Prashad var det just försummandet av den inre klassanalysen som blev ödesdiger. Folken i de forna kolonierna tog aktivt del i befrielserörelsen, men ledarnas allianser med de gamla samhällsklasserna och upprätthållandet av den koloniala byråkratistrukturen stod i vägen för det demokratiska samhällsbygget.
Den tredje och sista delen kallar Prashad enkelt ”mord”, genom vilket han vill påpeka att tredje världen möjligtvis hade kunnat ta sig ur sin grop, om den inte mördats av 1970-talets skuldkris och den globala politiska omorganisering som leddes av väst.
Då Internationella valutafondens strukturella anpassningsprogram och transnationella företag fortfarande håller många forna kolonier tätt kopplade till västvärlden kan man fråga sig om bokens svenska titel När bojorna brast är aningen missvisande. Bokens originaltitel är The Darker Nations: A People’s History of the Third World. Titeln framhäver kopplingen till Howard Zinns People’s History-serie, vars syfte är att ge ”vanliga” människor en röst och visa på människors politiska kampanda genom historien. Däremot blir Prashads historia en berättelse om makthavarna och de starka politiska påverkarna i tredje världen – inte om folket.
Vidare är det värt att notera att ett skilt kapitel har ägnats åt kvinnokonferensen i Kairo 1961 och kvinnors roll i tredje världens frigörelse. Fint att kvinnorna lyfts fram? Eller ytterligare ett exempel på att manlig historieskrivning som ägnar endast ett kapitel åt kvinnor och förbiser deras roll i historien i en bredare bemärkelse?
När bojorna brast erbjuder likväl en gedigen och intressant överblick av händelserna som följde avkolonialiseringen. Hur mycket vet vi om Förbundet mot imperialism eller om Huda Sha’rawi? Läsvärt.
Sist men inte minst, kan man fråga sig om det inte är för tidigt att tala om tredje världens död. Många av dem som följer klimatförhandlingarna vill gärna tro att tredje världen håller på att växa sig starkare, trots motgångarna i Köpenhamn. Klimatpolitiken och handeln med utsläppsrätter väcker till liv många gamla frågor om kommodifiering och uppdelning av världens resurser. Trots att mötet i Cochabamba samlade 35 000 deltagare från över 100 länder har det så gott som tigits ihjäl av finländska medier. Om historien om tredje världen skrivs på nytt om femtio år kommer Morales och folkets klimatkonferens att finnas med. Och kanske bokens sista del heter något annat.

Vijay Prashad: När bojorna brast – historien om tredje världens segrar och nederlag. Leopard förlag 2010.
Evo Morales besöker Helsingfors 22.5.

Lotta Staffans