”Det finns ett litet land som av sin majoritetsbefolkning kallas Sakartvelo (kartveliernas land). Där talas också andra språk som har helt andra namn på landet. Landet är litet och ligger långt från Sverige.

Språken är obegripliga för en svensk och inte ens alfabetena liknar något som vi känner igen. Därför har vi aldrig hört talas om Sakartvelo.

/…/ Det turkiska språket har ett helt annat namn för Sakartvelo. Det är Gurdjistan. Förmodligen kan det härledas ur Gurgjan som som förekommer i äldre persiska – perserna har levt nära Sakartvelo längre än turkarna.

Engelska äventyrare, militärer, affärsmän och diplomater som i århundraden ägnat intresse åt den här delen av världen har naturligtvis hört talas om Gurdjistan. Fast de hade svårt att uttala det som turkarna så de sa i stället Georgia.”

Ovanstående citat om Georgien är typiskt för journalisten Torgny Hinnemos bok Berättelser från ett land som inte finns. Med en underfundig och lite torr humor lotsar Hinnemo läsaren genom de intrikata detaljer som kantar de republiker som en gång var Sovjetunionen. Han gillar att inleda sina kapitel med ögonblicksbilder som fångar läsarens intresse, leka lite katt och råtta och till slut lägga fram ett förlösande svar på frågorna som uppstår på vägen.

Berättelser om ett land … är i första hand en informativ bok om politiska skeenden på platser som vi vet väldigt lite om, och som i regel når över nyhetströskeln enbart vid presidentval och oroligheter. Hinnemo berättar utförligt om olika staters och republikers etniska sammansättning, ekonomiska situation, om de politiska blocken och om hur valen gått till. Ofta får man också en kort historisk överblick. De berättelser om människor, öden och möten som finns inklämda däremellan är snarast av anekdot-karaktär och fungerar mest som ”pausunderhållning”.

Det är naturligtvis omöjligt att läsa boken utan att dra paralleller till alla reportageskribenters husgud Ryszard Kapus´cin´skis bok Imperiet, som behandlar samma ämne. Där Kapus´cin´ski insåg att personer ofta berättar mer om ett land än statistik, förlitar sig Hinnemo mycket längre på rätt teoretiska utläggningar och låter istället personerna och situationerna sprängas in som kommentatorer i texten, vilket gör att boken ställvis känns en aning långrandig.

De informationstunga partierna i boken räddas av Hinnemos levande språk och personliga tilltal, som löper som en röd tråd genom hela verket. Ibland gnistrar berättelserna till och man dras in i beskrivningar av städer och landskap och redogörelserna från till exempel författarens arbete som internationell valobservatör är väldigt intressant läsning. Det är också tydligt att Hinnemo besitter en djup och bred kunskap i vissa av länderna.

Det som jag saknar i boken är mer ”show, don’t tell”. Under sina många och långa vistelser i området har Hinnemo otvivelaktigt träffat en uppsjö av intressanta människor, vars öden och tankar gärna kunde ha getts mer plats. Detta sagt är de korta anekdoterna ofta både underhållande och upplysande. Bokens största behållning är trots det den kunskap om platser vi knappt hört talas om som Hinnemo lägger fram med insikt, reda och humor. Berättelser från ett land som inte finns rekommenderas varmt för alla med intressen österut, medan den som bara letar efter en medryckande reportagebok inte nödvändigtvis behöver bemöda sig.

Torgny Hinnemo: Berättelser från ett land som inte finns. Norstedts, 2010