Kazakstan. Foto Heini Saraste

Rysszhan ”Rosa” Kashakhmetova bor i den lilla staden Shchuchinski nära den ryska gränsen. De blå bergen hägrar i horisonten som pucklarna på en sagokamel.

Rosa är du med sig själv, hon är sina syskonbarns favoritmoster.

Vi är i norra Kazakstan alldeles intill den ryska gränsen. I närheten böljar den bildsköna Burabay-sjön. Till den här bergiga trakten vill också det egna landets turister komma, eftersom den är känd för sin rena luft.Rosa Kashakhmetova, 52, invalidiserades vid sexton års åder, som följd av en infektionssjukdom. Det var en fullständig katastrof. Där tog studierna slut och där krossades framtidsdrömmarna.

Om äktenskap kunde man inte ens drömma.

–Vem skulle väl vilja ha en handikappad fru!

Under några år ville Rosa inte alls komma ut på gatan.

–Jag var så blyg och var rädd för människorna, deras medlidande och förskräckelse. Lyckligtvis hade jag en familj som stödde mig.

I tjugo år bodde Rosa i sin mammas hus, men flyttade efter moderns död till sin bror Ruslan.

Nu är hon syskonbarnens favoritmoster och -faster, vars sällskap alla barnen söker.

– Jag har inte bråttom, konstaterar hon enkelt.

Rysszhan ”Rosa” Kashakhmetova. Foto: Heini Saraste

Rysszhan ”Rosa” Kashakhmetova. Foto: Heini Saraste

Ruslan har själv planerat huset och inuti det finns inga trösklar. En ramp vid ytterdörren saknas i varje fall.

Rosas syster Kuljas lagar hästgulasch i köket. Den fyraåriga Damira, Rosas favoritflicka, vill upp i famnen. Vi får höra att vi är de första västerländska människorna som Rosa och hennes familj har träffat.

På vintern kan temperaturen här sjunka till och med till 50 minusgrader. Då kommer man inte ut på flera månader. På de snöiga vägarna har man inget att skaffa i rullstol.

Ända till 1984 kunde Rosa också gå med kryckor, men efter det har hon använt rullstol. Under de senaste åren har Rosa också tappat kraft i armarna.

Den svåraste tiden i vårt land var efter Sovjetunionens fall, då var det ont om allt och pensionerna inte längre betalades. Mat fanns det i varje fall tillräckligt av.

Rosa verkar vara en människa som tar livet som det kommer. Hon utstrålar ett djupt lugn.

– Det finaste är när man på sommaren kommer ut i skogen. Där fördjupar jag mig i trädens och blommornas skönhet. Rosa kan sitta i skogsbrynet i timmar.

– Jag är helt enkelt lycklig.

Kazakstan blev självständigt utan krig

Under det ryska inbördeskriget införlivades Kazakstan i Sovjetunionen och under Stalins tid var landet känt som det land dit tyskarna från Volga deporterades.Det mycket glest bebodda landet användes bland annat för kärnvapenförsök på 1950-talet och avfyrande av raketer från 1957 framåt. Sovjetunionen försökte också bosätta Kazakstan under Chrusjtjovs tid, då man i norra Kazakstan röjde 190 000 kvadratkilometer åkermark som 300 000 bönder, framför allt från Ukraina, kom för att odla. Projektet misslyckades då erosionen åt upp matjorden och Sovjetunionen fick förlita sig på importerad säd.

Kazakstan blev självständigt utan krig när Sovjetunionen upplöstes. Nursultan Nazarbajev vann presidentvalet 1991 med över 95 procent av rösterna, eftersom han inte hade några motkandidater. Vid folkomröstningen i april 1995 förlängdes hans period till år 2000. Parlamentet avskaffade i maj 2007 tidsbegränsningen på presidentämbetet.

Finland och de handikappade kvinnorna i Kazakstan

Kazakstan är ändå det rikaste och jämförelsevis mest demokratiska landet i Centralasien. I landet fungerar tiotals handikapporganisationer, av vilka den av kvinnor drivna Shyrak kanske är den mest radikala.

Shyrak har länge samarbetat med finska Tröskeln (Kynnys) och finska utrikesministeriet. Organisationen utbildar handikappade kvinnor att ta ansvar för sina egna liv och bland dem som driver den finns kvinnor som själva är handikappade.

Rosa representerar kanske en äldre agrar kvinnogeneration, men i städerna och i handikapporganisationerna finns det unga aktivister som redan gör yrkeskarriär.

Trots detta är de handikappade kvinnornas position inte enkel. Många utgår själva från att äktenskap, höjd levnadsstandard och ekonomisk självständighet inte är möjliga för den handikappade kvinnan. Hon förväntas höra till släkten, finnas i släktens ”bruk” eller ledband hela sitt liv.

Heini Saraste

Övers. Nora Hämäläinen