Ny Tids psykiatrinummer kräver några kommentarer. Det känns beklagligt att läsa forskningsfientliga inlagor i en tid när resurser borde omfördelas till kostnadseffektiva behandlingsmetoder i stället för att låta patienter genomlida år av misär utan vettig psykologisk behandling.
En del skribenter verkar dessutom ha fått hela evidensbegreppet om bakfoten och verkar vara ovetande om hur viktigt det är att forska i hurudana metoder som bäst hjälper mot specifika problem. En av de psykoterapimetoder som visat sig vara bra i fråga om en hel del problem är kognitiv beteendeterapi. Som terapiform utmärker sig kognitiv beteendeterapi (KBT) genom sin närhet till empirisk forskning. I KBT vill man ha stöd i modern psykologisk forskning för det som sker i en behandling. Det innebär att förståelsen av patientens problematik utgår från forskning om hjärnan, våra beteenden och psykologiska processer. Det innebär också att de metoder man använder i terapin visat sig effektiva i jämförande, experimentella studier. Med effektivitet avses att en metod lindrar patientens psykiska smärta (depression, ångest etc.), påverkar självskadebeteende eller annat beteende som är skadligt för patienten eller hans näromgivning och hjälper henne/honom att formulera målsättningar i sitt liv. Är det fel om en terapimetod påverkar patientens liv i en positiv riktning och får henne/honom att utöka sin förmåga att reflektera och mentalisera? Är det fel att hjälpa långvarigt sjuka patienter med psykoedukation? Psykiater Tove Hertzberg kallar i sitt inlägg psykoedukation för ”hjärntvätt” – undrar om hennes arbetskamrater på HUCS är medvetna om hennes nedlåtande inställning till det jobb de gör med schizofrena, bipolära och kroniskt depressiva personer (alla grupper som mår bättre i behandling med starka inslag av psykoedukation). Att använda metoder som testats i forskning är ett sätt att bry sig om patienten. Som patient eller klient som går i KBT kan man känna sig trygg med att de metoder som terapeuten använder är noggrant utprövade och påverkar de problem man själv har.
När ett antal skribenter i Ny Tids psykiatrinummer ondgör sig över evidensparadigmen undrar jag om de har uppfattat det rätt. Med evidensbasering brukar man helt enkelt mena att en terapi visat sig effektiv för en viss problematik i två större behandlingsstudier med behandlingsgrupp och kontrollgrupp. Studierna ska ha genomförts av oberoende forskargrupper och sedan granskats och publicerats i välrenommerade forskningstidskrifter. Det är inte fråga om att försöka omforma psykoterapi till naturvetenskap. Det är fråga om att använda logik. Att låta bli att utnyttja logik vid forskning gör väl inte psykoterapiforskning bättre? Genom denna typ av forskning kan KBT sägas vara evidensbaserat för 23 olika problemområden. Kvalitativ forskning är naturligtvis också viktigt i förståelsen av varför KBT fungerar, och i synnerhet för att få uppslag till hur KBT kan bli bättre. Det är därför bra att ha bådadera typer av psykoterapiforskning. Forskningen om KBT utvecklas hela tiden, och varje år visar sig nya metoder vara effektiva i behandlingen av olika slag av psykisk ohälsa.
Trots att man utvecklat psykologiska behandlingar med dokumenterad effekt på depression, ångeststörningar, självskadebeteende, ätstörningar, bipolär depression, relationsproblem m.m, är det ännu få psykoterapeuter och behandlingsteam i Finland som kan praktisera dessa terapier. Visserligen har betydelsen av evidensbaserad psykologisk behandling ökat under senare år vid psykolog- och terapeututbildningar, men samtidigt har efterfrågan sannolikt ökat. Dessutom kan man inom somliga psykoterapiinriktningar skönja ett starkt motstånd mot evidensbaserad praktik. Vad det här kan tänkas bero på kräver säkert en längre inlaga. I Sverige blir det dock allt vanligare med psykodynamiker som söker till KBT-utbildningar för att lära sig mera om beteendeaktivering, exponering, mindfulness etc.
Varför en progressiv vänstertidning som Ny Tid allierar sig med konservativa psykoterapimodeller som länge nonchalerat empirisk forskning är för mig svårt att fatta. Psykiatrinumret saknade också helt intervjuer med patienter, varför det? Det vore ju intressant att höra hur olika patienter upplever sin behandling och hur de vill utveckla den. Kanske det skulle föra diskussionen närmare den verklighet många patienter lever i.
Medlem av SFKBT (Svenska föreningen för kognitiva och beteendeinriktade terapier) och finländska KOPSY (Kognitiivisen psykoterapian yhdistys)
Nils Holmberg
